På cykel till Brannäs

Jag köpte en ny cykel förra veckan, en cykel som passar sig bättre för landsvägsturer än den stadsanpassade och tungtrampade jag haft i många år.

 

Premiärturen denna vackra, men blåsiga dag, tog mig till Brannäs våtmarker. Dit brukar jag ta mig ett par gånger om året, då det mig veterligen inte finns en mer spännade natur i trakten för hobbyfotografer som vill föreviga djur- och växtliv. Dagen till ära blåste det som sagt och har ni inte redan gissat det, så blåste det motvind hela vägen till Oxelösund. Lite ovan vid en 24-växlad är jag också, så det krävdes några kilometer i motvinden för att bli bekant med både växlar och bromsar.

 

Väl framme möts man av denna skylt. Några krokodiler finns det inte här (tur eller otur?), men visst påminner området lite om Everglades i Florida där jag och frugan var för några år sedan.

 

 

Det riktiga djurlivet har ännu inte infunnit sig. Avsaknaden av fjärilar, trollsländor och de småfåglar som ännu inte hittat upp från sydligare breddgrader, fick kompenseras av den ännu karga naturen med sina gula vassruggar, kala träd och de ständigt närvarande måsarna.

 

 

Jag satte mig ned på en bänk och intog medhavd matsäck. Härifrån har man en bra utsikt över våtmarken, vassruggarna och det kala träd ni ser på bild tre ovan. Kanske ingen särskilt spännande vy i sig, men här brukar man också ha en fin sikt över de hägrar som brukar hålla till i området. Via mitt 300 mm zoom-objektiv kunde jag se en av dessa fåglar sitta på en gren, hundra meter bort, alldeles för långt bort för att det skulle vara intressant att knäppa ett par bilder. I vanliga fall håller hägrarna till bland vassen i närheten av den bänk jag placerat mig på, men inte idag.

 

När jag intagit lite näring och satt och slötittade i mobilen, såg jag i ögonvrån hur en liten ekorre skuttade över stigen bara några meter från mig. Förmodligen var den uppskrämd av en ung matte med hund som kom gående en bit ifrån. Den lilla ekorren hade också vänligheten att sätta sig på en gren, bara fem meter från mig och där satt han/hon alldeles stilla så pass länge att jag hann kasta upp kameran och knäppa av några bilder.

 

 

Jag fortsatte med cykeln på stigen allt längre in i våtmarkerna. Siktet var inställt på fågeltornet allra längts bort i området. På vägen dit upptäckte jag en vacker svan som i sin ensamhet flöt omkring i vattnet och sökte näring under ytan. Ofta är det gott om svan här, men den här såg ensam ut. Inte sällan ser man svanpar som simmar omkring bland vassen med en rad av ungar mellan sig, men den synen får vänta tills senare i år.

 

 

 

Jag tillbringade några tiotals minuter ute vid fågeltornet i förhoppningen om att få se en örn eller annan rovfågel som sägs finnas här. Jag såg ingen och sanning o säga såg jag inga fåglar alls härifrån...men de hördes.

 

Följer man stigarna in bland träden kommer man ned till havet och klippor där man under varmare dagar kan njuta av solen och också bada. Det var inte riktigt läge för det idag, så jag knäppte av ett par bilder på en inte särskilt speciell eller vacker växt. Har inte en susning om vad den kallas, men det kan säkert någon upplysa mig om. Möjligen kan det vara vad vi i yngre år kallade för "cigarrer" (kaveldun) som slagit ut, men det är en mycket vild gissning från min okunniga sida.

 

 

Dags för hemfärd, så jag hoppade upp på cykeln och trampade tillbaka på stigen. Vid en av dammluckorna såg jag något på marken som liknade det som hundar ibland lämnar efter sig, men när jag passerade såg jag att det var något helt annat. I min upphetsning glömde jag att den nya cykeln inte har fotbroms, så det höll på att sluta nere i vattnet, men jag lyckades bestyra det vådliga stoppet. Jag hoppade av cykeln och smög sakta tillbaka för att se om det jag trodde jag såg, verkligen var det jag trodde...och det var det.

 

 

Nu är jag ingen allvetare när det gäller flora & fauna, men om det är en unge som bärs på ryggen eller en efterhängsen friare vågar jag inte gissa. En spännade syn var det i vilket fall som helst och där låg jag raklång på backen och studerade de bägge ett tag.

 

Jag trampade vidare och stannade vid bron som leder in i våtmarkerna. Jag tänkte jag skulle få se någon häger i rörelse innan jag lämnade området, men icke. Jag hoppade på cykeln, tog ett par tramptag, tryckte ned spaken till bakhjulsbromsen och hoppade av snabbare än jag hoppade på.

 

Likt det man lärde sig i lumpen, smög jag sakta fram, sjönk sakta ned på knä och kröp sakta fram några meter likt en commandosoldat på uppdrag. Egentligen vet jag att detta inte behövs, för det jag såg på grusparkeringen har en fantastisk förmåga att stanna upp och avvakta alldeles stilla utan en rörelse.

 

 

Den guppiga grusvägen som leder till och från Brannäs är varken skonsam mot cyklar eller den mänskliga kroppen. Tack o lov är den nya cykeln utrustad med stötdämpande framgafflar man kan anpassa efter underlaget. Snart nog är man ute på mer cykelvänligt underlag och strax innan man kommer till TGOJ-banan, ligger denna byggnad. Inte särskilt märkvärdig i sig, men jag tyckte hela motivet vibrerar av ödslighet, så jag var tvungen att ta fram kameran ur ryggsäcken för att ta denna bild. Hade kanske gjort bilden än mer spännande om jag tagit den i svartvitt, men det får väl bli vid nästa tillfälle.

 

 

Så återstod bara den dryga milen att ta sig hem. Ni tror mig kanske inte, men nu hade vinden vänt och motvinden piskade mig i ansiktet hela vägen. Har ni också haft känslan att det inte spelar någon roll åt vilket håll man cyklar? Blåser det, så blåser det alltid emot. Jag ger mig tusan på att skulle man så cykla på tvären, skulle det ändå blåsa motvind...

 

Jag trampade dock inte raka vägen hem, utan på vägen stannade jag vid en plats jag många gånger passerat, men aldrig stannat vid. Nu blev det av och till det återkommer jag i nästa blogginlägg.

 

Äntligen hemma och då menar jag äntligen. Tur och retur till Brannäs våtmarker med en aldrig avtagande motvind sätter sina spår. Jag lärde mig dock cykelns finesser på denna tur och en sak fick jag insikt över. Jag måste köpa ett sadelöverdrag i gel, för gissa om det gjorde oooooont i en viss kroppsdel.

 

Märkligt, jag tänkte på Brannäs när jag åkte både till och från Oxelösund under söndagen. Med dina bilder som måttstock borde jag givetvis ha åkt dit också på min Oxelösunds-exkursion.

Du fyller ditt inlägg med massor av bra bilder. Grodorna (eller paddorna) är speciella, ekorren är en riktig fullträff och den avslutande bilden på huset under de stora träden är höjdarbilder. Enligt mig.

En cykel ska ha fotbroms. Det är min ålderdomliga åsikt... ;-) Jag tror nog du är nöjd med din nya cykel, avsaknaden av fotbroms till trots, och du kommer säkert att få stor nytta och glädje med fordonet. Det är onekligen vindstilla ibland och då kan det till och med vara behagligt att cykla. Förutsatt att du skaffar dig stoppning för akterpartiet.

Det ser fortfarande lite torrt och tråkigt ut i naturen. Men å andra sidan är det nu grodorna är som aktivast och de skulle jag vilja ha bilder på... Konstigt dock att du inte såg några hägrar, jag har sett åtskilliga på olika platser den senaste veckan. De hade väl lunchrast.