Här var det trots den sena timmen ganska trångt och det är inte svårt att tänka sig platsen under dagtid och tryckande hetta. Sena eftermiddagar är nog att föredra. Att ta en fika på någon av de omgivande restaurangerna var inte att tänka på. Priserna i sig var redan höga och som vår reseledare berättade höjs priserna om livemusik framförs och så verkar det göra på vart och vartannat ställe. Nu fanns det ingen tid att besöka något av de museum som ligger kring det stora torget, men jag vet inte heller om intresset fanns. Det var kul att bara strosa runt, se folkhavet, insupa lite kultur och låta sig inponeras av forntida arkitektur.

 

 

Efter en knapp timme på egen hand, samlades vi vid Markusplatsen för att gå vidare till en restaurang där en suveränt god trerättersmiddag med dryck väntade. Riktigt, riktigt gott och jag törs nästan lova att detta inte är en restaurang som vanliga människor sätter sig ned på för att njuta av en trerätters med tillhörande vin.

 

Lite häftigt också att baksidan på restaurangen vette mot en av kanalerna och här anlände matgästerna i gondol.

 

 

När vi ätit klart hade skymningen börjat sänka sig över Venedig och nu väntade kvällens och kanske hela resans stora begivenhet, gondolturen. Detta är ingen billig företeelse, men som sagt så ingick även denna i jubileumresans pris.

 

 

I nio gondoler gled hela sällskapet iväg via hamnen och in i de trånga kanalerna, där man kunde ta på väggarna i de gamla byggnaderna. Visst var det en magisk känsla att sitta där och visst låg det lite romatik i luften. Frugan t.o.m. kände sig nykär. Om det var i mig eller i den vältränade gondoljären vet jag inte, men hon följde ju med hem till Sverige, så...

 

 

 

Venedig, som är byggt ovanpå miljontals träpålar nedstuckna i leran, är sedan 1987 ett världsarv. Det har spekulerats i om staden är på väg att sjunka och bli ett modernt Atlantis, men inget förvånar i det märkliga och föränderliga klimat som nu råder på vår jord. Det alla vet är att staden är på väg att utarmas på invånare. Ca 50 000 personer bor nu där och medelåldern är påfallande hög. Staden lever på turism, men även på kända artister och potentater som har köpt fastigheter som förvisso bara utnyttjas vid ett fåtal tillfällen per år.

 

Stadens framtid spekuleras det i. Unik är den och definitivt värt ett besök, men som sagt...välj gärna de senare timmarna under dagen.

 

Vi vinkade adjö till Venedig och i ljusen från grannstaden Mestre, satte vi oss i bussen för att återvända till Garda som vi anlände strax efter midnatt.

 

 

Lite mer om Venedig finns att läsa här

 

Fortsättning följer...