Det var bara att njuta av den korta stund vi tillbringade utanför bussen. Strax efter stoppet passerade vi också en av Skottlands fem skidanläggningar som ligger inte långt från Glenshee

 

Efter en tur på smala vägar som nu klätrade lite nedför bergssidorna kom vi till den lilla byn Bridge Of Gairn som förmodligen ingen människa skulle lägga på minnet, om det inte vore för bron i utkanten av byn som man måste över om man vill ta sig längre upp i högländerna.

 

Bron passerar över floden Dee och är inte bara smal, utan också väldigt abrupt. Här är passagerarna i fullsatta bussar tvungna att kliva av och gå över, så att bussens tyngd inte gör att den blir hängande på brokrönet. Vi trodde reseledaren skämtade när vi avreste på morgonen, men så var inte fallet. Ett märkligt, men uppskattat inslag på turen.

 

 

Från byn Bridge Of Cairn bar det uppför igen och snart passerade vi ytterligare en Skottlands fem skidanläggningar, den lite större Lecht.

 

Ytterligare ett japanskt fotostopp hanns med och det var inte långt från nämnda Lecht. Härifrån var utsikten underbar och vi kunde se såväl borgruiner och herrgårdar längre ned bland dalarna, bergstoppar som sträckte sig något högre än den utsiktsplats där vi stod och ljung i sin lila färg som bröt vackert mot bergsluttningarnas grönska.

 

 

I den lilla byn Tomintoul, som sägs vara den högst belägna i högländerna, vi snart anlände var det dags att inta lite mat. Det gjorde vi med bröd, ost, frukt, vin, kaffe och kaffebröd som chauffören och reseledaren inhandlat vid tidigare tillfälle. Smaskens, även om många nog trodde att den skulle intas ute i det gröna. 

 

Efter maten var det dags för ett besök i den intilliggande The Whisky Castle. 

 

 

Här fick vi oss en liten lektion om whisky, följt av en provsmakning av byns egna märken, den milda Tomintoul, den rökiga Benromach och en whiskylikör jag inte minns namnet på (nej, det beror inte på att den intogs sist av smakproven). Det fanns 500 sorter av single malt i butiken, men för enkelhetens skull inhandlade bloggägaren en flaska var av Tomintoul och Benromach.

 

 

Noterbart är att butiken och en intilliggande restaurang år 2009 beställde en tillverkning av världens största whiskyflaska av single malt.105,3 liter av den Tomintoul jag köpte rymmer den. Tyvärr var det svårt att fånga den på bild i den lilla butik som just då inhyste 31 svenska resenärer, varav merparten var märkbart förtjusta i upplevelsen. Såg här såg det ut när flaskan levererades till The Whisky Castle. 

 

Läs lite mer om The Whisky Castle

 

Glada i hågen och lite fnittriga efter provsmakningen (nej, det var ett skämt) tog vi oss vidare, nu mot lite lägre nivåer. Högländerna började vi nu lägga bakom oss.

 

Vi hade ett stopp kvar innan det bar hem till hotellet. Vi skulle få se hur det går till på en fårfarm.

 

Vackert belägen låg den kända fårfarmen, där vi skulle få bekanta oss med en familj som livnär sig på fårskötsel och uppvisning i dess ädla konst.

 

 

Kanske detta inte var min melodi, men det var ändå intressant att se den pli mannen i familjen hade på de fårhundar de hade i sin ägo. Åtta fullvuxna hundar fanns på gården, samtliga kommunicerade mannen med på egna ljud han framställde med visslingar, varje ljud specifik för var och en av hundarna. Imponerande att se, även om minsta sonen i familjen råkade släppa ut en av de otränade valparna i fårhagen där han bringade lite oordning. En tio veckors gammal valp, var också med i uppvisningen för att lära. Redan sågs tydliga tecken på den diciplin fåraherden har på sina hundar och det var faktiskt lite gulligt att se hur den lille sprang med sina korta ben och lade sig platt på marken när mannen i familjen gav en specifik signal som den lille redan lärt sig.

 

 

Vi fick också se hur fårklippning går till och den hugade fick chansen att prova. Fråga är dock om inte denna lilla gynnare tilldrog sig mest uppmärksamhet, även om han/hon sov sig genom nästan hela uppvisningen.

 

 

En lång dag närmade sig sitt slut och jag tror ingen var missnöjd med det som de skotska högländerna hade att visa upp. Lite trött blir man ändå av en heldag i buss och många passade på att ta sig en tupplur när vi närmade oss hotellet på stora vägar.

 

Fortsättning följer...