Vi anlände på eftermiddagen och när vi satte oss på en uteservering för lite mat och dryck, såg vi redan då hur folk började ta stigen bort mot utomhusscenen. En av servitörerna förvarnade oss och sade att man nog bör vara där och lägga ut sin filt eller ställa upp sina stolar i god tid.

 

Sagt och gjort, så gick två ur sällskapet iväg med våra filtar för att placera ut dem på en bra plats. Den bästa av platser fick vi dock inte, men väl så bra för att höra bra och stundtals även se scenen.

 

Den lilla utomhusscenen var mycket mindre än vi trodde, men ligger mysigt inbäddad i grönska, omgiven av berg och i bakgrunden ses Östersjön med Arkösunds stora båthamn.

 

Publirekord slogs denna kväll enligt arrangören och ingen blev moloken när några korta regnskurar fick folk att dra på sig regnställ och fälla upp paraplyer. Det sistnämnda gjorde ju inte synfältet bättre och man fick ställa sig upp för att kunna föreviga artisterna. Det är väl inte dirket optimalt att fotografera under dessa omständigheter, men vad tusan...det var inte för bildernas skull vi var där.

 

Spelningen var ackustisk och byggde mycket på stämning och känslor. Mycket handlade om Håkan Hemlins minst sagt trassliga bakgrund och när den senaste tidens depressiva tillvaro kom på tal, syntes även Hemlin torka bort en tår.

 

En mycket bra konsert, men höjdpunkten covern av Leonard Cohens Hallelujah.

 

 

 

   

 

 

 

 

...och frugans största minne av kvällen var när hon fick en autograf av Hemlin, tillsammans med de två skivor hon köpte.