Stendörren och årets första grillning
Om inte Nyköpingshus är kommunens största turistmagnet är definitivt Stendörren det.
Naturreservatet som ligger ett stenkast från Studsvik kan erbjuda något för alla, såväl gammal som ung.
Denna söndag strålade solen från en klarblå himmel och solens strålar värmde så pass att man kunde sitta i kortärmat och njuta. De härligt porlande rännilarna av smält snö nästan överröstade vårfåglarna som kvittrade från trädens grenar.
Den sena våren bar fortfarande spår av den långa och kalla vintern och inte minst märktes det i vikarna som fortfarande låg istäckta och omringade bojarna som väntade på de första båtturisterna.
Lite längre ut på öarna hördes isen sjunga när den sakta bröts isär med fantastiska strukturer som följd...
...och kontrasterna mellan vinter och vår syntes allt tydligare och inte utan att den varma vårsolen och klara vattnet lockade förrädiska tankar till ett tidigt dopp. Nja...
Området kring det säsongsstängda Naturum låg ganska öde i väntan på den riktiga anstormningen av turister.
En promenad längs de upptrampade stigarna i området är alltid avkopplande och utsikten från tornet på berget alltid lika imponerande. Vid klara dagar som denna ser man både till Oxelösund och öarna längts ute i kustbandet. Att säga att den sörmländska skärgården är vacker är en ren underdrift.
De smala spångarna som ligger över de små bäckarna kom väl till pass, då de fyllts på med smältande is och de små gölarna i skogen hade ökat sin volym på ett påtagligt vis. Allt eftersom dagen gick, möttes vi av allt fler glada och leende människor ute i samma ärende som vi...
...för inget gott, som inte har något ännu godare med sig.
Användbara länkar som anknyter till inlägget:
Kommentarer
Leif
Jag var på Stendörren i somras och tyckte det var fantastiskt. Inte för att jag har något emot snö men jag upplever nog Stendörren på sommaren och gärna då i kombination med värme. Ett litet tips bara fast jag förstår kopplingen mellan Pripps Blå, kustbandet och dina bilder: Det finns bättre öl.
Stefan
Sant Leif, men Pripps blå är en klassiker och påminner mig tiden som tonåring när man försökte få ut öl på bolaget trots unga år.
Nostalgi!
Det har bara hänt en gång att jag tvingats lämna en öl halvdrucken och det var en Guinness. Någonstans där går gränsen för vad kallar öl och sörja.
Trackback
