Stillében & olja
När vädret är så tråkigt det bara kan vara, är inomhusfotografering ett bra alternativ. Varför inte göra ett stillében av det gamla porslin som ärvts.
Ha man sedan lite tid över, kan man öppna Photoshop och leka lite. I det här fallet med ett försök att skapa en digital oljemålning.
I badrummet
Regnet piskar mot rutorna, blåsten får de ännu kala träden att böja sig, det känns t.o.m. ruggigt inne, ena foten krånglar och sommaren känns såååååå avlägsen.
Vad gör man då?
Jo, man sätter makroobjektivet på kameran och går på upptäcktsfärd i lägenheten. I detta fallet badrummet, där man eventuellt kan finna lite skoj...
...som tandborsten med tandkräm vars syfte är att göra tänderna skinande vita - hummmm....
...frugans sminkborste, eller vad det nu kallas....
....någons kam och ni får lista ut vems :) .....
....tvålflaskan som med ett lätt tryck töms på innehåll...
....och de små kulorna som utgör grunden för badskummet i det varma bad som gör susen dagar som denna.
Den lilla makrovärlden är spännande, men kanske inte alltid så upplyftande. Ibland kanske det är tur att ögat inte ser det som makroobjektiv och mikroskop avslöjar.
Det blev inte som jag tänkt
Egentligen skulle detta blogginlägg handla om en telekonverter jag beställde från en nätshop, en telekonverter som fått höga betyg och som skulle ta mig betydligt närmare fåglar och andra djur än mina 200 och 300 mm objektiv.
Nu blev det inte så, då konvertern inte var kompatibelt med mina tänkta objektiv. Dålig information på nätshoppens webbsida, besvikelse, ett ilsket mejl och nu är konvertern på väg tillbaks till butiken.
Nåväl, blogginlägget får väl i stället handla om några bilder som inte passat in i andra inlägg.
Som nappen som väl borde sitta i ett litet barns mun och inte hänga på en gren vid Ekensberg...
...som den avkapade och nakna trädstammen vid ån...
...kraften i vattnet som kastar upp kaskader av vatten och ånga vid Storhusfallet...
...eller varför inte fågeln som passande nog mötte sitt öde bland Alla Helgonakyrkans gravstenar.
Nej, någon telekonverter blev det inte och i manualen kunde man läsa vilka objektiv den är kompatibel med och då talar vi om objektiv i 15 - 20 000 kronorsklassen. Tjena....
Konst vs klotter
Graffiti, klotter, konst, vandalism...ja, det finns många sätt att beskriva det som skildras på väggar, kabelskåp, anslagstavlor och andra mål. Det är dessutom föremål för en livlig diskussion.
På promenad runt motionsspåren vid Ekensberg passeras Fokusskolan och framför den har man rest ett långt plank. Inte särskilt vackert när det kom upp, men idag ser det ut så här.
De här målningarna har säkerligen uppkommit på laglig väg och är förmodligen ett beställningsjobb av skolans ägare. Det ni ser på bilderna ovan är i mina ögon konstverk och defintivt en förskönande bild av en annars tråkig vy. Om de passar in i naturbilden är förvisso omdiskutabelt, men det gör väl i sådana fall knappast den relativt nybyggda skolan heller.
Det är konst, det är många gånger mycket kreativa och välgjorda verk och de är framför allt lagliga. Debatten om lagliga graffitiväggar pågår alltjämt på många håll.
Tyvärr har inte alla samma konstnärliga talang och ett stort antal ungdomar struntar i att man förstör annans egendom. De vill uppenbarligen ha en bekräftelse på sin existens när de smyger omkring i skydd av mörkret och klottrar ned husfasader, kabelskåp, informationsskyltar, turistskyltar och allt de kommer åt.
Det ni ser på bilderna nedan är inget annat än klotter, ett sätt att hävda sig själv genom att förstöra för andra. En fastighet inte långt från vår, var utsatt för klotter för något år sedan. Meningslösa och fantastiskt fula tags fyllde hela fasaden längs med gatan. Under några veckor på våren, ägnade sig några av fastighetens boende åt att måla om hela fasaden, säkerligen till en kostnad på flera tiotusentals kronor. Det tog några veckor - två dagar efter fullbordat verk var fasaden åter nedklottrat med meningslöst jox. Syftet från vandalernas sida kan inte ha varit något annat än att just förstöra.
Som så många gånger annars är det de som inte klarar av att hålla sig på rätt sida som förstör för alla. De som har talang och ges i uppdrag att förgylla något plank, någon betongvägg eller annat, dras inte sällan in i samma debatt som den som förs om vandalerna, de som skapar sina fula verk i skydd av mörkret och som måste ha en tragisk syn på det som är rätt och fel och inte minst en tragisk syn på annans egendom.
Bilderna nedan visar bl.a. den fina grillplatsen vid Ekensberg och fasaden på Ekensbergs vårdcentral.
En rofylld plats
Det kanske låter absurt för många, men kyrkogårdar är en plats där åtminstone jag gärna vandrar runt i syfte att ånjuta lugn och harmoni. Mitt i allt det tragiska finns det också något spännande med denna, vår sista viloplats. Gamla gravar där tiden gjort en naturlig påverkan på stenarnas skrift, blandas med nya skinande stenar med text i guld. Påkostade gravmomunent kan ses sida vid sida med enkla kors av billigare modell. Man läser på gravstenar om människor som nådde en högaktningsfull ålder, men man kan också utläsa av inskriptionerna att några aldrig ens hann nå skolåldern och man undrar varför? Vissa gravar är smyckade med nyplockade blommor och välskötta, andra saknar helt utsmyckning och man undrar om de avlidna personerna ifråga saknar anhöriga som sörjer. Det finns mycket spännande en kyrkogård kan berätta, men viktigast är att de får vara den sista fridfulla vila människor förtjänar, oavsett vem du är och varför.
Den här rofyllda halvtimmen tillbringades vid Alla Helgona Kyrka i Nyköping.
Reklam?
Det finns främst två enskilda faktorer till att denna blogg finns.
Den ena är att inspirera mig själv till att fortsätta fotograferandet med frenesi och att visa upp det jag fångar på bild för fler än mig själv och närmast anhöriga. Kvalitetsmässigt har mina bilder mycket att önska i jämförelse med de som verkligen har förmågan och utrustningen, men i mitt fall är ofta historien bakom en bild och vissa motiv betydligt viktigare och mer spännande än skärpan och skärpedjupet.
Detta leder mig in på den andra faktorn, den att försöka göra reklam för staden Nyköping och områden runt om i kommunen. Kan man bara locka någon utomsocknes att stanna till i kommunen och uppleva allt det vackra, historiska och spännande som finns att se, är mycket vunnet. Jag har själv sett att bildgooglar man på Nyköping brukar ett antal av mina bilder dyka upp och förhoppningsvis inspirerar någon av dem framtida besökare.
Ett mål som jag vet besöks av turister, såväl svenska som utländska är Östra Klocktornet. Det finns också ett Västra längre ned på stan, som givetvis också besöks lika frekvent. Tornen är från 1700-talet och fungerar fortfarande som de gjorde när det uppfördes. Utsikten över Nyköping är vacker härifrån, med Nyköpingsån, Storhusfallet och Storhusqvarn i förgrunden och Nicolaikyrkans torn som skymtar lite längre bort. Härifrån kan man fånga fantastiska solnedgångar när klockan och årstiden är den rätta.
Ni som turistat runt i Sverige och utlandet, har säkert inlett er resa med att titta i broschyrer och genom att googla på resmålet. Ni har säkert sett fantastiska bilder på sevärdheter och vackra vyer över stadskärnor och parker. Det ni säkert märkt när ni ankommit aktuell plats är att den inte alltid är så glamourös som när ni satt hemma och bläddrade igenom resebroschyren och googlade er fram till just "den" sevärdheten.
Nej, alla framsidor har en baksida, så också berget där Östra Klocktornet står.
Så här såg det ut idag, när jag på förmiddagen tog en kortare promenad runt kvarteret. Stadens mindre begåvade individer (ja, jag väljer att kalla dem så) har sedan länge utsett denna plats till sina för- och efterfester.
Inte bara byggnaden från 1700-talet har roat klottrarna, utan berget framför är fullt av meningslösa och ytterst fula figurer. Runt om låg pizzakartonger, urdruckna flaskor och burkar, kvarglömda kläder och glassplitter. Skulle ni vara utomsocknes turister och mötte denna syn när ni besökte en av de platser ni på förhand förknippat med Nyköping, skulle ni säkerligen inte återvända eller rapportera hem med positiva recensioner.
Det här är inget man vill se, men som med så mycket annat verkar dagens politiker ha annat som står överst på prioriteringslistorna. Här har dock de politiska partierna och myndigheterna något att fundera över, för är det något en kommun behöver är det turister och postiv reklam.
Ska nämnas att Västra Klocktornet som är mer lättillgängligt för turister, inte heller det är föskonat från dessa ljusskygga individer.
Himmel över Nyköping
Ett antal exempel på det som utspelar sig över våra huvuden.
På vårpromenad
Vasaloppet, Skidskytte-vm och Friidrotts-em. Som gjort för en dag framför tv:n. Dock inte idag, då solen sken från en klarblå himmel och temperaturmätaren utanför köksfönstret visade +12º.
Starten på ett sjöblött Vasalopp och täten som drog iväg efter en mils åkning hann vi se, men sedan packades ryggsäckarna med kaffe, mackor, fikabröd och så bar det iväg.
Stegen styrde mot Lindbacke, ett av de mer spännande och natursköna områdena i utkanten av Nyköpings tätort.
Redan vid första fikapausen såg vi något som vittnade om vårens snara ankomst. En myrstack där det minst sagt sjöd av liv. Visst önskar man att makro-objektivet var nedpackat i väskan, men icke...
Några av områdets växtarter hade uppenbart gjort sitt och andra bara väntade på att få visa upp sig.
Många Nyköpingsbor är dåligt bekanta med Lindbacke och dess historia. Att området har anor från så långt tillbaks i tiden som järnåldern kanske många vet och fornlämningarna berättar en minst sagt spännande historia. Att det stått mer moderna byggnader kanske många inte känner till, men husgrunder och andra fasciliteter berättar att så är fallet.
Det jag är övertygad om är att få känner till att det vid Lindbacke hållits både speedway och motorcross-tävlingar. Jodå, det skedde på 40 och 50-talen. Bergshammars hembygdsförening har en del fina bilder från tiden det begav sig och banne mig om vi inte hittar en känd profil från min uppväxtort Tystberga i full aktion. Länk
Idag är det varken motortävlingar eller fornlämningar som lockar besökare, utan Lindbackes natur. Undrar förresten varför namnet fått Lindbacke och inte Enbacken? Det är främst enar som ståtar runt hela området, men så kanske det i.o.f.s. inte var på den tiden när platsen fick sitt namn. Ett fortfarande snöklätt Ryssbergen skymtar också i bakgrunden.
Intill Lindbacke ligger Svanviken och dagen till ära var den översvämmade våtmarken full av fåglar av alla de arter. När vi vandrade längs med stigen flög det ena fågelsträcket efter det andra över våra huvuden, med riktning från Svanviken. Vart de var på väg förstod när vi svängde runt kröken och fick se gärdet intill Stora Kungsladugården full av svanar och gäss. Säkerligen ett par hundra svanar och dubbelt så många gäss stod där ute och vilade.
Med blicken vänd bort mot Svanviken såg vi molnen sakta torna upp vid kusten och de två vindpinade och kala träd som stod ensamma längs stigen utgjorde ett ganska spännande motiv.
Dags att gå hem över ett vindpinat gärde och vi följde stigen upp mot Stora Kungsladugården där vi skydd av höga träd och buskar intog fikapaus nummer två. Även denna plats har en historia från långt bakåt i tiden. Själva Kungsgården tros ha anor från 1200-talet och i dess närhet finns ett gravfält från icke daterad tid. Länk
I dikeskanten på vägen förbi McDonalds såg vi något som kanske kännetecknar våren mer än något annat. Det är på gång nu...
En epok
Nyköping var i många år en riktig industristad, men kända företag som SAAB och Sunlight i spetsen. Mycket av färgen från guldåren har flagnat och idag är industristaden Nyköping ett minne av sitt forna jag.
Ett av dessa minnen än Sunlight, som tillverkade och marknadsförde tvålprodukter mellan åren 1925 och 1992. Jag har skrivit mer om verksamheten i ett tidigare inlägg och ska inte fördjupa mig mer i det.
Sunlight idag, eller Sunlight House som det heter, inhyser ett hotell med 154 rum, gym, spa, konferensrum, restaurang, utställningslokaler, go-cartbana och ibland arrangeras danser och andra tillställningar. En plats för alla m.a.o.
Läs mer om Sunlight House här.
Nördig på gamla miljöer som jag är, tycker jag det är både trevligt och spännande att bara vandra runt i området och insupa atmosfären från en svunnen epok, en epok som tyvärr är förlorad förevigt.
Sunlight House ligger idag omgiven av nyproducerade bostadsrätter, småindustrier, Santa Anna katolska kyrka och det lilla och tämligen anonyma Nytorget. En fin inramning m.a.o. men allt har en baksida och i fallet med Sunlight syns den väl när man anländer eller avreser Nyköping med tåg, eller tar en promenad på gångvägen till Järnvägsstation. Tragiskt att se ett industrihistorisk område förfalla så som Sunlight gjort på sina håll.
Going underground
Att passera garagelängorna vid Hemgården är verkligen som att passera genom en kuliss som hämtats från någon av Hollywoods alla skräckfilmer. Går man här efter mörkrets inbrott förväntar man sig nästan att angripas av någon zombie eller yxmördare som gömmer sig i skuggan av de fallfärdiga byggnaderna.
Nä, skämt å sido, men visst finns det en känsla av förfall över området.
Garagen uppfördes på 50-talet med hjälp av virke från trälådor där importerade bildelar från USA låg och som användes i den stora ANA-fabriken i stan. Det är är en av få "bevarade" miljöer från den svenska bilismens guldår och det har förts en dialog om att göra området till ett kulturarv. Vi får se om det blir så, men vissa områden i Sverige är värda att bevara, inte minst p.g.a. sin spännande historia.
Nästa ställe jag passerade på min promenad var tunneln under järnvägen vid tågstationen.
Det finns de som hävdar att man inte gärna ska passera här ensam under sena timmar. Det ryktet har jag hört sedan skolåren, men jag kan inte påminna mig om att jag läst om något otrevligt som inträffat här. Att ljusskygga individer håller till i tunneln går dock inte att ta miste på. Bevisen på väggarna och ibland på golvet talar sitt tydliga språk.
Lite magi finns det ändå i att passera här, gärna när det mörknat lite utanför.
På jakt efter våren
Jag tog på förmiddagen en promenad runt hamnen och området kring slottet för att hitta våren. Så mycket mer vårlikt än detta fann jag inte....förutom allt skit som göms i snö och kommer fram i tö.
Det är på rätt väg ändå, trots att frusna fingrar och rosiga kinder kännetecknade dagen då blåsten piskade upp grus i ansiktet och fick mig att längta efter 5-milen på TV.
Fiskarna i Nyköpingsån är ett tåligt släkte, då de står där med sina spön i ur och skur. Jag vet att de är rustade för det, men att kliva i vattnet känns inte särskilt lockande en dag som denna.
