Stockholm maraton...

...ur en åskådares synvinkel.

 

Årets maraton blev en succé. Deltagarrekord, tangerade rekord av flertalet elitlöpare, ännu fler av amatörerna och täta publikled längs med banan.

 

 

Två som sprang var min syster och svåger som debuterade i dessa sammanhang. Frugan och jag följde med upp för att agera moraliskt stöd och för att föreviga båd amatörer och proffs på bild.

 

Att få hotellrum visade sig vara vanskligt och trots den väldigt tidiga bokningen var det näst intill omöjligt att få tag i rum någorlunda centralt. Nu blev det väldigt centralt, nämligen hotell Esplanad på Strandvägen, ett gammalt, ganska litet, men trevligt hotell bara några meter från banans sträckning.

 

 

Vädret började lite i moll, med tunga och mörka skyar över Stockholm.

 

 

När vi befann oss i Kungsträdgården öppnade sig himmelen och vi drog oss hastigt in på ett café, där vi njöt av toast och öl. Utanför såg vi Karl XII peka ut vägen för löparna som skulle springa förbi på sin väg mot målet.

 

 

Snart skingrades molnen och precis när speakern förkunnade att starten gått lyste solen upp och värmde åskådarna. En helikopter i skyn förvarnade om att löparna närmade sig...

 

 

...och när de första motorcykelpoliserna dök upp bakom kröken, visste man att löparna närmade sig i rask takt.

 

 

Så kom de då. Först herrarna med slutsegraren Benjamin Bitok från Kenya i täten och någon minut senare kom de första damerna med segrarinnan Isabellah Andersson (dock skymd här).

 

 

 

Första gången vi såg löparna var strax nedanför Slottet och då hade man sprungit cirka 5 km. Nästan 22 000 löpare var anmälda och nästan 22 000 olika löpstilar skymtade förbi. Redan här sågs många med förvridna grimaser, märkbart plågade. Andra sprang förbi med leenden och vissa sprang t.o.m. och pratade med varandra, tillsynes oberörda. Här följer en kavalkad med bilder på de som precis passerat 5 av 42 km.

 

 

   

 

   

 

   

 

  

 

   

 

Vi hade redan innan loppet bestämt att se våra bekanta vid fem tillfällen längs med banan. Därför genade vi genom Gamla Stan för att möta löparna när de kom nedför Kungsholmen. Vi hann fram lagom för att se 3:45-gänget försvinna bakom huskropparna.

 

  

Nu hade många leenden förvandlats till grin, vissa stapplade fram med allt tyngre steg, andra sprang förbi med glada miner och allt framför applåderande åskådare och musik från ett lastbilsflak.

 

 

 

   

 

   

 

Nästa anhalt skulle bli Djurgården där vi såg löparna på två ställen. Vi hann också njuta av en glass i solen och den kändes så svalkande. Löparna som sprang förbi på vägen, bara några meter från glasskiosken, skulle nog längta efter en egen, men de hade dryga 14 kilometer kvar att löpa så glassen fick vänta.

 

 

Här började man också skönja allt fler krämpor och ett antal löpare sågs också kliva av för att ta sig till Stadion med hjälp av annat än de egna benen.

 

 

Nu hade vi bara ett ställe kvar att besöka och det var rakan kilometern innan målet inne i Stadion. Vi visste det skulle ta ett tag innan syster och svåger skulle dyka upp, så vi placerade våra trötta kroppar vid en uteservering utmed Strandvägen, där vi bl.a. kunde se det vackra folket som uppklädda var på väg till ett party ute på Djurgården.

 

Det fanns också lite tid för tankar där vi satt med öl och rosé och njöt av solen.

 

Det sista löparna sprang förbi bakom våra ryggar, tätt följda av uppsamlingsbilen. De stackarna hade då 12 kilometer kvar att löpa och vid den tidpunkten hade eliten gått i mål, duschat, fått massage, bytt om och satt förmodligen och åt en bit god mat.

 

Varför gör man då detta? Jag som altid avskytt att löpa utan en boll framför fötterna eller i handen ser inte tjusningen, men den finns säkert där. 

 

Upp och iväg igen, med riktning Sturegatan och den sista kilometern. Vi måste nog ha gått över en mil den här dagen och bara detta kändes i kroppen.

 

Löparna kom i klungor ned längs Karlavägen, svängde upp på Sturegatan och såg Stadions torn på håll. Publikens jubel, speakerns glada tillrop och vetskapen att man bara hade en kort bit kvar, fick många att spricka upp i nöjda och välförtjänta leenden.

 

 

 

 

 

Man kan inte annat än beundra alla som tog sig i mål, oavsett när och hur. En prestation som vissa har som vardagssysselsättning och andra som en engångsföreteelse. Visst minns man tjejen som sprang med ena armen i mitella, killen som spelade banjo hela vägen runt, tjejen med ett äkta leende på läpparna var man än såg henne, killen med starkt nedsatt syn, farbrorn som gjorde sin 35:e Stockholm maraton, grabbarna i sina tigerdräkter och inte minst elva personer starka Team Nordmark, där pappan till en hjärnskadad son sprang med grabben i barnvagn hela sträckan. Detta som ett led i att uppmärksamma funktionsnedsatta barn. Heder!

 

Hur många av de cirka 22 000 löparna som tog sig i mål vet jag inte, inte heller hur många som vaknade på söndagen med stela ben, ömma fötter och värkande kroppar. Personligen hade jag lite ont i benen efter allt gående.

 

Hur det gick för min syster och svåger?

 

Jo, de kom i mål med tiden 5:27 respektive 5:33.

 

 

 

 

 

 

Bra bilder till välskriven text.
Vad säger du, vi kan väl inte vara sämre än syrran. Stockholm Maraton 2015...here we come....eller NOT :-/

Säg till när ni har anmält er, jag kommer och hejar på! Roligaste åskådarplatsen var vid 41 km - undrar om ni skulle komma så långt?

Bra dokumenterat i ord och bild! Jag har själv sett Stockholm Maraton en gång och sedan sprang jag rundan ett par gånger i slutet av 80-talet. Publiken och löparna runt om banan gör det definitivt lättare att ta sig runt men jag har ändå föredragit att löpträna helt ensam. Karaktärsbyggande! ;-)

Tyvärr har jag tvingats sluta med all form av löpträning sedan ett par år, artrosen i höfterna gör det helt enkelt omöjligt. Jag kan sakna skogsrundorna något fruktansvärt och har promenaderna som ersättning. Inte alls samma sak men godtagbart utifrån förutsättningarna.

En sak som är mycket fascinerande är farten löparna i täten håller från start till mål. De flesta normaltränade skulle inte hålla det tempot i ens 500 meter. Men precis som du beskriver är många andras prestationer helt enastående, t.ex. att springa med en vagn framför sig 42 kilometer. Respekt!