1:a advent och julskyltning i Nyköping.

 

 

 

En besökare till bloggen, själv bloggare och arbetskamrat, skrev på sin sida att han måste hitta inspirationen igen.

 

Visst är det så att inspirationen varierar och inte vaknar man varje dag med nya idéer i huvudet. Så är det med fotograferandet och så är det i livet. Det går upp och det går ned.

 

Egentligen är det enkelt. Ta en daglig promenad, främst för motionens skull, men ta med kameranl. Vem vet, bakom nästa hörn kanske bilden med stort B uppenbarar sig. Som jag också brukar resonera. Ofta är historien bakom en bild mer värd än det perfekt fotot.

 

Många av de mest berömda fotograferna har fångat några av sina bästa bilder av en ren slump...har jag läst.

 

Är det verkligen intressant att skildra sitt eget trapphus i bild? Varje dag går man upp och ned för dessa trappor vid flera tillfällen och ibland används också hissen. Den oinvigde kanske inte ser bilderna framför sig, men genom en hobbyfotografs ögon ser man faktiskt detaljer man förmodligen inte sett om inte kameran hängt på axeln.

 

Titta i ditt eget trapphus och du lär se detaljer som dina grannar aldrig sett på samma sätt.

 

 

 

 

Om inte dimman kommer till dig när du vill, får du tillverka den själv.

 

Om ni läste mitt tidigare blogginlägg med kvällsbilderna, vet ni min besvikelse över att den dimma som lade sig över Nyköping var som borta när jag fick med mig kamera och stativ till jobbet.

 

Nåja, finns inte dimman där så får man tillverka något som kan efterlikna den verklighet jag gick miste om. Bilden nedan är en av de jag tog vid slottet, men dimman och samt ljusskenet från lamporna är tillverkade i Photoshop.

 

Fusk kallar vissa det, konst kallas det av andra, men att vara kreativ framför datorn är en bra ersättning till de färgkritor, vattenfärger och målarpenslar jag kreerade med under tiden innan en dator fanns i var mans hem.

 

En promenad till och runt Arnö tillhör inte vardagen, men det händer att vi tar den rundan om vädret så tillåter. Dagen till ära bröt solen genom de täta molnen med jämna mellanrum. Så var det när vi lämnade bostaden och så var det när vi anlände hem till bostaden. Tiden däremellan, dvs när vi befann oss på vägen till och från Arnö, såg vi dock inte till den numera så sällsynta solen.

 

Den lilla snålblåst som drog genom Nyköping hade vi i ansiktet på vägen till, men i ryggen på väg från. En tröst trots allt. Lite bilder blev det i alla fall.

 

Som denna där man skymtar de små båtskjulen i småbåtshamnen och Nyköpings numera så berömda landmärke, den f.d. silon.

 

Det finns alltid någon att tycka om och alltid någon som tycker om dig. Skicka en hälsning och du får en hälsning tillbaks. Bara en sådan liten sak kan förgylla någons vardag.

 

Efter ett antal år med ryggproblem, sådär en 15-20, hade äntligen tjatet från omgivningen fått mig att mogna. För första gången begav jag mig till en kiropraktor, vilket skulle visa sig vara välbehövligt.

 

Konstaterandet att ena benet har ett 11 kilo högre tryck än det andra och en allmän stelhet, fick mig att förstå orsaken till mina ryggproblem...åtminstone några av dem. Lite mätningar av balans, lite böjövningar med elektroder fasttejpade på ryggen, lite bändande på massagebänken och ett knak i ryggslutet, så var behandlingen över.

 

Jag vet inte om mitt förflutna som fotbollsspelare ligger bakom grundproblemen, men vi som spelade fotboll på den tiden när stretching i bästa fall var ett ord på ett papper vet att just fotbollsspelare anno dåtid är något av det stelaste som finns. Möjligen kan mitt yrkesval, där stundom tunga och sneda lyft är den del av arbetsdagen, spela in. Vet inte, och nu tillhör jag de som inte gillar att oja mig eller prata skador och sjukdomar, men i detta fallet leder det in på dagens blogginlägg.

 

Jag blev nämligen ordinerad två dagars vila, mellan de två första besöken på Kiropraktorkliniken, men ordinationen att ta en daglig promenad på minst 20 minuter. Nu gör jag förvisso det frivilligt, men inte dumt att ordineras motion och frisk luft under sin sjukskriving.

 

Tog av denna anledning med mig kameran, för att om möjligt krama ur de sista färgerna av den gråtrista hösten.

 

Började att gå ned mot ån. Konstigt att man alltid hamnar där när man är ute på promenad. Möttes där av, kanske inte de mest färggranna buskar som finns att beskåd, men väl så levande.

 

I helgen som gick utspelades en hård, tuff och spännande 4-kamp i en lokal någonstans i Nyköping. Tre syskon Karlsson och deras respektive deltog i denna envig som efter dryga timmen avgjordes efter mödor, svett och en hel del skratt.

 

Gren 1 var en stafett med fyra delmoment...

 

Sluka en kolarem snabbt som ögat...

 

 

...och därefter växla delmoment där det gällde att hålla tungan rätt i mun och bollen kvar på skeden.

 

 

Därefter vidtog den världsberömda grenen Spotta gelegroda från en vägg till en annan...

 

 

...och innan vi kunde gå i mål skulle inte fyra ölburkar drickas upp, men väl skjutas ned med hjälp av gummisnodd. Träffsäkerheten var varierande hos de tävlande och till vissas förtvivlan och andras glädje, så lämnade knappt snoddarna handen ibland och vissa av deltagarna såg av den anledningen närmast förvånade ut...eller så doldes lite försynt en liten gäspning.

 

 

Gren 2 skulle visas sig vara svår.

 

Att det ska vara så förbannat svårt att få en tunn liten rockring att snurra mer än ett varv kring midjan. Trots en begynnande ölmage hos vissa deltagare så hjälpte inte denna kroppsliga lilla fördel särskilt mycket. Ringhelvetet skulle bara ner i golvet trots idoga försöka att rock loss, Vissa tycker det verkade enklare att rocka upp ringen kring halsen, men tji...det gick inte mycket bättre.

 

 

Gren 3 såg lätt ut. 

 

Det gällde bara att med innebandyklubbans hjälp få in tre bollar i mål med hjälp av nio slag. Lätt tänker ni, men målet stod med öppningen vänd från oss, så här gällde det att med list skapa sig lägen att lyfta in bolluslingen i nättaket. Någon gjorde huvudlösa försök eller möjligen dunkades huvudet i väggen i ren frustration....jag vet inte.

 

 

Gren 4 var kvällens kraftprov.

 

Ni som brukar se skidskytte på TV, imponeras säkert av skyttarna som efter några kilometer på skidor ska träffa en liten prick ett antal meter bort. Ha-ha, vad är det mot den nya grenen Jogging med pilkastning? Jodå, här sattes både träffsäkerhet och kondition på prov. Varje deltagare sprang här fyra rundor i lokalen och innan man var i mål, skulle två omgångar med pil kastas, en med rätt hand och en med fel. Ärligt talat får man lite bättre förståelse för skidskyttarna efter detta kraftprov. Låt gå att de har kikarsikten på sina gevär, men ändå...

 

 

Alla tävlingar ha en vinnare och efter denna 4-kamp stod paret Karlsson som värdiga vinnare. Applåderna och jublet ville aldrig ta slut och hade inte en skön bastu och en god 3-rätters middag väntat de tävlande, hade förmodligen jubelropen och applådåskorna ekat i lokalen än idag.

 

Bakom detta färggranna draperi står två vältränade herrar och duschar av sig svetten, men för att inte genera kvinnliga bloggbesökare låter jag bli att visa det som döljer sig därbakom. Vet inte varför jag inte fick fota i tjejernas omklädningsrum eller i bastun, men strunt samma, det blir fler gånger.

 

 

Nyduschade och varma vankades det mat och dryck...ännu mera dryck.

 

Gubbröra och vitt vin till förrätt. Lasagne, sallad och rött vin till huvudrätt. Cheescakem whisky och Baileys till efterrätt. Vattnas det i munnen på er? Det gjorde det hos oss och maten lät sig väl smakas. Mycket gott, mycket gott!

 

 

Lite fotografering av pristagarna som hade att välja på inslagna paket till ett värde av cirka 200:-

 

 

Denna bild av städade motionärer togs strax efter prisutdelningen och bilden nedan tror jag föreställer syskonen Karlsson vid den tidpunkt på kvällen när de sista dropparna vin, whisky och Baileys skakats ur sina förpackningar.

 

 

Kul hade vi och fortsättning lär följa på ett eller annat sätt.

 

Nu undrar ni om inte jag själv deltog i kampen? Jodå, högst delaktigt, koncentrerat och livligt måste jag konstatera att tävlingsdjävulen lever kvar...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För exakt en vecka sedan, den 11:e november, lägrades Nyköping av en mycket kraftfull dimma. För allmänheten och i synnerhet bilister, är dimma inte ett särskilt önskvärt inslag i vardagen. En stor bilolycka med dödlig utgång inträffade också strax utanför stan.

 

Som fotograf är dock dimma raka motsatsen, då dimman kan skapa magiska bilder som verkligen har förmågan att fånga uppmärksamhet.

 

På min väg från jobbet (kvällsskiftet) såg jag just dessa magiska bilder runt både slottet, i hamnen och på kyrkogården runt Alla helgona kyrka. Dimman i sig, det magiska ljus som dimman skapar, atmosfären och gatlampornas dova sken som nästan såg ut att rida på dimridåerna....en fotografs dröm m.a.o.

 

Tror ni att hobbyfotografen Stefan hade kameran med sig till jobbet? Nej, just det...den låg hemma.

 

Skam den som ger sig. Dagen efter packades både kamera och stativ ned i väskan, för nu skulle det fångas magiska motiv på bild. Under hela kvällen tittade jag ut genom företagets fönster för att se om dimman återvänt, men icke, det var så klart ute som det bara kan bli. Lite fukt hängde dock i luften, så förhoppningen fanns.

 

När jag vid 21:45 klev ut genom porten till arbetsplatsen var det bara att inse fakta. Någon dimma syntes inte till och egentligen är jag inte förvånad. Jag vet inte i vilken ordning jag kommer hem sent efter jobbet, svärandes över att kameran låg hemma och inte i väskan jag hade med mig. Nåväl, naturen styr man inte över, naturen styr över oss.

 

När jag nu ändå hade släpat med mig utrustningen, kunde man väl ändå använda den, tänkte jag och ställde upp stativet vid slottet. Lite fina bilder kan man väl ändå få till utan dimmans hjälp.

 

 

Det är inte roligt att titta ut genom fönstret och se den gråmulna himmel som visar sig där ute, med regndroppar som piskar mot fönstret och synen av höstklädda människor som hukar för den kraftiga blåsten.

 

Det är inte särskilt kul att gå ut heller för den delen och det är definitivt nedslående att se hur meteorologen på TV visar en väderkarta som lovar samma väder den närmaste veckan.

 

Nej, deppigt värre är vad det är och då pratar jag väder och inget annat. Hösten för i detta läge andra saker med sig, som då istället kan förgylla denna urtrista tid. Tyvärr ingen resa till värmen denna höst/vinter, men att få tända lite ljus, se det varma skenet från fönsterlampan och ta en liten (ibland stor) whisky framför en bra film, är faktiskt inget dumt komplement till det som rör sig utanför fönstret.

 

Tyvärr får det endast bli helgen som viks, då ett skiftjobb närmast omöjliggör detta under veckorna. Lika trist är att en helg går lika fort som en arbetsvecka går långsamt. Därför är det av vikt att koppla av, njuta och låta helgen bli till lite rekreation.

 

Låt mig därför få sprida lite värme i stugan.

 

Årets glögg från Blossa har en smak av soltorkad lavendel. Så står det i reklamen. Vi har ännu inte smakat av den, men lär väl göra det när kylan kryper sig på.

 

I en recension jag läst, kan bl.a. följande utläsas:

 

"Vi anar en lätt doft av lavendel, men varken påträngande eller störande. Glöggen har en frisk smak som är betydligt mer intressant än färgen på flaskan. Den smakar bra till lagrade ostar och lufttorkad skinka."

 

Vi får se vad vi tycker, men som alltid har vi garderat oss med en klassisk glögg från samma bolag.

 

Helgen som gick var i vår del av Sverige grå, trist och stundtals blöt. Söndagspromenaden startade därför i moll, men under en kort stund skingrades molnen helt och då visade den svenska hösten att den fortfarande biter fast delar av den färgprakt den besitter. Glädjen var dock kortvarig och promenaden avslutades precis som den började, i moll.

 

 

 

I lördags var vi på vernissage, vilket inte hör till vanligheten. Det var en vän till oss som visade sin konst i Fiskhuset som ligger i konstnärskvarteret Bryggeriet.

 

Uselt väder och inget att egentligen fota, då finns alltid Photoshop till hands. Tack för det Adobe.

 

 

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om de två spindlar som spinner nät utanför både vardagsrums- och köksfönster. Den här gynnaren såg jag på väggen intill fönstret i lilla rummet när jag skulle stänga det.

 

Att fånga solnedgångar är populärt bland hobbyfotografer som jag själv. Inte konstigt då denna tid på dygnet ofta fångar himmelen från sin bästa sida och sprider ett härligt ljus i omgivningen. Tidpunkten är ofta lämplig, då det bara är att invänta solens nedgång, inte minst på vintern när den försvinner tidigt på eftermiddagen.

 

Soluppgångar är precis lika vackra, men inte lika populära hos hobbyfotografer. Kanske förståeligt då en varm, skön säng och en djup sömn ofta prioriteras, även under vintern när man trots allt besitter större möjligheter då solen stiger upp lite senare än under årets varma perioder.

 

Tipset är att ändå kravla upp ur sängen. Många gånger är det värt det. En fördel har man förvisso när man jobbar skift och tvingas gå upp när de flesta ligger och sover. Ställer man klockan lite tidigare än normalt, så får man tid att föreviga omgivningen under arla morgon och visst är det värt det?

 

Kanske ingen märkvärdig bild, men ljuset i den tidiga ottan tycker åtminstone jag ger en härlig färg till de små träd som står framför Alla Helgona kyrka i centrala Nyköping.

 

Det var livat i och omkring Nyköpingsån, när jag igår tog en promenad innan jobbet.

 

Nere vid hamnen stod några fiskare och drog upp en och annan liten fisk. Ovanför dem seglade måsar och trutar i förhoppningen att männen med spö skulle förbarma sig och kasta till den något av det fångade bytet.