Spa-weekend
November, den ruggigaste av ruggiga månader. Grått, trist, småkyligt och inte en ledig dag i sikte. Vad gör man då för att lätta upp tillvaron?
Jo, man åker på en spa-weekend till...
I lördags bar det av, via Kvarsebo. Vi var först i kön och den halvtimme vi fick vänta innan färjan lade till på vår sida Bråviken tillbringades utanför bilarna...åtminstone en stund, för blåsten och kylan letade sig in under kläderna, genom huden och slog till direkt mot både märg och ben. Det kändes precis så råkalllt som de värsta novemberdagarna kan göra.
Så mycket mer om resan finns inte att orda om, för snabbt tog vi oss över Vikbolandet och till den lilla staden Söderköping. Vi var här i somras, som ni kunnat läsa i ett tidigare blogginlägg. Vi fastnade så mycket för hotellet, att vi redan då bestämde oss för att återvända till hösten och här var vi nu.
Vi fick rummen direkt, men bestämde oss för att först ta en bit mat på stan och det gjorde vi på Restaurang Rådhuset. Mycket god mat i gammal mysig miljö.
En liten promenad vid kanalen tog oss sedan tillbaks till hotellet. Man måste konstatera att Söderköping är en typisk sommarstad. Området kring kanalen som sommartid kryllar av folk, båtar och öppna matställen, var dött, så dött. Inget öppet, inga båtar vid kajen och banne mig om vi sex inte var ensamma? Nja, några fler frusna flanörer hade letat sig hit.
Folktomt eller ej, så måste man ändå konstatera att stan är så mysig som bara en svensk, liten och gammal stad kan vara, med sina trånga gränder, gamla byggnader och kullerstensgator. Fast det gäller nog att uppskatta sådana miljöer för att få lite utbyte av det och ni som följer den här bloggen vet att jag älskar just gamla och historiska miljöer, oavsett om det är gamla städer, slott eller industriområden.
Kanalområdet var som sagt tom på folk, öppna affärer och restauranger. Själv kanalen var dessutom tom på vatten. Dagarna innan vi reste hit, kunde man läsa i tidningarna att omfattande reparationer väntas under hösten och vintern, allt för att hinna klart till båtsäsongen drar igång igen.
Det som göms i snö, kommer upp i tö, heter det, men här fick man se vad människor roat sig med att gömma i det grumliga vattnet.
Vid kanalområdet blandas gammalt och nytt. Underbart gamla och pittoreska hus med härliga namn omgärdar den gamla silon som reser sig över allt annat. På andra sidan kanalen tronar också Ramunderberget upp sig, men fast de många och branta trappstegen upp till toppen lockade inte en dag som denna.
Frusna återvände vi till hotellet och efter ett snabbt ombyte, gick vi trapporna ned till relax-avdelningen. Det blev inte många kort härifrån, då risken för att kameran skulle ta skada var påtaglig. Den fuktiga miljön gjorde dessutom att linsen immade igen på en gång. En bild knäppte jag av, innan jag gick upp på rummet med den. Bilden på bubbelpoolen tog jag direkt morgonen efter, innan folk började utnyttja anläggningen.
Två bubbelpooler finns det, denna lite större och en mindre. Dessutom finns en kallbadtunna som håller en temperatur av en tidig svensk sommar eller möjligen sen vår. Bastu förstås, lite motionscyklar, sköna möbler, vill man beställa någon form av behandling finns den möjligheten och så kan man ringa upp till baren så ordnar de något gott att dricka. När vi var här i somras, var vi i stort sett ensamma, men nu var det gott om folk och en trevlig stämning. Banne mig om vi inte också stötte på ett par som vi syskon kände igen från vår uppväxt i Tystberga.
Här tillbringade vi ett par timmar innan vi tog oss upp till rummet för en timmes vila innan maten. Nog är vi bra stiliga i vår hyrda mundering, eller...?
Hotellet är uppdelat i två byggnader, den gamla ordinarie anläggningen och en lite modernare tillbyggnad. Vi bodde i den gamla delen, med sina knarrande golv och lite äldre interiör. Mycket trevligt.
En tre-rätters middag ingick i priset och den gick inte av för hackor. Suveränt god mat som intogs med lusta och minst lika god dryck. En i det närmaste fullsatt matsal och en mix av både äldre och yngre gäster. Trevlig stämning, trevlig personal och en mycket anrik miljö.
Efter maten avslutade vi kvällen i baren där en varm brasa höjde stämningen, eller var det drycken som gjorde folk lite uppspelta, eller var det möjligen det faktum att Sverige spöade Danmark med 2-1, eller var det en kombination? Trevligt var det i alla fall.
Sov gott gjorde man i alla fall. Mätt och belåten, Sverige vann matchen, välmående efter ett par timmar i relax-avdelningen och trevligt sällskap. Kunde det bli bättre? Kanske om vi hade vunnit lite på den V75-kupong vi gick ihop om. En trevlig dag var hur som helst till ända.
Efter en tidig frukost tog vi en promenad i ett väldigt öde Söderköping och innan kosan åter ställdes mot Nyköping, vinkade vi adjö för den här gången.
Vi ska försöka göra det här till en tradition varje november. Kanske inte just att Söderköpings brunn blir en tradition, men just detta med en spa-weekend och det finns ett antal anläggningar på lagom avstånd att välja mellan.
Det övriga
Del tre i min excursion med långa slutartider visar de bilder som inte passade in i de två första. Samtliga bilder är tagna efter mörkrets inbrott, utan filter och med slutartider på 13-30s. Så mycket mer finns inte att tillägga, annat än att detta med fotografering i mörker och med långa slutartider gav mersmak.
Mer är därför att vänta.
Första bilden är tagen nere vid Bryggeriet, precis där den lugna ån kastar sig ut i den brusande forsen.
Denna bild visar kärleksparet Ask & Embla som omfamnar varandra strax nedanför Folkungagatan.
Restaurang Qvarnen som rekommenderas för sin goda mat och mysiga miljö.
Storhusfallet sett från den lilla, men vackra parken Sågarbacken.
Skulpturerna Energihjulen, Näcken och Pilten vid Storhusfallet.
Storhusqvarn och gångvägen över Storhusfallet.
Med filtren på
I tisdag efter jobbet var det tänkt att jag skulle ta veckans långpromenad på cirka 1 mil. Långt blev det, länge var jag ute, men syftet blev ett helt annat än planerat.
Eftermiddagen var så pass fin att jag istället för att snöra på mig gymnatiskskorna, skruvade fast kameran på stativet och drog ned till hamnen.
Syftet var att fotografera med långa slutartider för att skapa silkeslena vatten och mjuka moln. I detta och kommande två inlägg visar jag upp resultaten.
Eftermiddagen var egentligen för ung och ljus för att fota med långa slutartider, men jag skruvade fast två filter på objektivet för att kunna uppnå det jag ville. Först mitt enda ND-filter (4) och utanpå det polfiltret.
Piren vid kanotstadion var mitt mål och där ställde jag upp stativet och när jag som bäst höll på med inställningarna dök stadens berömda häger upp och satte sig på räcket en bit ifrån. Jag knäppte av en bild, mest för att....och önskade att jag haft med mig teleobjektivet och inte standarden.
Den första bilden blev mest en test på vilka inställningar jag skulle använda mig av, men här borde jag använt en längre slutartid för att få röken från värmeverket att flyta in bättre bland molnen. Ljuset blev dock ganska varmt och behagligt.
Jag flyttade mig en bit ut på själva piren och riktade kameran mot Vattensportens hus, eller restaurang Piren som den heter idag. Tack vare filtren på kameran blev bilden ganska välbalanserad, för utan dessa hade den frätt ut till en vit och oigenkänlig massa.
Kvällens mest lyckade bild, åtminstone med tanke på det syfte jag var ute efter, blev denna. Här använde jag bländare f/32 och en slutartid på 5s. Att mörkret började lägra sig kanske är svårt att tro, när bilden ser ut att vara tagen mitt på ljusan dag. Den långa slutartiden möjliggjorde detta och fick dessutom det lite krusiga vattnet att likna en nyspolad is.
Därefter vände jag på kameran och siktade in mig på den nedgående solen. Med filtren fortfarande på, ändrade jag inställningarna till f/22 och 1/20s samt exponeringskompenserade - 2 steg.
Vattenytan blev inte så spegelblank som önskat och detta tack vare den betydligt kortare slutartiden, men däremot blev bilderna mer stämningsfulla i mina ögon.
Att fotografera i mer mörka miljöer, sen eftermiddag/tidig kväll som i dessa tre inlägg, ger helt nya möjligheter och jag inser att detta görs alltför sällan. Under den tråkiga hösten och den förhoppningsvis kalla och vita vintern, hoppas jag kunna göra detta oftare.
Det är definitivt kul...
Grå grå grå
När hösten är så grå och trist som bara hösten kan bli, är det väl lika bra att fotografera utan färg. Det fungerar väl det också, men lite dimma hade varit som lök på laxen.
Nåväl, grå och trist var dagen då jag tog en promenad runt Marieberg och Hållet.
Fast en och annan färgklick i det gråa kunde ändå skönjas.
Det sista vi ser?
I helgen var det förmodligen sista gången det gick att pumpa ur hösten vad den kan erbjuda. Träden blir allt glesare på löv och den växlighet som finns ser allt mer hängig ut.
Nu väntar vi på vintern, vissa med glädje, andra med bävan.
Kort och gott. Det sista vi ser av hösten?
Magisk morgon
Ibland är himmelen så där magisk som bara en himmel kan bli och då är det dumt att sova bort den.
En tidig och kall höstmorgon vill många bara dra upp det varma täcket över huvudet och slumra in i drömmarnas värld. En hobbyfotograf kastar av sig täcket, drar sömndrucken på sig kläderna, hämtar kameran i rummet och beger sig ut i gryningen.
Målet var hamnen, för det är vid vattnet en morgon som denna gör sig bäst. Endast i sällskap av ett fåtal människor på väg till jobbet och ett par morgonpigga joggare, vandrade jag fram och tillbaks längs med hamnpromenaden, helt begeistrad av den vackra himmelen och spegelbilden i det stilla vattnet.
Det är svårt att beskriva en morgon som denna i ord och lite svårt är det att fånga verkligheten genom kameralinsen. Man får helt enkelt bära upplevelsen med sig och njuta av stunden. De är inte få, men när de uppenbarar sig...
Snilleblixt
Någon timme över innan kvällsfikat och matcherna i Champions League. Vad passar bättre än en kvällspromenad med kameran?
Tiden var knapp, så jag lämnade stativet hemma och alla fotointresserade vet att man inte gärna tar bilder med handhållen kamera när mörkret lägrat sig.
Då är blixten till hjälp och den här garageporten lyste så vackert i kvällsljuset att det var omöjligt att passera utan att föreviga den. Med ett stativ och längre slutartid hade jag kunnat fånga det verkliga ljuset bättre än så här. Blixtljus är ofta stelt, men fyller ändå sin funktion till viss del vid tillfällen som detta.
När jag ändå var i området, vände jag 180 grader och tittade ut över slottet som badade i härligt blått sken. Samma som bilden ovan. Med ett stativ och längre slutartid hade verkligheten fångats bättre, men som sagt...blixten fyller sin funktion, åtminstone lite.
Heldag i Stockholm
En heldag i Stockholm innebär att man ställer klockan på ringning vid 07:00 för att i lugn och ro äta frukost, göra sig i ordning och knalla ned till tågstation.
Min Nikon D7100 lät jag stanna hemma och istället tog jag med mig min lilla Nikon Coolpix. I vissa lägen passar det inte att springa runt med en tung spegelreflex på axeln, men en liten och behändig digitalkamera som får plats i jackfickan är aldrig i vägen.
Denna tidiga lördagsmorgon anlände vi till en dimmig och nästan öde perrong.
SJ passar aldrig tiden heter det i folkmun, men det är en lögn. Nu åker jag inte tåg lika ofta som andra, men de gånger jag nyttjat SJ:s tjänster har tåget anlänt i tid och tagit mig/oss till slutmålet utan större förseningar.
Resan togs med ett av de lite äldre tågen och inte någon av de moderna dubbeldäckarna.
Säga vad man vill, men tåg är i mitt tycke det bästa transportsättet. Rymligt, bekvämt, snabbt och behagligt...förutom ett fåtal gånger när vi tvingats stå några stationer.
Dock vet alla att det pågår ständiga arbeten på våra järnvägssträckor. Så är fallet också nu och därför stannade tåget i Södertälje, där vi fick vänta i cirka en kvart på nästa tåg som tog oss vidare in mot huvudstaden. Fortfarande lite fuktig dimma i luften och lite småruggigt, men det gick ändå bra att vänta.
Förväntansfulla inför dagen och lite småtrötta lutade vi oss bakåt i de bekväma sätena och tittade ut på den färgglada naturen som svischade förbi kupéfönstret, innan Stockholm skymtade i fjärran.
Dagen i Stockholm var egentligen inte vår. Vi skulle sammanträffa med svåger och syster, där den sistnämnda skulle utnyttja den fördelsedagspresent hon fick i somras. De två valde att ta bussen upp av någon anledning, för vi var uppe ungefär samtidigt, med några tiotalet minuter tillgodo för vår del.
Nu var vi i huvudstaden och vi hann inte ens lämna Centralstation innan folk sprang förbi oss i rulltrappan. Jäktade storstadsmänniskor, irriterade bilister, trängsel på trottoarerna och mängder av kufiska personer som vandrare förbi. Välkommen till Stockholm!
En samlingsplats vi alltid nyttjar är Kafferepet strax nedanför Klara kyrka. Ett trevligt litet ställe med rimliga priser och goda bakverk. Mycket populärt, som i stort sätt alltid är fullsatt.
Innan vi mötes upp på fiket tog frugan och jag en promenad upp till kyrkan som ligger några trappsteg upp. Kyrkan i sig är ståtlig och gör sig än bättre när höstens färger färglägger rankorna som klättrar upp för fasaden. Många var vi som stod där med kameror av olika modell och ja....visst tusan fanns där en grupp med japaner. Var man än befinner sig i världen tänker man på Sven Jerrings klassiska ord om "japaner, japaner..."
Sagt o gjort. Vi mötte vårt sällskap inne på fiket och intog lite gott, men onyttigt, att äta.
Min syster hade några timmar kvar tills det möte hon bokat in med en personlig modespecialist, som skulle hjälpa henne att välja ut kläder för den summa hon fick i 50-årspresent. Detta skulle ske på Åhléns, tvärs över gatan från Kafferepet. Fram tills dess blev det lite ströshopping och sedan bar det av ned till närliggande Kungsträdgråden.
Kungsträdgården är inte bara en vacker oas i vår huvudstad. Här pågår alltid olika aktiviteter. Dagens evenemang gick under temat "Vintersport" och hela området var uppbyggt med tält, stånd och aktiviteter där kända sportmärken och vintersportorter gjorde sitt bästa för att locka till sig folk.
Bl.a. hade man byggt upp en liten backe av snö där olika tävlingar genomfördes för yngre entusiaster och kanske blivande stjärnor.
Mycket folk i rörelse men sanning å säga, så infann sig ingen vinterstämning hos undertecknad. Vädret var nämligen ljuvligt, med en strålande sol som värmde från en klarblå och vindstilla himmel.
Entusiasterna var dock många och köerna långa framför de olika utställarna.
Märkligt, eller kanske inte, men varje gång vi är i Stockholm möter vi någon kändis. Det är idrottare, musiker, skådisar, tv-personligheter och författare. Dagens kändis kanske inte var förvånande att man hittade framför Tärnabys utställningstält...
...Stig Strand, några år äldre och några kilo rundare än under glansdagarna.
Vi fick nog av trängseln i Kungsan och tog oss istället ned till Nybroviken. Här stod vi ett tag och njöt av värmen samtidigt som fullsatta turistbåtar lämnade av och släppte på turister.
Det brummade till bakom ryggen på oss och detta spektakulära ekipage kom glidande fram på gatan.
Här skilldes sedan våra vägar. Det kvinnliga sällskapet skulle nu ut på shoppingtur och då passade jag och svågern på att ägna timmarna åt något trevligare. Längs med Strandvägen ligger många båtar, framför allt nöjes- och restaurangbåtar som kanske ser sommaren som sin bästa säsong.
Sommaren är väl också högsäsong för de uteserveringar som ligger längs med kajen. Två av dem hade öppet, köerna var redan långa och här tänkte vi slå oss ned. Det tog sin lilla tid, men med varsin kall öl i handen letade vi oss ut bland borden och hittade ett som precis blivit ledigt.
Det är inte ofta man kan sitta på en uteservering i Sverige mitt i oktober och njuta av värmen med en kall öl framför sig. Jag kan i alla fall inte påminna mig när. Här satt alltså folk i t-shirt, med ansikten vända upp mot solen och bara njöt. Njöt av ölen gjorde man också för vår favoritöl tog slut och vi fick nöja oss med en sort av mindre känt märke, men den rann ned lika lätt som vår favorit.
Tiden gick och snart var det dags att möta upp frugan som befunnit sig på en egen liten shoppingrunda. Ni vet väl att kvinnor shoppar för shoppandets skull och vi män när vi behöver? Eller har jag fel? Ja, enligt vårt kvinnliga sällskap.
Vi möttes upp vid Högtorgsskraporna, som väl inte tillhör Stockholms vackraste byggnader och platsen i sig är bara en kakafoni av asfalt, betong, trängsel och avgaser. En bra samlingspunkt dock.
Nu hade vi en dryg timme kvar till dess att syrran var klar med sin personliga modespecialist. Den timmen tillbringade vi på en av alla de hundratals restauranger man varken hört talas om eller besökt. Skulle visa sig vara en höjdare och här intogs lite enklare rätter och den självklara ölen.
Vi gick sedan till Åhléns och inväntade syrran. Jag som får gåshud av att trängas med människor i lilla Nyköping på helgerna, ser inte trängseln på Stockholms stora varuhus som en höjdare i mitt liv, så jag väntade utanför.
Utanför började solen sakta gå ned och kylan trängde sig nu på. Likt förb..at knallade det förbi personer i kortbyxor och tunna t-shirts. Varför kan man undra, men det är givetvis deras ensak.
Syrran kom snart gående med en kasse av modell större, fylld med kläder som modespecialisten valt ut. Eftersom hon och svågern skulle övernatta i stan, så gick vi till hotellet som ligger bara ett stenkast från Åhléns och här blev det visning av kläder innan vi tog varsin drink i hotellbaren.
Från hotellfönstret var det förövrigt en magnifik utsikt över Stockholm och just när jag skulle föreviga denna, visade displayen på kameran att batteriet var slut. Snopet, men nu hade jag mobilen med mig och även om batterinivån var nere under 10% så fanns det plats för ytterligare ett par kort...bl.a. utsikten.
På kvällen skulle vi möta upp ytterligare fyra personer för en tre-rätters middag på ett av alla de ställen vi tidigare inte kände till. Tyvärr fanns inte plats för några bilder av kvällens sista två timmar, men jag kan meddela att både förrätten, varmrätten och desserten var god, liksom dryckerna till.
Tyvärr fick frugan och jag lite bråttom på slutet för att hinna med sista tåget hem och det blev en rask promenad uppför Sveavägen och vidare bort mot Centralstation, där jag kramade ut det sista ur mobilbatteriet.
Nöjda, belåtna, mätta och lite trötta for vi så vidare ned mot Nyköping igen.
Jag måste säga att ett kort besök i Stockholm nästan alltid är en höjdare. Fast lika belåten som man är, lika skönt är det att pusta ut när man ser stadens ljus bakom sig. Lagom är bäst.
Fototävling
VisitSörmland har just nu en fototävling på sin Facebook-sida. 10 bilder har man plockat ut och dessa kan man rösta på fram till den 19:e.
Temat för tävlingen är Höst och undertecknad har fått en bild uttagen. Ska inte påverka er besökare, men rösta gärna....på någon av bilderna :)
Morgonpromenad
Det kanske inte alltid känns bra att kliva upp ur den varma och sköna sängen för att ge sig ut på en tidig morgonpromenad innan jobbet väntar, i synnerhet inte när kylan gör sig allt mer närvarande.
Ibland är det dock nödvändigt om man ska hinna med den lilla motionsrunda man sedan länge bestämt sig för att ta. Visst är det enkelt att hitta ursäkter och den mest klassiska är; "Äh, jag gör det i morgon".
Dock är det bara den första känslan som är jobbig. När täcket åker av och man blir påmind om att sovrumsfönstret stod öppet över natten, när man lite huttrande kliver in på det kalla badrumsgolvet och man gäspande ser sig själv i spegeln och nästan ryggar tillbaka av synen.
Lite tungt är det också att med stel rygg och ännu stelare ben, dra på sig strumpor, gymnastikskor och övrig klädsel. Det räcker inte med t-shirt, kortbyxor och ett par tunna strumpor när termometern knappt orkar över nollan.
Har man väl kommit ut och upp i motionsspåret flyter det sedan på ganska bra och när vädret är som den morgon när bilderna togs, går det ganska lätt. Ja, ni förstår att kameran hängde över axeln på dagens lilla runda.
Redan på vägen till Ekensberg fanns det fina motiv att föreviga. Lite roligt att den morgonpigga cyklisten uppenbarade sig när solstrålarna hittade ned genom lövverket.
Den lilla fotbollsplanen framför NOK-stugan var av naturliga skäl öde, men det gjorde inte bilden som visade sig sämre för det.
Utmed den fem kilometer långa slingan var det kanske inte så mycket att föreviga. Här önskade jag att på de öppna plättarna få se något av de större djuren vädra morgonluft med en andedräkt som tecknade sig i motljus, men nej...
I slutet av rundan passerades en på elever tom friskola och bakom den syns månen som ännu tecknade sig mot himmelen.
Gripsholmsparken är vacker året om och dit där morgonsolen ännu inte hittat, syntes lite frost på marken under den nakna kvinnan med sitt barn.
Det ståndaktiga rosorna håller i, men visar lite tecken på att säsongen definitivt går mot sitt slut.
Mot slutet gick även jag och efter en varm dusch och lite frukost, kändes det trots allt ganska bra...för att inte säga väldigt bra.
Så ett tips till som brukar säga "Jag gör det i morgon". Vore det inte roligare att säga "Jag gjorde det igår"?
Ett fantastiskt skådespel
Ni kunde inte undgå att se den otroligt vackra himmel som uppenbarade sig flera kvällar förra veckan. Tyvärr stod jag på arbetsplatsen och kikade trånande ut genom de få fönster vi har och önskade att jag jobbat förmiddag istället för eftermiddag.
Tack o lov visade sig kvällshimmelen från sin allra bästa sida också i fredags. Nu hade jag ingen lust att ge mig ut i kvällen, då en härligt god fredagsmiddag intogs samtidigt. Kvällshimmelens färggranna skiftningar fick istället förevigas genom vardagsrumsfönstret mellan tuggor och klunkar.
Det är lika mäktigt att sitta i lägenheten och bevittna denna färgprakt som bara himmelen kan åstadkomma och det är lätt att glömma allt skit som utspelar sig under den.
Så njut, det gjorde jag.
Sommar eller höst
Här är ett inlägg med ett uttjatat motiv. Jag vet att alla Nyköpingsbor med kamera, oavsett om det är en enkel mobil eller en spegelreflex för 30 000, har bilder på Nyköpingshus i sin samling.
Det är så när man bor i en liten stad. Man utnyttjar de möjligheter som finns och försöker göra det bästa av situationen.
Än så länge kan man föreviga en närmast sommarlik atmosfär vid det gamla slottet. Det är bara gängen som intar sin picknick och de solande i sin eviga jakt på lite bränna, som saknas.
...och över allt vakar Hertig Karl med misstänksam blick.
Morgonstund har guld i mun
Bilderna nedan är tagna i söndags. En helt fantastisk dag som mer påminde om sommaren än den höst vi faktiskt befinner oss i.
Jag vaknade i traditionell stil tidigt och begav mig ut på promenad innnan frukosten väntade. Blå himmel och en liten kylig morgon brukar innebära dimma över vattnet och en dimmig morgon brukar innebära fina tillfällen till fina kort.
Nu var jag kanske en halvtimme sen, för dimman över hamnen var på väg att sakta lätta. Morgonen var likväl lugn och stämningsfull och några bilder blev det...och som jag förmodar, en sista vink till sommaren.
Sedan är det ju det där att fota i motljus. Proffsen är duktiga på detta, men för en hobbyfotograf som undertecknad är det en utmaning och inte tusan blir bilderna som man ser verkligheten inte.
Bilderna nedan är tagna inom samma halvtimme som de ovan och visar vilken skillnad det blir att ta bilder med solen i ansiktet och med solen i ryggen. Vill man dessutom skapa de stjärnformade solstrålarna krävs lite mindre bländare och då måste man exponeringskompensera för att bilderna inte ska fräta ut. Ja, ni förstår. Det är inte lätt. Proffsen vet hur man kombinerar, men inte en hobbyfotograf.
Jakten på hösten
Höst? Igår söndag kändes det mer som sommar. 18-19º och en himmel som var med blå än under hela sommaren. Jag tror inte att folk som satt på bänkar iklädda t-shirts kände att hösten infunnit sig.
Den sommarjacka jag iklädde mig för min fotorunda blev alldeles för varm och nej...någon direkt höstkänsla infann sig inte.
Dock måste vi konstatera att hösten är här, vare sig vi vill eller inte och visst börjar spår av den synas i vår natur och i vår stad.
Fyra stopp
En eftermiddag under semesterns sista skälvande timmar tog jag en kortare promenad till och från Nyköpings hamnområde. Fyra stopp på vägen hem blev det, fyra stopp där kända Nyköpingsmotiv kunde förevigas. Inget märkvärdigt, men visst har Nyköping mycket att erbjuda turisten och den lokale invånaren, bara man tittar lite extra.
En tur till lusthuset.
Jag har ett antal bilder ligger som aldrig hann bli genomgångna innan Skottlandsresan. Dags att publicera dem nu.
De här bilderna tog jag under en kort promenad till det lilla lusthuset på udden intill Nyköpings gästhamn. Solen lyste varm från en klarblå himmel, men i fjärran tornade tunga moln upp sig med riktning Nyköping. Jag knäppte några bilder och begav mig sedan hem för att klara mig undan det regn som senare piskade stadens gator.
Hm...2015 års sommar var synnerligen differentierad, från försommarens svala och ostadiga väder, till sensommarens värme och sol. Jag måste erkänna att valet av semesterveckor är lika ovisst som att köpa lotter eller tippa Keno. Man vet inte vad man får innan, men blir antingen glad eller förbannad när resultatet visar sig.
Skottland: Blair Castle och Blairgowrie
Färden går så vidare mot nästa stopp. På vägen dit gör vi ett japanskt fotostopp i den lilla byn Dochart. Byn delas av den långa floden Garry som här mynnar ut i ett vattenfall under den gamla stenbron Dochart Tummel.
Vackert, även om fallet var ganska tom på vatten den här dagen. Några droppar från ovan fick vi oss dock till livs.
Efter några mils åkande, gjorde vi ett längre stopp vid det mäktiga slottet Blair Castle.
Bygget av Blair Castle påbörjades 1269 av Lord John I Comyn. Slottet är ett stamgods för klanen Murray, vars överhuvud bär namnet Duke of Atholl efter byn Blair Atholl där slottet är beläget. Klanen fick av Drottning Victoria rätten att bilda en privat armé 1844, Atholl Highlanders, och den existerar än idag. Det nuvarande överhuvudet, John Murray, bor inte på slottet, utan i Sydafrika där han utökat sin klan med lokala ättlingar.
Det är ett ståtligt slott med många välbevarade möbler från förr, gigantiska oljemålningar av klanen Murray, broderier, värdeföremål, en enorm vapensamling och mängder med jakttroféer och gåvor från fjärran länder. Tyvärr får man inte fotografera i slottets gemak, annat än i den stora danssal som ligger i anslutning till entrén.
Varje hel timme spelar en säckpipeblåsare några låtar på sitt instrument och dagen till ära hade slottet besök av säckpipeblåsare från klanen Murrays Sydafrikagren, som var i Skottland för kommande säckpipe-vm.
Som de flesta slott har också Blair Castle en enorm trädgård. Typiskt nog kom resans ända störtskur när vi skulle vandrar runt i ägorna. Det blev därför en hastig titt på det som finns. Bl.a. gick vi genom Diana's Grove med sin samling av enorma träd, där bl.a. Storbritanniens näst högsta träd växer. En Grand fir (kustgran) på dryga 62 meter.
Det var tyvärr svårt att få till några bra bilder i vätan och den täta vegetationen, men så här ser den ut i alla fall.
Intill Dians's Grove ligger den gamla ruinen av S:t Brides Kirk som omskrivs redan 1275, men som fick sin nuvarande (nåja) skepnad 1560. Det gråmulna vädret, regnet och gravstenarna framför kyrkan skulle kunna utgöra dekor till vilken skräckfilm som helst. Här ligger många av slottets ägare begravda och deras levnadsöden var inpräntade i flertalet av gravstenarna och kryptorna.
Hercules Garden är slottets stora trädgård. Mycket vacker och mycket sevärd. Tyvärr hann vi inte utforska trädgården närmare, då tiden rann ifrån oss. För min egen del var jag också ganska våt vid det här laget (varför regnkläderna låg kvar i resväskan är en svårlöst gåta), så de enda bilder jag tog av allt det vackra var en vy från trädgården ut över ägorna och en liten bild över dammen som ståtar i centrum.
Läs mer om Blair Castle här.
Nu blev det en transportsträcka till nästa by där vi skulle komma att tillbringa två nätter, Blairgowrie.
Staden Blairgowrie heter egentligen Blairgowrie & Rattray och är två små städer som bara delas av floden Ericht. Blairgowrie med sina 8 000 invånare är den större av dem och också den där allt i form av butiker, pubar, restauranger och service finns. Så mycket mer att säga om staden finns inte och här tillbringade vi egentligen bara nätterna och hann i stort sett bara med en kort kvällsrunda, några öl i baren och lite yatzy. De två trerättersmiddagar vi fick var förövrigt väldigt goda, så farhågorna om det skotska köket kom åter en gång på skam.
Från Blairgowrie utgick en av resans två höjdpunkter. Till den återkommer jag i nästa inlägg.
Fortsättning följer...
Skottland: Glengoyne och Arrochar
På vägen till nästa mål, passerade vi whiskydestilleriet Glengoyne.
Här har man tillverkat whisky i närmare 200 år och destilleriet ligger vackert beläget i en trädbevuxen dal intill en liten flod som rinner ut i Skottlands största sjö, Loch Lomond. Namnet Glengoyne kommer från det keltiska uttrycket "The Glen Of The Wild Geese" eller "Glen Guin" och fick sitt nuvarande namn först i början av 1900-talet.
1833, då man licensierades gjordes det under namnet Burnfoot Distilleries och det officiella namnet på själva destilleriet blev Burnfoot of Dumgoyne.
Produktionskapaciteten ligger idag på 900 - 950 000 liter årligen och är därmed en bit ifrån medelkapaciteten i skotska destillerier som ligger på cirka 1,2 miljoner liter/år.
Antalet besökare ligger på cirka 50 000 per år.
Efter en kort introduktion av destilleriet, visades det en film om tillverkningen och till den bjöds vi på ett glas whisky. I mitt fall blev det två då frugan bara tog en liten smutt.
Därefter följde en rundvandring, men tyvärr fick inga fotografier tas. Inte förrän vi avslutat rundvandringen och fick chansen att stå utanför och ta bilder in på själva slutfasen i produktionen. Efter denna genomgång förstår man varför whisky inte tillhör de billigaste spritsorterna.
Självklart har destilleriet en egen butik där man kan inhandla de märken destilleriet tillverkar, samt fina glas, whiskygodis och allahanda souvenirer som bygger på Glengoynes märke. Inte särskilt billigt, men visst tusan var jag tvungen att inhandla en 10-årig single malt.
Läs mer om Glengoyne här.
Så for vi då vidare mot nästa stopp där vi skulle övernatta...
...Arrochar.
Den lilla byn Arrochar består bara av cirka 30-35 hus, men ligger mycket vackert omgiven av berg och i änden av den långa fjorden Loch Long. Området var utsatt för angrepp av vikingar p.g.a. lättillgängligheten och först 1263 gav våra skandinaviska förfäder upp efter att ha förlorat ett slag vid den intilliggande byn Largs.
På senare tid är Arrochar känd för att det gjordes tester med torpeder i den långa och raka fjorden. Dessa tester pågick ända fram till 1980 och idag syns bara skeleten av anläggningen.
När vi anlände det lilla hotellet i Arrochar låg molnen lågt över bergen och regnet hängde i luften.
Vi installerade oss i rummen och till vår stora förvåning öppnade frugan och jag dörren till en riktig svit. Ett stort rum, uppdelat med ett hörn för den stora dubbelsängen, ett annat för en soffa och ett par fåtöljer, två tv-apparater, ett stort badrum med tvålar, schampoo och lotion i lyxiga förpackningar och utöver detta både morgonrock och tofflor på sängen. Wow!
Våra resekamrater flinade när vi berättade detta och vi såg att de inte trodde på oss. De vittnade istället om små rum där knappt resväskorna fick plats, där de fick backa in i rummen och nästan kliva över varandra när de skulle in på toaletten. Vi var av den anledningen tvungna att att ta en liten rundtur till rummen för att visa hur vi bodde.
Vi fick oss ett gott skratt när vi klev in i de två rum som ställts till förfogande för våra fem närmaste vänner. Det var smått och trångt. När vi öppnade dörren till vår svit hördes ett tyst OJ och våra vänner sjönk ned i de sköna möblerna och bara suckade. Till råga på allt fick vi morgontidningen levererad till dörren, vilket de andra förstås inte fick.
Efter en skön natts sömn, vaknade vi tidigt för att dra ut på en lång dagstur (mer om den i nästa inlägg) och morgonen mötte oss med tunga moln som skymde topparna tvärs över fjorden.
Efter hemkomsten och en trerätters middag, tog vi en längre promenad och njöt av både natur och behaglig temperatur. Mycket vacker trakt som sagt, men man undrar ändå hur isolerat och tomt på turister det måste vara här vintertid.
Här finns lite mer att läsa om Arrochar
Vi övernattade i Arrochar två nätter och söndagen ägnades som sagt åt en lång dagstur, som ni får läsa om i nästa inlägg.
Fortsättning följer...
Skottland: Glasgow
Från den lilla staden Stirling tog vi oss vidare till den stora staden Glasgow.
Glasgow har med sina förstäder cirka 1,8 miljoner invånare och delas av floden Clyde som rinner ned från högländerna och är Skottlands tredje äldsta.
Vi bodde på det moderna Premier Inn som ligger i ett område där gamla arbetarkvarter fått ge vika för mer modern arkitektur. Kontor och nya hotell skapar därmed en helt annan vy än de smutsiga och ansatta bostäder som fanns här förr.
Vi installerade oss på rummen, innan vi gav oss ut på en busstur runt staden. Det var inte långt till det första stoppet, som var vid Glasgows stora katredal, S:t Mungo, som uppfördes under medeltiden. I närheten av katedralen ligger också Glasgows äldsta hus, Provlands Lordship.
Från katedralen ser man också konturerna av den stora kyrkogården The Necropolis. Kyrkogården uppkom i samband med att staden Glasgow uppfördes och här ligger endast prominenta stadsbor begravda. Tyvärr tog inte bussen vägen förbi den ståtliga gravplatsen som ska vara en av Europas mest betydelsefulla, men tack vare zoomobjektivet fick jag åtminstone denna bild med mig hem.
Vi tog också en kortare promenad över torget George Square där många av stadens kända invånare står staty, bl.a. Sir Walter Scott på sin höga pelare. Torget inramar också en av Skottlands mest imponerande byggnader, The City Chambers som invigdes 1888.
Kelvingrove Art Gallery framför sin magnifika park körde vi förbi, men fick ändå chansen att ta några foton genom bussrutorna.
Den här lilla kuren är annars ett pittoreskt inslag från en tid innan signalljusen uppfördes vid stora vägkorsningar.
Vi åkte vidare förbi de stora universitetsområdena och de moderna områdena nere vid floden, innan det var dags för en mycket god trerätters på The Red Onion.
Dagen övergick i kväll och det var dags att insupa alla intryck från dagen. Som så ofta är nuförtiden, går det inte att öppna fönstren i hotellrummen och det är lite surt när man som i detta fallet har en strålande utsikt över Glasgow.
Därmed säger jag godnatt med en bild tagen genom fönstret.
Dagen efter hade vi hela förmiddagen på egen hand, innan avfärd mot nästa mål. Frugan och jag passade då på att promenera ned till den lite modernare delen av staden som vi passerade med buss dagen innan.
Glasgow, som jag personligen inte gillade lika mycket som Edinburgh, exploderade på 1700-talet. Från att ha varit en ganska obetydlig ort med cirka 1 500 invånare, växte staden rejält och blev en av Europas viktigaste portar för handeln med Nordamerika.
Genom att muddra floden Clyde kunde också större fartyg ta sig upp till staden och i.o.m. det, så förvandlades Glasgow till en viktig och stor industristad. Varvsindustri, mekanisk industri, men framför allt bomullsindustrin dominerade. Som i så många länder började staden sakta men säkert att avindustrialiseras och idag finns inte mycket av den gångna storhetstiden kvar. Hög arbetslöshet har präglat Glasgow i decennier, men numera har stadens ansvariga hittat nya incitament för en växande ekonomi och framtidstro för stadens invånare.
På vår långa (måste ha varit långt över en mil) promenad längs med Clyde, passerades moderna byggnader som kunde varit hämtade från vilken internationell storstad som helst, bl.a. Clyde Arc, Clyde Auditorium och Glasgow Science Center. Dock finns det kvar en del byggnadsmärken från fornstora dagar, bl.a. en rad gamla broar som fortfarande är i bruk och en av de jättelika Finnieston-kranarna som byggdes på 1890-talet och vars syfte var att lyfta hela lok och andra tunga maskiner. Kranarna var fyra stycken till antalet och den enda kvarvarande uppfördes 1928.och var i bruk ända till 1969.
Vid kranens fot, finns också två rotundor kvar. Dessa rotundor fungerade som hissar ned till en underjordisk tunnel som gick under floden Clyde. Spännande byggnader som visar att arkitekturkonsten inte är någon modern företeelse.
Det är klart att en stor stad som Glasgow borde utforskas mer än under de timmar vi hade på oss, men skulle jag få välja skulle jag hellre återvända till Edinburgh än till Glasgow. Därmed inte sagt att ett besök i staden är bortkastat, för det är det givetvis inte.
Nåväl, på eftermiddagen for bussen så vidare mot nästa mål och under tiden kan ni läsa lite mer om Glasgow.
Fortsättning följer...
Skottland: Stirling
Dag två avreste vi från Edinburgh för vidare färd mot nästa övernattningsort.
På vägen dit passerade vi en liten, men för Skottland historiskt betydelsefull stad, Stirling.
Långt innan vi nådde staden såg vi ett 67 meter högt monument resa sig över trädtopparna. Wallace Monument heter det och är byggt till minne av den skotske patrioten William Wallace som besegrade engelsmännen vid Stirling bridge år 1297. Namnet kanske inte är känt av alla, men nämner jag filmen Braveheart med Mel Gibson i huvudrollen har nog de flesta en liten aning om vem personen i fråga är.
Filmen i sig är dramatiserad, men innehåller en hel del fakta som överensstämmer med verkligheten. Bl.a. tillfångatagnadet av Wallace, dödsdomen för högförräderi och den brutala avrättningsmetoden med hängning, dragning och styckning.
Den mest berömda byggnaden i stan är Stirling Castle. På klippan där slottet är belägget, lät man redan på 1100-talet uppföra en slottsliknande byggnad, men slottet i dess nuvarande skepnad härstammar från 1400 och 1500-talet.
Från slutet av 1800-talet och ända fram till 1964 inhystes den militära grenen Argyll och Sutherland Highlanders här, men idag har slottet inte länge någon militär funktion.
Vägen upp till slottet är smal och brant, men kantas av intressanta och historiska byggnader. Föga förvånande kostar det pengar att gå in i själva slottet och de som inte är villiga att lägga en slant kommer bara in i själva förgården. Som så ofta, är platser som Stirling föremål för turister från när och fjärran och det blir ibland i lite stökigaste laget när folk trängs för att ta bilder på både byggnader och varandra.
Vi såg inte att vi hade tid att betrakta slottet från insidan, så vi började vår vandring nedför backen mot The Old Town. Strax nedanför slottsområdet ligger den medeltida kyrkan Holy Rude.
Kyrkan har en mycket vacker kyrkogård med otroliga och rikligt utsmyckade gravstenar, där den äldsta är från 1579.
Kyrkan i sig är Stirlings näst äldsta byggnad efter slottet och tillsammans med Westminster Abbey i London, den enda i sitt slag. Två av de som krönts i kyrkan är drottning Maria Stuart (1543) och kung James VI (1567). På kyrkans fasad kan man också se spår av de olika krig som härjat i området, bl.a. otaliga hål av muskötskott.
Här tog frugan och jag oss tid att gå in för att inandas historisk miljö och komma lite bort från de stora turistsamlingarna. Sanningen en mäktig upplevelse.
Går man vidare från Holy Rude och mot den modernare delen av Stirling, passerar man som sagt flertalet historiska och intressanta byggnader. På bilden nedan ses det gamla fängelset från mitten av 1800-talet.
En mycket intressant och vacker stad, där den riktigt inbitne skulle kunna tillbringa timmar. På resor som denna hinns detta dock inte med. Efter en lunch och en kortare titt i det stora shoppingcentret som ligger mitt i staden, var det dags att möta upp vid bussen.
Ska tilläggas att vi också hamnade mitt på en brottsplats, där män i vita overaller genomförde en undersökning efter en dagsfärsk händelse och i en buss bredvid satt civilpoliser och knappade på datorer och ringde i mobiler. Det var som att hamna mitt i ett avsnitt av CSI, men riktigt vad som hänt kom vi aldrig fram till, bara att två personer var förda till sjukhus.
Så kan det vara och nu bar det av till nästa ställe, men läs gärna mer om Stirling här.
Fortsättning följer...
