Från dur till moll till...?
Ni förstår säkert av bilderna att de inte är dagsfärska. När du läser detta är snön ersatt av en gradaskig sörja. De enstaka snöflingorna som fastnade på jackan är idag regndroppar som böter ned både kläder och kamera. Minusgraderna har förbytts till flera plusgrader.
Söndagens promenad, då bilderna togs, var bara en kort promenad för att hämta lite frisk luft innan eftermiddagens fotbollsmatcher väntade på TV:n.
Det blev lite av en promenad som började i dur och slutade i moll. Att promenaden togs till hamnen kanske inte förvånar någon som följer bloggen. Det är ofta där man kan hitta motiv som man egentligen inte letat efter.
De här vassruggarna som står placerade mellan hamnrestaurangerna ser likadana ut oavsett årstid. Böjde man lite på knäna och riktade kameran mot himmelen, kunde man för ett tag drömma sig till sommaren när uteplatserna är fulla med gäster, när barnens skrik överröstar måsarna och när en kall öl väntar efter fotorundan.
Båten som ligger på sin övervintringsplats är märkligt nog befriad från det klotter som annars pryder både fasader, bänkar och andra döda ting. Det är förmodligen inte långt kvar tills den sjösätts och det brukar vara ett säkert vårtecken som något.
Så här långt kändes promenaden uppfriskande och en viss känsla av den annalkande våren infann sig märkligt nog.
Lite längre bort med hamnpromenaden insåg man ändå att vintern har en lång väg att vandra innan snön försvinner för den här säsongen, innan gräset vaknar till liv och buskarna fylls med insekter.
Där det annars är fullt med barn och ungdomar som utnyttjar det som erbjuds, där båtar fyller gästhamnen, där människor ligger på gräsplättarna och solar, där nyförälskade par sitter på bryggorna och tittar ut över vattnet, där matgästar intar fiskrätter på restaurang Piren och där joggare springer förbi med oilka stilar, var det nu tomt, tyst och ödsligt. Faktum är att jag var ensam på hela promenaden.
Det här ensamma trädet brukar prunka av grönska och sjuda av fågelliv, men på något sätt förkunnade det att våren är långt borta. Av den anledningen konverterade jag bilden til svartvitt. Det passade liksom bättre in i stämningen.
Lite längre bort på promenaden ligger bryggorna där folk brukar inta medhavd fika, sola och bara njuta av sommarens varma vindar. Nu var det kalt, kallt och tomt.
Den här bryggan hade nötts av vinterns snö och kyla och måste nog restaureras till våren. Lite symbolik, för just här vände jag och började gå hemåt igen. Plötsligt blev det motvind och den lite småkyliga vinden gjorde promenaden hem allt annat än angenäm.
Det är långt till våren, jag förstår det nu.
Slask och blask
Säg den glädje som varar länge. De förvisso kalla, men vackra dagarna förra veckan, förbyttes i helgen till plusgrader och en gråtrist himmel.
Det som göms i snö kommer fram i tö, är ett ordspråk som gäller än idag. Det som låg gömt under ett tunt lager med snö, dök i helgen fram och man tvingas skicka en fråga till både hundägare och hungriga flanörer.
Är det så jobbigt att ta med hundpåsar, pizzakartonger, cigarettpaket och lägga dem i de behållare som är utplacerade med jämna mellanrum? Latheten hos vissa finner inga gränser.
Lika tråkigt är det för de skidåkare som tagit sig runt uppgjorda spår vid både golfbanor och motionsspår och givetvis är det trist för de barn som ovant struttat runt på skridskor vid Vallarna.
För oss hobbyfotografer innebär detta väderomslag en paus, för så trist som naturen och omgivningen är just i dessa dagar är det också ganska omotiverat att ta med sig kameran på sin dagliga promenad. De otroligt vackra scenerna vid Storhusqvarn som under ett par veckor lockade folk med sina kameror, är idag ett minne blott. Likaså är området kring Forsen förvandlad till en trist sörja där inte ens den mest inbitne proffsfotogfaren kan finna intressanta naturmotiv.
Trist, trist, trist...men alla vet att en vacker och kall vinter alltid avslutas med en grå, trist och slaskig period innan våren tar vid och smilbanden letar sig uppåt.
Sedan gäller det förstås att se upp när bilarna passerar och stänker sörja upp på trottoarerna.
Isjakt
I söndags var det så där härligt kallt att man inte kunde låta bli att dra på sig flera lager kläder och ge sig ut på en fotorunda. Tanken var också att prova den nya kameran, så varför inte förena nytta med nöje?
Fotorundan började i hemmets lugna och varma vrå, där kylan hade skapat vackra ismönster på sovrumsfönstret.
Förmiddagen var ganska tidig och solen var på väg upp på den kylslagna himmelen. Som gjort för lite motljusbilder och var passar det sig bäst den här tiden på året? Ja, kanske vid det närbelägna Storhusfallet. Jag hade som sagt min nya Nikon Coolpix900 över axeln och skam å säga så har jag inte satt mig in i kamerans inställningar, finesser och vad den går för.
Att prova detta när kylan biter i kinderna och fingrarna stelnar innan man hinner fokusera, var inte att tänka på. Därför användes bländarprioritet när bilderna togs. Hade ännu inte hunnit kolla inställningarna och hur man skiftar mellan stor och liten öppning, så jag la inte ned alltför stor vikt vid detta, utan knäppte bara av och lät kameran göra hela jobbet.
Det bet lite i kinderna som sagt, så en värmande promenad bort till Forsen gjorde därför susen. Det blev inte så många bilder kring detta gamla industriområde, men lite isskulpturer fångades ändå.
Nästa mål var hamnen, men på vägen stannade jag åter till vid Storhusqvarn och förevigade Näcken...
...och ispalletten som flöt omkring nedanför fallen...
...innan jag traskade gångvägen förbi Pelles lusthus, varifrån denna bild togs.
Hamnen ja. Alltid ett mål för stans hobbyfotografer och under kalla och snörika vintar kan man fånga riktigt härliga motiv, vilket var mitt syfte. Det första målet var piren, varifrån jag tänkte ta lite bilder in mot land och isformationerna och just precis då...
...tog batteriet i kameran slut. Bloggägaren hade förstås inte räknat med att ett batteri också används när man använder kamerans meny och inställningsrattar och att ett batteri laddas ur ganska fort när kylan är så påtaglig som denna söndag.
Där stod jag, frusen och förbannad, allra längts bort från hemmet under dagens fotorunda. I rena ilskan åkte mobilen fram, för att åtminstone få med mig en bild hem och det blev denna...
Det vara bara att traska hem den dryga kilometern, för att hämta min Nikon 7100, eller min huvudkamera om ni så vill. Dagens huvudnummer var nämligen att fota de fantastiskt vackra isformationer som kondens och vattendroppar från Storhusfallet skapar i sin omgivning.
Det är ett skådespel och fantastiskt vackert. Det var inte bara jag som upptäckt detta, utan det stod massor av folk och tog bilder med allt från mobiler till dyra spegelreflexer, så det är nog många som sitter hemma och beundrar de bilder de tog denna förmiddag.
Så här lite från ovan märktes inte kombinationen kyla och vatten, men väl nedanför fallen gällde det att vara snabb. I den stränga kyla som rådde frös nämligen vattnet från fallen väldigt fort, vilket bildade små droppar av is som satte sig fast på både jacka och så klart kamera.
Någon tanke på att fibbla med inställningar och fukuspunkter hanns inte med. Ratten stod på bländarprioritet, isovärdet på Auto och sedan var det bara att knäppa.
Riktig påtagligt blev det ju närmare vattnet man kom. En snabb bild, torka linsen med en trasa, på med linsskyddet och en kort promenad så att kameran torkade och så tillbaks igen.
Intressant och kanske var det värt det?
Ni som inte varit vid fallet och fotat får skylla er själva. Den här dagen kanske det var i kallaste laget, för visst hade jag velat haft mer tid för att ratta in de för ändamålet rätta inställningarna och visst hade jag velat hitta mer spännande vinklar i bilderna och det rätta ljuset, men ibland tvingas en hobbyfotograf erkänna att man bara är en renodlad amatör och att frusna kinder och stela fingrar är ett tecken på att det är dags att ge upp.
De långa skuggorna
Att fotografera i motljus är alltid en utmaning, men en utmaning som kan rendera i väldigt spännande bilder.
Nu säger jag inte att det här är en väldigt spännande bild och i händerna på ett proffs hade den förmodligen stuckit ut på ett helt annat sätt.
Tycker dock att stämningen blev snarlik den jag upplevde i verkligheten.
Industrilandskap
Industrilandskap gör sig oftast bäst i svartvitt, eller som i denna bild där den blå färgen på skorstenens topp behållts och resten konverterats till svartvitt, med en lätt övertoning av brunt och svart. I synnerhet är detta användbart när himmelen är trist som fallet var när bilden togs.
Flera av bilderna från tisdagens blogginlägg hade självklart klätt bäst om de konverterats, men det får bli en annan gång.
Peking
Norrköping ligger bara några få mil från Nyköping, men är för vår del en väldigt outforskad stad. Visst passeras staden på vägen söderut, nuförtiden utanför, men för bara några år sedan genom staden.
Det är inte bara en gång frugan och jag pratat om att ta buss eller tåg och göra ett dagsbesök i stan. I början av hösten var vi och några vänner på en spa-helg i Söderköping. På vägen hem tog vi en omväg och passerade genom Norrköpings mer centrala delar och just den dagen bestämde vi oss för att åka till vår södra grannstad under vintern.
7-8:e januari passade utmärkt, då det dels var mellandagar och nästan samtliga arbetskamrater hade utnyttjat sin ledighet veckan innan och efter jul. Sagt o gjort, vi bokade in oss på hotell President i närheten av centralstation och så var det bara att invänta avresan.
Ett gnistrande vackert Norrköping mötte oss på morgonen, med ett tunt lager av nyfallen snö, en klarblå himmel och cirka -14°. En vinter så som en svensk vinter ska vara m.a.o.
Innan vi checkade in var jag bara tvungen att ta denna bild av Holmen-huset som ligger granne med hotellet vi övernattade på.
Med incheckningen avklarad, var det bara att ge sig ut på upptäcktsfärd och det givna målet låg bara en kilometer från hotellet, Industrilandskapet.
Här har Norrköping skapat en turistmagnet som heter duga. Tack o lov, så rev man inte området som det ett tag var planerat att göra. Det man ser är en oerhört spännande miljö och ni som följt bloggen, känner till min förkärlek till gamla miljöer, allt från slott till nedlagda industrier. Muséer, butiker, restauranger, skolor och ateljéer ger liv och rörelse i det ganska stora område där det förr sjöd av liv och rörelse i de olika arbetarbyggnaderna.
Vi gick in och värmde oss på Arbetsmuseumet som ligger i det berömda Strykjärnshuset. En lättare lunch intogs innan vi besökte utställningarna i de fem våningarna. Tyvärr blev både jag och frugan lite besvikna på det vi fick se. Vi hade nog räknat med att få se lite uppbyggda miljöer från den tiden när verksamheten var i full gång, men istället möttes vi av modern konst som i.o.f.s. fyllde sin funktion för människor som intreserar sig för sådant.
Lite fotografier, tidningsutklipp och en och annan pinal från tiden det begav sig, var det enda som påminde om fornstora dagar. Lite synd.
När vi sedan kommer ut, har den blå himmelen förvandlats till en grå sörja och snön börjar falla. Vi fortsatte vår promenad längs med strömmen och insåg att den sträckan måste vara oerhört vacker under våren och sommaren. Vi gick ända bort till Rhododendron-parken och passerade café Färgargården på vägen. Idén om att resa hit i sommar tog sin början just här.
En svanfamilj låg intill caféet och skalpade i en liten isvak.
Här vek vi av så vi slutligen hamnade på Drottninggatan, som får sägas vara Norrköpings inre puls. Resaturanger, butiker och shoppingcenter avlöser här varandra. Inte så mycket att orda om, då centrala delarna i jämstora städer brukar se likadana ut, förutom att få städer i Sverige har spårvagn.
Eftermiddagen led mot sitt slut och vi bagav oss till hotellet för en stunds vila och en dusch innan vi letade oss ut till restaurang Pappa Grappa där kvällens mat och dryck intogs. Inte billigt, men både gott och trevligt.
Norrköping är känt för sin ljusfestival som äger rum i december och januari. Då tänds staden verkligen upp, men både fasta och tillfälliga verk i olika former och färger, smått som litet. Mycket vackert och just då insåg jag att ett stativ hade suttit som smäcken, men det låg kvar i hemmet och kameran fanns kvar på hotellrummet. Ni som följer mig på Instagram har sett några bilder tagna med mobilen. Är det något jag ångrar på resan, är det just denna miss...
En skön natts sömn, en god frukost och när frugan slappade med en bok på hotellrummet, begav jag mig ut på promenad med kameran. Skymningen var precis på väg att övergå till dagsljus, men några enstaka bilder hann jag med i alla fall.
Min promenad gick åter till Industrilandskapet, för att där ta lite fler bilder, inte minst på de detaljer man brukar missa när man känner sig lite stressad. Nu snöade det ganska ymnigt och temperaturen låg knappt under nollan, så det var kanske inga idealiska förhållanden att fota i, men...
På vägen tillbaks till hotellet tog jag en liten omväg längs med Drottninggatan ned till Kaktusparken. Några bilder blev det, innan jag begav mig in i värmen igen.
Efter lunchen var tanken att ta en promenad längs med strömmen, bort mot hamnen. Det gjorde vi förvisso, men det allt tätare snöfallet gjorde att intresset mattades av för varje steg vi tog, så vi vek av när vi anlände hamnen och begav oss upp mot centrum igen.
Klockan var nu cirka 13:30 och tåget till Nyköping avgick inte förrän 19:30. Att döda tiden fram till dess på stadens gallerior eller traskandes i ymnigt snöfall och kyla, kändes inte särskilt inspirerande. Av den anledningen köpte vi istället biljettet till nya Star Wars-filmen och kröp in i biovärmen under ett par timmar. En klart sevärd film om jag gillar fantasy och science fiction, vilket bloggägaren gör.
Tillbaks till hotellet för att hämta ut väskorna och sedan till en indisk restaurang som låg ett tiotal meter bort. Därefter travade vi de cirka 200 metrarna till järnvägsstation för att invänta avgående tåg till Nyköping.
Det finns mycket att se i Norrköping, helt klart. Nästa gång vi beger oss hit, och det kommer vi att göra, så blir det på sommaren och då kommer vi att nyttja uteserveringar och de sommararrangemang som staden är känd för.
Lite länkar som knyter an till inlägget.
När vintern kom till stan
Så kom den då och det på allvar. Termometern utanför köksfönstret visade på -11° och ett snötäcke, om än tunt, bredde ut sig i stan.
Nu gällde det att passa på, så fram med långkalsongerna och så ut på stan. Ja, nu blev det samma runda ni sett hundraelva gånger, men bor man centralt så är det hamnområdet och Slottet som tilldrar sig uppmärksamhet. Det är främst här man finner motiv som är värda att föreviga.
Jag tog först vägen över Torget där två motiv tilldrog sig min uppmärksamhet, den ensamma flaskan och solen som spred sina strålar genom busskurens fönster.
Utanför Rökeriet stod stans största idrottsman genom tiderna och poserade framför ån som är på väg att få en tuns isskorpa.
Hamnpromenaden såg en strid ström av folk, men längs med själva vattnet var det näst intill tomt. Bra i sig, för då var det fritt fram...
Uppe vid slottet var det en febril aktivitet, både på den tillfrusna slottsdammen och de små backarna vid vallarna. De man främst gläds åt när vintern nu kommit, är barnen. Äntligen fick de chansen att prova sina julklappar och det gjorde de med skratt och en del gråt när pulkan välte eller de gjorde en rova på isen.
Sanning och säga, så var nog många föräldrar lika roade som barnen och på naturisen sågs också äldre prova skridskorna för första gången den här vintern. Det är väl så en svensk vinter ska vara?
Fingrarna var ganska kalla vid det här laget och jag märkte att händerna darrade allt mer när handskarna åkte av för att få lite mer känsla i avtryckarfingret. Det var dags att gå hem och få lite välbehövlig värme.
Vid Storhusfallet upptäckte jag denna lilla gynnare som satt i buskarna och såg väldigt frusen ut. Har ingen aning om artens namn, men jag förmodar att den tillhör övervintrarna och borde väl därför inte frysa?
Se snön som fallit
Ja, vi får nöja oss med det lilla och passa på när tillfället erbjuds.
Ett litet, tunt snötäcke och några få ensamma snöflingor som dansar ned mot marken. Det var det Nyköping som mötte söndagsflanörer idag. Snön vore säkert välkommen bland lekande barn, alla de som tränar inför Vasaloppet och som vill prova sina skidor på riktigt underlag innan tävlingen och så givetvis en och annan fotograf som längtar efter att få ta de härliga vinterbilder som man annars bara ser i turistbroschyrerna.
Själv står jag fast vid det egoistiska tänket, att om det inte ligger snö på marken under Julafton, behöver vi inte ha någon alls. Okej, det kittlar lite i avtryckarfingret efter att få lägga ut bilder på bloggen som visar ett vintrigt Nyköping från sin bästa sida, det erkänner jag gärna. Tyvärr är jag rädd för att tillfället kommer snart och att tillfället inte bara blir kortvarigt...
Dessutom var dagens tunna snötäcke riktigt lömskt, då det dolde isen som gjorde trottoarer och gångbanor glashala.
Nåja, vi nöjer oss med det lilla och hoppas alla får den vinter de önskar...även om önskningarna skiljer sig i utformning.
Nyårspromenaden
Vi i kompisgänget har gjort till en tradition att gå Nyårspromenaden runt Nyköpings mer centrala delar, om nu tre år kan kallas tradition. Förhoppningsvis blir det av varje år och snart är det väl helt okej att kalla det för en tradition.
Klockan 15:00 inleds arrangemanget som sedan pågår fram till 17:00. Vi tycker att det bör vara lite mörkare för att få hela mysfaktorn tilldelad. Vi samlades därför på Stora Torget en halvtimme senare, när solen försvunnit bakom byggnaderna. Vill man fotografera kanske denna promenad inte är den mest lämpade om man inte känner för att släpa runt på ett stativ, använda blixt eller har ett väldigt ljusstarkt objektiv.
Jag valde att inte använda blixt, släpade inte runt på ett stativ och äger inget riktigt ljusstarkt objektiv. Därför använde jag Auto-ISO och nackdelen med det är att man inte styr ISO-värdet själv. Fotograferar man i skymning har ISO-talet en tendens att höjas rejält och alla som fotograferar vet vad det innebär...brus.
Det tycker jag dock att man får leva med, för stämningen är ändå det viktigaste och i vissa bilder, framför allt svartvita, ger bruset en extra touch.
Det var inte mycket folk kvar på Torget när vi kom, men ett antal andra sällskap stod också de och inväntade resten av gänget. Runt promenaden var det dock gott om folk och som nyinflyttad Nyköpingsbo, borde det här vara ett givet och lärorikt evenemang.
Promenaden som kantas av tända marshaller tar sin början runt Gripemuseet och Nicolaikyrkan. Förra året gjorde vi en visit in i bägge byggnaderna, så det hoppade vi över denna gången.
Vidare förbi Stora Torget igen och vidare ner över den lilla bron till Bryggeriområdet.
Där hade konstnärerna sina atejéer öppna och många nyfikna passade på att titta in för att se vad man ägnar sig åt och vad som tillverkas i de gamla byggnaderna.
På gårdsplanen var en skön brasa tänd och några dansanta par tog en svängom till musik som dånade ut ur högtalare som placerats på trappan vid själva huvudbyggnaden. Mitt på gårdsplanen hade en stor formation av halm arrangerats och vi misstänker att man under kvällen ämnade tända på denna. Det hade varit sevärt, men vi valde att inte stanna för att se.
Vi fortsatte istället och gick den lilla träbryggan fram mot slottet. Nu hade mörkret lägrat sig, vilket i sig förgyllde stämningen, men som också gjorde det svårare att fotografera.
I den brusande forsen ned mot slottet slet några kanotister mot strömmen, i kläder och farkoster som var dekorerade med ljusslingor och från någon av kanoterna strömmande det ut musik.
På den första bilden jag tog använde jag blixt för att jämföra. Visst fångade man det brusande vattnet och kanotisten något bättre, men själva stämningen runt det hela uteblev samtidigt.
På de nästa bilderna användes ingen blixt, bara Auto-ISO. Man ser direkt att bilderna innehåller mer brus, är inte lika skarpa, men stämningen är bättre fångad och liknar mer det som var.
Nästa anhalt var NK-villan som hade öppet. Utställningsrummen var låsta, så här kunde man bara gå in för att värma sig och smaka lite glögg och pepparkakor. Eftersom det var lite småruggigt ute, så värmde vi oss en stund och en viss mysfaktor infann sig ändå.
Vi tog ingen glögg, för nu vara det bara ett tiotals meter till vårt traditionsenliga stopp. Vid den lilla bryggan mellan NK-villan och hotell Kompaniet, har vi gjort till en tradition att stanna till för att inta medhavd glögg och pepparkakor. Ett trevligt stopp, som en del förbipasserande verkade kasta avundsjuka blickar på.
Lite kallt och blåsigt som sagt, så stoppet blev inte så långt.
Sedan bar det runt hamnbodarna, över bron och bort mot slottet. Förra årets promenads stora begivenhet i mina ögon var arrangemanget vid själva slottet. Då fick man beskåda eldslukare som genomförde sin show till tonerna av mäktig musik som dånade ut över borggården. En show som frambringade rysningar och Gundes berömda ståpäls och det berodde inte på kylan som då var än mer påtaglig än nu.
Tyvärr hade man ingen show på 2015 års promenad, bara mäktig medeltidsmusik som dånade ut över en mörklagd borggård. Vet inte om kommunen tvingas spara som många kommuner verkar göra nuförtiden. Synd, för nog hade fler än jag sett fram mot samma fina show som 2014.
Därför gick vi vidare ned mot muséet som var öppet. Passade bra, för här jag skamligt nog bara varit en gång och det var när man fick ta sprutan mot svininfluensan för ett antal år sedan. Det passade också bra, eftersom ett nytt museum håller på att färdigställas ett par hundra meter bort.
Det finns mycket att titta på. Bl.a. prissamlingen från Nyköpings och en Sveriges absolut bästa idrottsmän genom tiderna, Gert Fredriksson. Fotografier, minnesanteckningar och tidningsutklipp från Nyköpings epok som stor industristad med SAAB, Cewe, Sunlight och andra industrier som sysselsatte hundratals kommuninvånare, men som idag tragiskt nog bara är ett minne blott.
Ett klassrum från förr är uppbyggt och vid katedern står en docka föreställande dåtidens stränga lärarinnor. Kan erkänna att jag gärna hade haft modellen till den här dockan som lärare, om man nu får säga så i feminismens tidevarv?
Längst in i byggnaden finns museiföremål som kanske främst drar till sig manligt intresse, åtminstone fick man den känslan. Motorcyklar, motorer, flygplansattiraljer och information om flygflottiljen F11 som höll till ute på Skavsta mellan 1941 och 1980.
Motorcyklar som sagt, bl.a. en isracingmotorcykel från en av Sveriges mest kända förare, Posa Serenius. De dubbarna vill man inte ha över benen...
Ett varumärke som försvann från Sverige 1986 då det köptes upp av norska Statoil.
En trevlig promenad var över och gänget skildes åt för att en timme senare träffas för några trevliga timmar tillsammans innan 2015 övergick till 2016.
Ni som följer mig på Instagram vet att kvällen inte blev så angenäm för min del. Ni som inte följer mig på Instagram...än...får nyfikna stanna kvar i ovisshet.
Ganska absurt
Jag tjatar, jag vet det. Vinter ska vara vinter, sommar ska vara sommar.
Det känns lite absurt när det några dagar innan jul var nästan lika milt/kallt i Nyköping som det var under årets midsommar. Midsommarafton firade vi i en carport för att fly det myckna regnandet och inte ens två snapsar i varje ben tinade upp frusna lemmar. Burr!!!
Lika absurt är det när man under en söndagspromenad i mitten av december kunde sätta sig på en bänk i lä, med solen i ansiktet och jackan kastad bredvid.
Att gå på promenad för att motionera bort julmaten är detta år en absurd upplevelse. Visste man inte att det var den 25:e december, kunde man tror att man upplevde de första vårdagarna i april. Nästan så man fick lust att placera sig på Qvarnens uteservering och beställa in en stor stark....eller två.
Ska det verkligen vara så här i framtiden?
Ni som är ajour med verkligheten har säkert märkt att förhållandena ändrats sedan juldagen då dessa bilder togs.
En trist syn
Att promenera längs med Nyköpingsån är en trevlig upplevelse...perioden april till september. Det kan vara det även under denna årstid, under förutsättning att marken är vit, trädens grenar är tunga av nyfallen snö och avtecknar sig mot en klarblå himmel.
Så är inte fallet denna milda, blåsiga och gråtrista vinter.
Marken är smutsig och lerig, de kala grenarna spretar spökligt mot himmelen som oftast är gråmulen. Nej, det här är inte vad vinter ska handla om.
Trist att titta uppåt och framåt, desto mer rogivande att kasta blicken nedåt. Vatten har en sällsynt förmåga att lugna och harmonisera, även när vattnet kastar sig nedför fall och forsar.
Har inte snön och isen lägrat sig till jul, behöver den heller inte göra det.
Äntligen
Äntligen!!!!!
Vrålen från villaområdena och de centrala delarna av Nyköping ekade mellan väggarna och över nejden. Vinterns första snöfall över Nyköping, förvisso två dagar för sent, men vad tusan. När det kom, kom det rikligt.
Finns det någon dag på året det ska snöa, så är det på Julafton. Nu lyste solen från en nästan klarblå himmel, färgade de redan gröna gräsmattorna ännu grönare och kvicksilvret i tempmätaren snuddade vid tio graders strecket. Knappast vad man förväntar sig en julafton i Sverige, säger jag som minns barndomens jular där den upplogade snön utanför bostaden skapade en perfekt plats att bygga kojor på och där man kunde idka snöbollskrig med alla som passerade...även småilskna tanter.
Nej, i år fick Nyköping vänta till Annandagen innan marken färgades vit och kommunens snöplogar hördes utanför fönstret.
Ungarna var snabba ut och ganska snart plockades pulkorna de fick i julklapp fram. Den första snölyktan stod klar utanför fastigheten redan på morgonen och ett försök till snögubbe fick avbrytas när snön inte riktigt räckte till.
Lika glada verkade inte grannarna med sina rullatorer vara. Ett antal tysta svordomar hördes ända upp till vårt sovrumsfönster och av minerna att döma kunde man avläsa vad dessa personer anser om vinter och snö. Förmodligen var det annorlunda för 60 år sedan, då de under stim och stoj lekte med dåtidens kälkar, sparkstöttingar och äntrade den uppspolade isbanan med sina slitna skridskor.
Tiderna förändras.
Några andra som gläds över den nyfallna snön är säkert de butiker som säljer skidor och annan vinterinspirerad utrustning. Skidanläggningarna tar säkert ett djupt andetag och hoppas att snön fortsätter att falla och att den får ligga kvar någon månad eller längre.
Själv tänker jag ta en promenad med kameran och se om jag kan hitta de underbart vackra motiv man bara kan fånga på vintern och förm......
Dags att vakna Stefan...vi ska ju snart gå. Frugan väcker mig bryskt och drömmen försvinner i ett dis och förfaller snart i glömska som de flesta drömmar har en tendens att göra.
Efter en titt ut genom persiennerna är det bara att konstatera att Annandagen är lika snöfattig och trist som Julafton och Juldagen. Verkligheten ser snarare ut så här...
Morgonpromenaden visade upp ett Nyköping med gröna gräsmattor och en temperatur kring 8:an.
Nej, vill man uppleva snö får man ta Photoshop till hjälp...om man nu inte vill vänta till Påsk eller så.
Lasarettet
Varför i himmelens namn besöker man en plats som lasarettet? Det borde väl vara den sista plats man vill skåda på nära håll?
Ja, så är det givetvis. Som utomstående och till synes helt frisk, är det ändå en plats som fascinerar. Kan låta absurt med tanke på orsaken till att lasarett finns och varför människor rör sig i byggnadens inre.
På ett lasarett finns det tunnlar och gömda gemak som framkallar bilder av svartvita skräckfilmer med både zombies och andra varelser som döljs i mörker och vill oss ont. Som fotograf, amatör eller proffs, är just dessa mörka korridorer och skrymslen ett eldorado om man vill ta lite kusliga och spännande bilder.
Som åskådare får man dock nöja sig med exteriören och den kan väl vara nog så spännande i sig, eller...?
Nyköpings lasarett en kall kväll i december...
Frostbiten
Det var kallt, riktigt kallt, men en långpromenad efter jobbet hanns med innan mörkret lägrade sig över Nyköping. Med motljusets hjälp skapades en illussion av att Pilten vid Storhusfallet andades.
Lite längre ned med ån satt den här fågeln på en frostbiten stubbe och såg ut att frysa trots sin vintertjocka fjäderskrud. Jag och fåglar, men nog tusan är det väl en koltrast?
Den lilla bron som leder från stan, över ån och till Bryggeriet, är klädd i granris årstiden till ära och nog ser frosten ut som lite pudersnö...vilket vi enligt väderprognosen får nöja oss med den här julen.
Tunneln
Det finns platser som fascinerar fotografer, platser där man uppmanas att inte gå efter mörkrets inbrott, platser där många inte vågar gå och platser där man med fantasins hjälp kan skapa situationer som ligger till grund för tidigare nämnda faktorer.
En sådan plats är gångtunnlar som både i verkligheten, i drömmarna och i filmens värld varit skådespel för många fantasier och föreställningar.
I Nyköping har vi ett par sådana platser, som här i gångtunneln vid järnvägsstationen. En plats där saker inträffat och fantasier flödat...
En plats som denna är mumma för både proffs och renodlade amatörfotografer. Tveklöst kan man med kamerans hjälp och olika inställningar skapa spännande och kreativa bilder. Nu lär inte den här bilden som knäpptes av i all hast, hamna på någon utställning eller utgöra föremål för beundran och det är väl heller inte meningen.
Miljön är spännande, precis som berättelserna om den och med fantasins och Photoshops hjälp kan man återskapa en del av de historier tunneln bär på.
Som exempelvis de spöken som alltid verkar finnas närvarande i mörka och lite kusliga miljöer.
Eller de skrämmande ungdomsgäng som sägs förvandla liknade områden till sina domäner när mörkret faller på, här återskapat med en scen ur en berömd 70-talsfilm. Vet ni vilken?
Nåja, vissa scener är verkliga, andra bygger på rykten och en del är sådana som bara florerar i fantasins värld. Mörka tunnlar har otvivelaktigt en förmåga att engagera, oroa och fascinera.
Vy från slottet
Egentligen hade jag inga mål den här eftermiddagen i december. Det fina vädret lockade ut mig på promenad direkt efter jobbet och kameran hängde över axeln ifall....
Nere vid slottet var solen sakta på väg att försvinna bakom horisonten och det var egentligen det fina ljuset över silohuset som frambringade idén att fotografera välkända profiler i skymningsljuset.
Sagt och gjort. De två första bilderna är tagna från vallarna och de två sista från taket intill Kungstornet. Jag hade mitt 18-300mm objektiv på, men tyvärr inget stativ att placera kameran på...vilket ibland är att rekommendera när brännvidden är inställd på max och det lägsta bländartalet är 5,6 med denna inställning. Lite brus och lite oskärpa får man därför leva med.
Julmarknad i stan
Söndagens julmarknad på Stora Torget i Nyköping går väl inte till historien som den där julstämningen spred glädje och ljus. På morgonen stod regnet som spö i backen och kvicksilvret i temperaturmätaren orkade nätt och jämt över 5-strecket.
Lagom till julmarknadens öppnande slutade regnet dock att falla och lite blått skymtade bland alla gråa moln. Många hade letat sig ned på stan och ju mer klockan blev, ju fler besökare syntes bland stånden.
Som sagt, någon direkt julstämning infann sig inte, men folk var glada och ilade fram mellan stånden som var befriande fria från allt det krimskrams som säljs på samma torg under festdagarna. Precis som på Öster Malmas julmarknad förra söndagen, inhandlades lite korvar i form av salami med chili, armagnac och fikonsmak. De sägs smaka gott till öl och det ska snart bli upp til bevis.
Det fanns inget större intresse i att vandra runt allt för länge i kylan och därför blev bilderna som skulle föreviga marknaden ganska vardagliga, men som jag brukar säga. En bild som beskriver den vardagsscen man upplever är ofta intressantare än en bild där fotografen riggat upp dyr utrustning och knäpper hundratals bilder för att hitta en som han/hon är nöjd med.
...fast å andra sidan strävar jag också efter mer experimentlusta och den där unika bilden ingen annan tagit. Fast det får bli en annan gång.
Tänk vad lite snö hade gjort ändå.
På väg från....
....hamnen.
I förra blogginlägget visade jag bilder på min väg till hamnen denna frostbitna morgon.
Här är bilderna när jag lite småfrusen vandrade hemåt igen. Nu blev det inte raka vägen som planerat, ty det var svårt att slita sig från det fantastiska ljus som uppenbarade sig. Det är förstå lite svårt att med kamerans hjälp beskriva den verklighet som föreligger. Proffsen kan, men inte amatören Stefan.
Lite känsla av denna kalla, men vackra morgon, kanske man ändå får när man tittar på det som åstadkoms med kamerans olika inställningar.
Hamnen är ett givet mål en dag som denna, förresten under de flesta fotosejourer, och en annat given favorit är området kring slottet.
Spåren efter några dagars försmak av kommande vinter syntes både här och där och i olika skepnad.
Morgonljuset som uppenbarade sig var magiskt. Vände man sig mot solen och riktade kameran mot Silohuset med "rätt" inställningar kunde man fånga siluetter av det nya bostadsområdet framför en orangefärgad himmel.
Vände man sig sedan från solen och ändrade lite på kamerans inställningar, så gick att nästan fånga det fantastiska ljus som spred sig över området...men bara nästan.
Nya kameror i all ära, men det är ändå det man ser med blotta ögat som bäst återger verkligheten som den ser ut. Hoppas ändå ni kan leva er in i det som naturen kan erbjuda flanörer och fotografer. Om inte råder jag er att själva kliva upp innan frukost och ta en promenad i både kända och okända marker. Ni anar inte hur vårdande det är för både kropp och själ.
Till nästa blogginlägg. Bye-bye!
På väg till...
...hamnen den frostkalla morgonen 23 november.
När jag tidigt slog upp ögonen och såg ut mellan persiennerna, visades en ganska klar himmel och takpannorna på grannhuset var vita av frost.
Upp ur sängen, på med kläderna och ut på promenad innan frukosten väntade. Det är inte ofta man får chans att ta bilder under förutsättningar som denna. Antingen har man redan gått till förmiddagsskiftet, eller så är man för trött efter ett kvällspass dagen innan. Har man vilat ut under helgen och man inleder veckan med ett eftermiddagsskift, så erbjuds dock möjligheten.
Färden gick mot hamnen...förstås...och det är ofta där man finner de bästa motiven när tidiga eller sena solar speglar sig i vattnet och skapar en härlig atmosfär.
Lite bistert var det denna morgon och lite stela fingrar gör fotograferandet till en större utmaning. Stativet låg kvar hemma, så därför fick jag använda blixt för att bilderna inte skulle bli för suddiga. Visst, möjligheten finns att öka ISO-värdet rejält, men det kände jag inte för denna bistra morgon. Blixt i all ära, men det är svårt (nästan omöjligt) att överföra det man ser framför sig till kameran om en sådan används för utomhusbilder.
Nåväl, några resultat ses nedan. Nästa blogginlägg visar bilder som togs på promenaden, eller rättare sagt, omvägen hem.
Blött och mörkt
Som jag skrev i ett tidigare inlägg har det här med kvällsfotografering fått förnyat förtroende, kanske beroende på den erbarmligt trista årstiden.
I går var det dags för en ny promenad, den här gången åt "andra hållet".
Upp på Kråkberget bar det i mörkret och givetvis var vattentornet ett givet motiv.
Därefter vände jag på kameran och insöp utsikten av vår trevliga stad. Bilden över centrum och värmeverket med lite längre slutartid och den inzoomade hamnen med kortare.
Nu var det egentligen dags att gå hem, för det var lite råkallt och några droppar varnade för ett stundande regn. Det blev dock inte raka vägen hem, utan en rejäl omväg över lasarettsområdet och ned mot stan. Syftet var att föreviga strålkastarljusen som följde den täta trafiken upp och nedför den branta backen in mot centrum.
Det blev inte riktigt som jag tänkt, mest beroende på att det inte fanns någon riktig bra plats att placera stativet på och att den täta trafiken stockade sig p.g.a. trafikljusen vid gamla kyrkogården.
Mit emot kyrkogården parkedare jag mig dock och riktade kameran upp mot backen och järnvägsbron. Nu hade typiskt nog trafken glesnat betänkligt, så riktigt som jag ville blev det inte. Det tilltagande duggregnet gjorde också linsen lite fuktig, trots att jag försökte skydda den med handen. Därav de lite oskarpa stjärnformationerna på gatljusen.
Tvärs över vägen ligger kyrkogården och här tänkte jag bara snedda för att spara lite tid, men bilden på det lilla kapellet var jag bara tvungen att fota.
Nu började det dugga allt tätare och en varm dusch lockade allt mer. En bild såg jag framför mig i huvudet och den ville jag bara ta. Tyvärr blev resultatet lite som på bilden över järnvägsbron. Trafiken var inte så tät som jag hoppades och vätan grumlade linsen lite grann, men...
...det blir väl fler kvällar under den långa hösten/vintern.
