Det kanske låter absurt för många, men kyrkogårdar är en plats där åtminstone jag gärna vandrar runt i syfte att ånjuta lugn och harmoni. Mitt i allt det tragiska finns det också något spännande med denna, vår sista viloplats. Gamla gravar där tiden gjort en naturlig påverkan på stenarnas skrift, blandas med nya skinande stenar med text i guld. Påkostade gravmomunent kan ses sida vid sida med enkla kors av billigare modell. Man läser på gravstenar om människor som nådde en högaktningsfull ålder, men man kan också utläsa av inskriptionerna att några aldrig ens hann nå skolåldern och man undrar varför? Vissa gravar är smyckade med nyplockade blommor och välskötta, andra saknar helt utsmyckning och man undrar om de avlidna personerna ifråga saknar anhöriga som sörjer. Det finns mycket spännande en kyrkogård kan berätta, men viktigast är att de får vara den sista fridfulla vila människor förtjänar, oavsett vem du är och varför.

 

Den här rofyllda halvtimmen tillbringades vid Alla Helgona Kyrka i Nyköping.