Färden går så vidare mot nästa stopp. På vägen dit gör vi ett japanskt fotostopp i den lilla byn Dochart. Byn delas av den långa floden Garry som här mynnar ut i ett vattenfall under den gamla stenbron Dochart Tummel.
Vackert, även om fallet var ganska tom på vatten den här dagen. Några droppar från ovan fick vi oss dock till livs.
Efter några mils åkande, gjorde vi ett längre stopp vid det mäktiga slottet Blair Castle.
Bygget av Blair Castle påbörjades 1269 av Lord John I Comyn. Slottet är ett stamgods för klanen Murray, vars överhuvud bär namnet Duke of Atholl efter byn Blair Atholl där slottet är beläget. Klanen fick av Drottning Victoria rätten att bilda en privat armé 1844, Atholl Highlanders, och den existerar än idag. Det nuvarande överhuvudet, John Murray, bor inte på slottet, utan i Sydafrika där han utökat sin klan med lokala ättlingar.
Det är ett ståtligt slott med många välbevarade möbler från förr, gigantiska oljemålningar av klanen Murray, broderier, värdeföremål, en enorm vapensamling och mängder med jakttroféer och gåvor från fjärran länder. Tyvärr får man inte fotografera i slottets gemak, annat än i den stora danssal som ligger i anslutning till entrén.
Varje hel timme spelar en säckpipeblåsare några låtar på sitt instrument och dagen till ära hade slottet besök av säckpipeblåsare från klanen Murrays Sydafrikagren, som var i Skottland för kommande säckpipe-vm.
Som de flesta slott har också Blair Castle en enorm trädgård. Typiskt nog kom resans ända störtskur när vi skulle vandrar runt i ägorna. Det blev därför en hastig titt på det som finns. Bl.a. gick vi genom Diana's Grove med sin samling av enorma träd, där bl.a. Storbritanniens näst högsta träd växer. En Grand fir (kustgran) på dryga 62 meter.
Det var tyvärr svårt att få till några bra bilder i vätan och den täta vegetationen, men
så här ser den ut i alla fall.
Intill Dians's Grove ligger den gamla ruinen av S:t Brides Kirk som omskrivs redan 1275, men som fick sin nuvarande (nåja) skepnad 1560. Det gråmulna vädret, regnet och gravstenarna framför kyrkan skulle kunna utgöra dekor till vilken skräckfilm som helst. Här ligger många av slottets ägare begravda och deras levnadsöden var inpräntade i flertalet av gravstenarna och kryptorna.
Hercules Garden är slottets stora trädgård. Mycket vacker och mycket sevärd. Tyvärr hann vi inte utforska trädgården närmare, då tiden rann ifrån oss. För min egen del var jag också ganska våt vid det här laget (varför regnkläderna låg kvar i resväskan är en svårlöst gåta), så de enda bilder jag tog av allt det vackra var en vy från trädgården ut över ägorna och en liten bild över dammen som ståtar i centrum.
Nu blev det en transportsträcka till nästa by där vi skulle komma att tillbringa två nätter, Blairgowrie.
Staden Blairgowrie heter egentligen Blairgowrie & Rattray och är två små städer som bara delas av floden Ericht. Blairgowrie med sina 8 000 invånare är den större av dem och också den där allt i form av butiker, pubar, restauranger och service finns. Så mycket mer att säga om staden finns inte och här tillbringade vi egentligen bara nätterna och hann i stort sett bara med en kort kvällsrunda, några öl i baren och lite yatzy. De två trerättersmiddagar vi fick var förövrigt väldigt goda, så farhågorna om det skotska köket kom åter en gång på skam.
Från Blairgowrie utgick en av resans två höjdpunkter. Till den återkommer jag i nästa inlägg.
Fortsättning följer...
