Kötiden till linbanan var på cirka 1 timme och här kände man lite hur irritationen kröp på, särskilt när temperaturmätaren närmade sig 32°. Utsikten på vägen upp var hänförande och den roterande kabinvagnen ömsom visade bergets sluttning och ömsom utsikten över Gardasjön som breder ut sig nedanför.

 

 

Det var betydligt svalare här uppe och vädret varierade ordentligt. Riktigt molnfritt var det inte, men ibland såg man tydligt ned i dalen och ibland såg man knappt tio meter framför sig, när både dimma och moln drog in över berget. Lite häftigt och med en riktigt molnfri dag hade vi haft en hänförande utsikt över Dolomiterna...men tyvärr.

 

Restauranger fanns det ett antal och utanför gick kor, får och andra djur och betade. Lite synd dock att man försöker turistanpassa allt, för vem vill egentligen sätta sig i en badring för att åka 20 meter i en kana och vem vill köpa krimskrams i en kiosk när man befinner sig nästan 1 800 meter över havet för att njuta av vackra vyer?

 

 

 

 

Några som såg sitt paradis var glidflygarna som kastade sig över stupet i sina anordningar. Det ser så häftigt ut och jag kan tänka mig att känslan är magisk när man tyst glider över landskapen, men tusan vet om jag skulle våga?

 

 

 

Vi åkte ned för att hinna med en snabb titt i staden Malcesine som ligger nedanför Monte Baldo. I efterhand hade vi gärna avstått en timme på bergstoppen och istället använt denna i staden. Den gamla delen var otroligt vacker och mysig, med smala kullerstensgränder, vackra byggnader, mysiga butiker, lika mysiga restauranger och högt över allt tornade sig en majetätisk och välbevarad borg. Den gamla delen av Malcesine var kanske resans vackraste, men som sagt var tiden alldeles för kort för att insupa allt som man ville.

 

 

Fortsättning följer och då med veckans höjdpunkt...