Pilska fåglar
När det gäller fåglar och fågelbilder har jag fortfarande att se fram mot mina två favoritmotiv. Den mäktiga kungsörnen som svävar under en klarblå himmel och domherren som med sitt röda bröst avtecknar sig mot nyfallen snö och med den blåa himmelen som skymtar i ovankant av bild.
Jag lär få vänta, då både snö och domherre lyser med sin frånvaro och kungsörnar får man bege sig till andra områden för att få se.
Nej, man får nöja sig med det vanliga fåglar som är mer irriterande än spännande och en o annan liten rackare som inte är särskilt villiga att ställa upp på bild.
Dagens behållning kom flygande genom luften när jag tog en kort paus intill Nyköpingsån.
Det var inte mat de var ute efter och någon sådan hade jag i vilket fall som helst inte med mig. Borde man egentligen ha, för att locka fram de små liven.
Nej, jag fick bevittna en kärleksakt där ett antal stiliga andhanar försökte uppvakta en ensam andhona (kallas de så?). Eftersom jag inte vet om barn utan målsmans sällskap besöker bloggen ska jag utelämna de snaskiga detaljerna, de ekivoka och brutala bilderna...men konstaterar att också fåglar kan.
Det sista vi ser?
I helgen var det förmodligen sista gången det gick att pumpa ur hösten vad den kan erbjuda. Träden blir allt glesare på löv och den växlighet som finns ser allt mer hängig ut.
Nu väntar vi på vintern, vissa med glädje, andra med bävan.
Kort och gott. Det sista vi ser av hösten?
Läkande växt
Jag tog med mig en hästkastanj som låg och skräpade på marken framför Nyköpingshus. Syftet var att använda växten som underlag för lite makro-fotografering och så blev det.
Hästkastanjen är också en växt med medicinska egenskaper och har genom seklen använts för att tunna ut blodet, lindra gikt, ischias m.m.
Ser man frukten som omger kärnan är åtminstone jag övertygad om att man behöver medicinsk behandling ifall man får den rätt i huvudet.
Morgonpromenad
Det kanske inte alltid känns bra att kliva upp ur den varma och sköna sängen för att ge sig ut på en tidig morgonpromenad innan jobbet väntar, i synnerhet inte när kylan gör sig allt mer närvarande.
Ibland är det dock nödvändigt om man ska hinna med den lilla motionsrunda man sedan länge bestämt sig för att ta. Visst är det enkelt att hitta ursäkter och den mest klassiska är; "Äh, jag gör det i morgon".
Dock är det bara den första känslan som är jobbig. När täcket åker av och man blir påmind om att sovrumsfönstret stod öppet över natten, när man lite huttrande kliver in på det kalla badrumsgolvet och man gäspande ser sig själv i spegeln och nästan ryggar tillbaka av synen.
Lite tungt är det också att med stel rygg och ännu stelare ben, dra på sig strumpor, gymnastikskor och övrig klädsel. Det räcker inte med t-shirt, kortbyxor och ett par tunna strumpor när termometern knappt orkar över nollan.
Har man väl kommit ut och upp i motionsspåret flyter det sedan på ganska bra och när vädret är som den morgon när bilderna togs, går det ganska lätt. Ja, ni förstår att kameran hängde över axeln på dagens lilla runda.
Redan på vägen till Ekensberg fanns det fina motiv att föreviga. Lite roligt att den morgonpigga cyklisten uppenbarade sig när solstrålarna hittade ned genom lövverket.
Den lilla fotbollsplanen framför NOK-stugan var av naturliga skäl öde, men det gjorde inte bilden som visade sig sämre för det.
Utmed den fem kilometer långa slingan var det kanske inte så mycket att föreviga. Här önskade jag att på de öppna plättarna få se något av de större djuren vädra morgonluft med en andedräkt som tecknade sig i motljus, men nej...
I slutet av rundan passerades en på elever tom friskola och bakom den syns månen som ännu tecknade sig mot himmelen.
Gripsholmsparken är vacker året om och dit där morgonsolen ännu inte hittat, syntes lite frost på marken under den nakna kvinnan med sitt barn.
Det ståndaktiga rosorna håller i, men visar lite tecken på att säsongen definitivt går mot sitt slut.
Mot slutet gick även jag och efter en varm dusch och lite frukost, kändes det trots allt ganska bra...för att inte säga väldigt bra.
Så ett tips till som brukar säga "Jag gör det i morgon". Vore det inte roligare att säga "Jag gjorde det igår"?
Jakten på hösten
Höst? Igår söndag kändes det mer som sommar. 18-19º och en himmel som var med blå än under hela sommaren. Jag tror inte att folk som satt på bänkar iklädda t-shirts kände att hösten infunnit sig.
Den sommarjacka jag iklädde mig för min fotorunda blev alldeles för varm och nej...någon direkt höstkänsla infann sig inte.
Dock måste vi konstatera att hösten är här, vare sig vi vill eller inte och visst börjar spår av den synas i vår natur och i vår stad.
Kolmården...nästan
Måndagen för två veckor sedan åkte frugan och jag till Kolmården tillsammans med frugans dotter och barnbarn. Det var en stor dag för 3-åringen som skulle lämna alla sina nappar till Bamse.
Tji fick vi.
Kolmården hade dragit ned sina öppettider efter säsongen och har numera bara öppet fredag - söndag. Tack o lov hade Kolmårdens Tropicarium fortfarande öppet alla dagar och det fick bli ett besök dä istället. Mig gjorde det inget, då jag faktiskt aldrig varit där. Blev imponerad av den fina anläggningen.
Tyvärr var jag inte förberedd och hade mitt ljusstarkaste obektiv och pol-filter låg kvar hemma. Ett ljusstarkare objektiv klarar sig bättre från brus när man inte vill ta bilder med blixt och pol-filtret reducerar reflexer i bl.a. glas. Mitt lite för ljussvaga reseobjektiv på 18-300mm kanske inte är det bästa för ändamål som detta, men jag tycker ändå att en del bilder blev lyckade, som bilderna på...
...söta djur.
...fula djur.
...vackra djur.
...lustiga djur.
...farliga djur.
...snälla och icke så snälla fiskar.
...och givetvis ormar.
Labro ängar
En cykeltur till Labro Ängar hör alltid sommaren till. Det här besöket strax efter vår Skottlandsresa, men bilderna har blivit liggande p.g.a. andra blogginlägg.
Labro ängar i slutet av augusti kanske inte är den bästa årstid att besöka naturreservatet, men alltid finner man något intressant att föreviga...om man nu tycker hägrar på flykt, döda träd och blängande kor är intressanta.
Övernattning
Helgen som gick var kanske den sista sköna sommarhelg vi kan förvänta oss innan hösten tar oss i sina klor. Vi var ett gäng som sedan länge bestämt oss för att fira detta veckoslut lite á naturell, det gjorde vi i en stuga långt från närmsta väg. Det är en bekant familj som har en liten stuga på sina ägor, vilken de hyr ut till hugade spekulanter. En smal grusväg tar en fram till själva gården, därifrån kör man några hundra meter på en ännu smalare och gropigare traktor väg och därefter får man ta en promenad på cirka tio minuter innan man når stugan (som saknar el och har utedass) som ligger inbäddad i skogen intill Hallbosjön. Vi hade tur med vädret denna helg, nästan...
....för det blåste rejält och i vindarna blev det stundtals lite kyligt.
Det var väl aldrig tal om att bada, även om vattnet kändes behagligt, men det lite kyliga vindarna avskräckte oss alla. En som njöt av både sol och bad var denna lilla gynnare som gjorde oss sällskap nere vid klipporna.
Nu insåg vi att området hade en läsida, så efter intagen lunch tog vi med oss solstolar, kyld dryck och begav oss stigen till andra sidan. Här i gläntan bland träd och buskar var det rikigt sommarvarmt och här fick man chansen att i minimal klädsel lapa sol och sörpla på en kall öl. Härligt.
Det finns djur i trakten, allt från älg, rådjur, vildsvin, räv, till ståtliga havsörnar. Av detta såg vi inget, förutom några skymtar av en havsörn som på avstånd seglade högt ovanför våra huvuden.
Mindre kryp fanns det dock gott om och våra sommarbruna kroppar utgjorde landningsplats för flertalet av dem.
Här i lä från den hårda vinden, njöt vi av solens värme och den medhavda drycken rann ned så fort att fler fick hämtas i stugan.
Det började så sakteliga skymma och efter några timmar i solen, var det så dags att dra sig ned till sjön igen. Vi tänkte grilla blåsten till trots. Visa dubier infann sig hos några eftersom det var ganska torrt i markerna, men vi tände eld och lät oss väl smaka under tiden som solen sakta sjönk ned bakom träden i fjärran.
Himmelens färgpalett ändrades vart efter timmarna gick och det blev en vacker kväll op en klippa intill sörmländska Hallbosjön.
Nu var det lite kyligt, så vi drog oss upp till stugan för att spela lite Yatzy och inta lite kvällskaffe. Tända ljus fick ersätta glödlampor och detta höjde bara mysfaktorn...
...och även utifrån sett, var mysfaktorn påtaglig.
Timman blev sen och en mäktig fullmåne visade sig mellan trädtopparna. Det är inte enkelt att föreviga denna med enkla kameror och i ett mörker där man knappt ser vad man gör. Jag hade med mig ett stativ som jag placerade kameran på och försökte få fokus på månen. Det krävdes många bilder, majoriteten helt misslyckade, men denna blev den bästa...om än inte fulländad.
Med en enkel liten pennlampa, fick jag en av vänner att måla lite med ljus, en rolig fotoutmaning man allt för sällan ges tillfälle att prova. I den ena bilden bad jag kompisen att bara röra lampan upp och ned, medan han sakta rörde sig från höger till vänster. I den andra bilden bad jag honom att måla trädstammen som stod intill. Inga praktexemplar, men ändå kul att lekal ite.
Dags att krypa till sängs och det blev en skön sömn som bara stördes av att några behövde lätta på trycket under tidig morgon.
Söndagsmorgonen blev tidig (om 07:00 räknas som tidig) och jag tog en promenad utmed ägorna innan frukostdags. Vädret vittnade om regn och regnet kom efter att jag hunnit tillbaks till stugan. Det blev en kortvarig regnskur och så småningom skingrades molnen och dagen blev därefter riktigt behaglig.
Det blev en trevlig helg, långt från stadens asfalt och betong och alla trista nyheter som förmedlas i media dessa dagar. Helgen gav också mersmak och kanske detta kan bli en tradition varje sommar, vem vet?
Som sagt kan stugan hyras för de som vill uppleva Södermanland bortom allfartsvägarna och gården erbjuder också en festlokal man kan hyra för svensexor, bröllopsmidddagar m.m. Läs mer här
Skottland: The Highlands
När vi andra dagen avreste från Edinburgh, ansåg många av våra medresenärer att dagsutflykten till de skotska högländerna var en av resans allra största höjdpunkter. Jag tror ingen av dessa ångrade sitt val.
Tidigt på morgonen begav vi oss av från Blairgowrie. Det dröjde inte särskilt länge innan bussen svängde av den stora vägen och upp på smala och slingriga vägar i The Highlands. Vädret var lite mulet, men det gjorde inte det otroligt vackra landskapet mindre vackert. Här passerade vi dalar med höga berg på ömsom sida, öppna landskap och små byar som blev allt färre ju längre upp i bergen vi tog oss.
Det första stoppet för en japansk fotografering (minns ni?) blev när vi klättrat uppför bergen efter byn Glenshee. Ett fantastiskt landskap öppnade sig på alla sidor av bussen och den myckna vätan i Skottland fick hela landskapet att bada i grönt av alla dess nyanser.
Det var bara att njuta av den korta stund vi tillbringade utanför bussen. Strax efter stoppet passerade vi också en av Skottlands fem skidanläggningar som ligger inte långt från Glenshee
Efter en tur på smala vägar som nu klätrade lite nedför bergssidorna kom vi till den lilla byn Bridge Of Gairn som förmodligen ingen människa skulle lägga på minnet, om det inte vore för bron i utkanten av byn som man måste över om man vill ta sig längre upp i högländerna.
Bron passerar över floden Dee och är inte bara smal, utan också väldigt abrupt. Här är passagerarna i fullsatta bussar tvungna att kliva av och gå över, så att bussens tyngd inte gör att den blir hängande på brokrönet. Vi trodde reseledaren skämtade när vi avreste på morgonen, men så var inte fallet. Ett märkligt, men uppskattat inslag på turen.
Från byn Bridge Of Cairn bar det uppför igen och snart passerade vi ytterligare en Skottlands fem skidanläggningar, den lite större Lecht.
Ytterligare ett japanskt fotostopp hanns med och det var inte långt från nämnda Lecht. Härifrån var utsikten underbar och vi kunde se såväl borgruiner och herrgårdar längre ned bland dalarna, bergstoppar som sträckte sig något högre än den utsiktsplats där vi stod och ljung i sin lila färg som bröt vackert mot bergsluttningarnas grönska.
I den lilla byn Tomintoul, som sägs vara den högst belägna i högländerna, vi snart anlände var det dags att inta lite mat. Det gjorde vi med bröd, ost, frukt, vin, kaffe och kaffebröd som chauffören och reseledaren inhandlat vid tidigare tillfälle. Smaskens, även om många nog trodde att den skulle intas ute i det gröna.
Efter maten var det dags för ett besök i den intilliggande The Whisky Castle.
Här fick vi oss en liten lektion om whisky, följt av en provsmakning av byns egna märken, den milda Tomintoul, den rökiga Benromach och en whiskylikör jag inte minns namnet på (nej, det beror inte på att den intogs sist av smakproven). Det fanns 500 sorter av single malt i butiken, men för enkelhetens skull inhandlade bloggägaren en flaska var av Tomintoul och Benromach.
Noterbart är att butiken och en intilliggande restaurang år 2009 beställde en tillverkning av världens största whiskyflaska av single malt.105,3 liter av den Tomintoul jag köpte rymmer den. Tyvärr var det svårt att fånga den på bild i den lilla butik som just då inhyste 31 svenska resenärer, varav merparten var märkbart förtjusta i upplevelsen. Såg här såg det ut när flaskan levererades till The Whisky Castle.
Läs lite mer om The Whisky Castle
Glada i hågen och lite fnittriga efter provsmakningen (nej, det var ett skämt) tog vi oss vidare, nu mot lite lägre nivåer. Högländerna började vi nu lägga bakom oss.
Vi hade ett stopp kvar innan det bar hem till hotellet. Vi skulle få se hur det går till på en fårfarm.
Vackert belägen låg den kända fårfarmen, där vi skulle få bekanta oss med en familj som livnär sig på fårskötsel och uppvisning i dess ädla konst.
Kanske detta inte var min melodi, men det var ändå intressant att se den pli mannen i familjen hade på de fårhundar de hade i sin ägo. Åtta fullvuxna hundar fanns på gården, samtliga kommunicerade mannen med på egna ljud han framställde med visslingar, varje ljud specifik för var och en av hundarna. Imponerande att se, även om minsta sonen i familjen råkade släppa ut en av de otränade valparna i fårhagen där han bringade lite oordning. En tio veckors gammal valp, var också med i uppvisningen för att lära. Redan sågs tydliga tecken på den diciplin fåraherden har på sina hundar och det var faktiskt lite gulligt att se hur den lille sprang med sina korta ben och lade sig platt på marken när mannen i familjen gav en specifik signal som den lille redan lärt sig.
Vi fick också se hur fårklippning går till och den hugade fick chansen att prova. Fråga är dock om inte denna lilla gynnare tilldrog sig mest uppmärksamhet, även om han/hon sov sig genom nästan hela uppvisningen.
En lång dag närmade sig sitt slut och jag tror ingen var missnöjd med det som de skotska högländerna hade att visa upp. Lite trött blir man ändå av en heldag i buss och många passade på att ta sig en tupplur när vi närmade oss hotellet på stora vägar.
Fortsättning följer...
Skottland: Trossachs och Loch Lomond
Den här dagen skulle ägnas åt en tur i de två nationalparkerna Trossachs och Loch Lomond. På en resa när naturen spelar stor roll, vill man givetvis att det ska vara molnfritt och vindstilla, så att de vackra vyerna kan framstå i all sin prakt.
Så blev det nu inte. Förutom några få droppar regn, klarade vi oss från väta, men molnen hängde grå och tunga genom hela resan. Kanske det också har sin charm?
Nåväl, det bar av på smala och slingriga vägar och redan efter någon mil gjorde vi ett "japanskt fotostopp" vid en utsiktplats i ena änden av sjön Loch Lomond. Just här hade man hoppats på blå himmel och stiltje, så att omgivningarna kunde spegla all sin prakt i vattnet. Det blev väl i.o.f.s. en spännade bild.
Vägen vi for vidare på gick längs med den stora sjön och var såväl vacker som slingrig och smal. Vid ett tillfälle var det inte mycket mer än någon centimeter mellan bussens backspegel och en mötande lastbils och inte sällan fick bussen krypa fram i kurvor och backar. På höger sida glittrade vattnet i Loch Lomond och på höger sida färggranna rhododendron som växer vilt i Skottland. Mycket vackert!
Vi stannade för en lunch på ett av alla dessa stopp som främst riktar sig till turister. Förutom mat, kunde man handla souvenirer av alla de slag, samtliga på temat Skottland. Utanför kunde man också bekanta sig närmare med de två djur som kanske kännetecknar Skottland mer än andra, fåret och Highhland cattle. Med hjälp av objektivet kunde jag också zooma in på en av alla de ståtliga herrgårdar som ligger spridda i denna delen av landet. Närmare en timme stannade vi här och kanske det blev lite för länge för min smak. Någon shopping var det inte tal om, även om några väldigt små whiskyflaskor tilldrog sig mitt intresse.
Färden fortsatte i mycket vacker natur, både genom lummiga skogar, höga berg och djupa dalar. Det här var anledningen till att jag personligen hade önskat ett kortare lunchstopp så att det hade funnits tid till att göra några japanska fotostopp (ut ur bussen, ta några bilder och in i bussen) på främst de platser som erbjöd magiska vyer. Tyvärr är man lite begränsad när man gör dessa resor och man har av förståeliga skäl inte samma utrymme till egna önskemål.
Man får leva på minnena istället, för att föreviga detta på bild genom fönstren i en skakig buss, låter sig inte göras...åtminstone inte om man har lite högre krav på kvaliteten när man fotograferar.
Under resans gång gav reseledaren oss intressanta fakta om nationalparken och kända personer som verkat i trakten. Sir Walter Scott levde här under en tid och skrev bl.a. poemet The Lady Of The Lake och romanen Rob Roy som grundar sig på den lokale upprorsmakaren Raibert Ruadh som levde i trakten under sent 1600 och tidigt 1700-tal. Filmen Rob Roy med Liam Neeson i huvudrollen är förstås romatiserad precis som Braveheart, men innehåller en hel del historiska fakta om Ruadhs liv och verksamhet.
Bussturen tog oss till den lilla staden Balloch, där vi skulle byta buss mot båt. Nu skulle det bära ut på Loch Lomond. Båten var väl utrustad, så man behövde varken vara hungrig eller törstig på färden.
Resan inleddes på floden Leven som snart nog övergår i Loch Lomond. Vi satt inomhus bakom fönster, så ville man ta bilder gjorde man det bäst på fördäck och där var det trängsel och en kvartett från Spanien hade fått för sig att de hade prenumererat på de bästa platserna. Tur man har zoom...
Det var en mycket vacker båtfärd. Återigen, visst hade man hoppats på en klarblå himmel och spegelblankt vatten, men man får inte alltid som man vill...
Sjön som är Skottlands största är djup (200 meter som mest), 37 km lång och 8 km bred och den är kall (12-13º som högst).
På vägen passerade vi både intressanta och historiska byggnader. Det gigantiska besökscentret Loch Lomond Shores som är menat att dra fler besökare till trakten. 1700-talsbyggnaden Cameron House som idag är ett 5-stjärnigt hotell där kändisar som Arnold Scharzenegger, Clint Eastwood, Michael Jackson, Pavarotti och många fler övernattat. Auchendennan House, Arden House och Auchenhaglish House, alla från slutet av 1800-talet och idag omvandlade till lyxbostäder.
Sjön och dess öar är också djurrika. Över 200 fågelarter häckar här, vildkatter och rådjur rör sig runt sjön och på en av de små öarna finns den australiensiska vallabyn, som inplanterades här på 1950-talet. Det finns cirka 50 stycken av dem, men även om vi passerade ön både nära och sakta, så såg vi ingen.
Färden tog cirka en timme och snart var vi framme vid ändhållplatsen Luss.
En väldigt liten by, men oj vilka fina hus och vackra trädgårdar. Enligt reseledaren pågick det årligen en lokal tävling om vilka som kunde visa upp de finaste planteringarna. Vackert, men säkert svårskött.
Så bar det åter till Arrochar där vi skulle tillbringa ännu en natt. Är det något jag hade önskat med denna turen, var det fler stopp på vägen där de fantastiska vyerna kunde förevigas med kamerans hjälp och kanske en liten promenad i nationalparkens vackraste delar. Som sagt, man hinner inte allt och skulle man tillmötesgå samtliga resenärers önskemål, skulle det säkert behövas ytterligare dagar. Det var trots allt en trevlig liten tur.
Läs mer om Trossachs och Loch Lomond här.
Fortsättning följer...
Lunchgäster
Ingen säger väl nej till lunchgäster? Ibland kan dock lunchgästerna vara av sådan natur att man kanske helst vill slippa dem och då kan jag nämna flugor, myggor och getingar som exempel. Andra varelser är mer harmlösa och stör väl egentligen ingen.
Några småfåglar gjorde mig och frugan sällskap när vi intog lunch på Tovastugan i början av semestern.
Den här snigeln kom sakta krypande på bordet när jag intog min lunch ute vid Bråfalls såg under den cykeltur ni tidigare kunnat läsa om.
På jakt
På jakt i detta fall, betyder inte det många förknippar med just ordet jakt. På jakt i detta fall rör sig om att föreviga mindre kryp i vår natur genom kameran.
Fast egentligen startade det med en cykeltur där kameran som vanligt fanns nedstoppad i ryggsäcken. Jag hade dagen till ära inget mål för cykelturen och heller inget fototema att luta mig mot. Det var först på väg genom centrala Nyköping jag fick idéen på tema och vart cykelturen skulle bära hän.
Målet för turen var Ryssbergen och målet för fotograferandet var mindre djur i vår natur. Sagt och gjort trampade jag ut mot friluftsområdet och parkerade cykeln en bit bortom parkeringsplatsen intill skidbacken. Jag behövde inte gå särskilt långt för att hitta en solupplyst glänta där morgontrötta flygfän sörplade i sig frukosten.
Det var i denna miljö jag uppehöll mig i nästan en timme.
Att det var tidigt på morgonen vittnar de daggstänkta näten och bladen om.
Det första djur jag upptäcker höll jag nästan på att trampa på när jag klev av cykeln. Kanske inte något av de jag var på jakt efter, men ändå något att lägga sig raklång på marken för.
Nej, det var flygfän jag var ute efter och de höll till på en mer lagom nivå än marken.
Den här skylten avslöjar hur långt jag gick i min jakt på de små djuren. Dock säger den inte om jag gick 1 km eller om jag hade 1 kilometer kvar när jag vände tillbaka till cykeln. Nu fick ni något att fundera över...
Jag cyklade tillbaka längs grusvägen och kom fram till parkeringsplatsen strax intill Nyköpings högsta punkt, startpunkten för slalombacken.
Med utsikten över Nyköping i bakgrunden, begav jag mig åter ut på jakt efter flygfän som håller till bland floran.
Här på toppen av Ryssbergsbacken är floran lite annorlunda än nere i skogen, men djuren som rör sig här är ungefär desamma. Utan en tanke på fästingar (finns de så här högt uppe?) klev jag runt i det höga gräset för att finna de små. De är ju inte särskilt enkla att fånga, då framför allt fjärilar har en tendens att inte sitta still en längre tid och visst önskar jag att jag hade ett mer ljusstarkt objektiv än det reseobjektiv (18-300 mm) på 3,5-6,3 jag införskaffade i syfte att ta med på resor i och utanför Sverige. Det objektivet fungerar bra och känns ovärderligt när man vill slippa ta med sig flera objektiv som måste bytas i takt med att miljöerna man befinner sig i skiftar, men objektivet är inte tillräckligt ljusstarkt för att fånga skarpa bilder på rörliga motiv.....eller i mörka miljöer för den delen. Att ta med ett stativ och makroobjektivet på cykelturen var inte prioriterat denna gången, då jag inte bestämde mig för mål och motiv förrän på vägen ut.
I fjärran började regntunga skyar torna upp sig. Jag hade ett utstakat mål kvar, så jag trampade nedför grusvägen som leder upp för backen bort mot Ärila golfbana, men strax innan ligger naturreservatet Svanviken och det var där jag hoppades få se lite fåglar av olika art och storlek.
Trägången som leder besökare ut i våtmarken är stabil, men behöver nog ses över av ansvariga. På sina ställen lutade den betänkligt och visst skulle man behöva röja vassen som på sina håll sträcker sig över bron.
Nej, några fåglar kunde jag inte skönja, trots att de hördes kvittra och sjunga därute. Nåväl, utsikten från fågeltornet är ändå magnifik och med teleobjektivet kommer man ganska nära andra sidan stan.
Även om man inte ser det man är där för att se, är omgivningen både spännande och lite magisk. Närmare urskog än så här kommer man inte i Nyköpings utkanter.
Dags att bege sig hem efter en ändå ganska skön och lyckad cykeltur.
Den häftigaste upplevelsen var ändå i närheten av den 1 kilometersskylt ni ser ovan. Där gick jag och spanade efter fjärilar, humlor och andra djur som finns i buskagen, när det plötsligt brakade till tio meter framför mig. Fram ur buskagen rusar en rådjurshona med sin unge. Honan skuttar raskt över stigen in bland träden på andra sidan och försvinner, men ungen verkar mer villrådig och rusar istället fram längs gångstigen. Trettio meter framför mig stannar den upp och tittar oroligt efter sin mor. Tyvärr hade jag inte kameran i läge, men hann ändå fånga några bilder av ungen. Den här blev den bästa.
Mamman dök plötsligt upp på en bergsknalle en bit upp i skogen, ivrigt spanande efter sin unge.
Kidet hittade slutligen en plats där han/hon kunde ta sig över buskaget och på staplande ben sprang han/hon sin mor till mötes. När de bägge sprang därifrån, fick jag lära mig en sak. En rådjurshona skäller som en hund och under en lång tid hördes hennes ljud eka mellan trädstammarna. Undrar vad hon ville förmedla med detta..?
Tänk om alla dessa djur man möter på sina promenader förstod att man inte vill dem något illa. Tänk vilka möten man skulle kunna göra och vilka bilder man skulle kunna få. Tyvärr har väl djuren lärt sig att alla människor inte uppskattar deras närvaro och att det faktiskt finns människor som med glädje både plågar och gör illa.
Horn igen
Horn, denna lilla pittoreska by utanför Nyköping, är inte mycket att orda om...av den anledningen att det inte finns mycket att orda om.
Förutom ett fåtal bostäder i området, är det båtvarvet och campingen som är i blickfånget.
Det finns också båtbryggor och strax utanför ligger öarna Hasselö, Skansholmen och Hummelgrund, där ett fåtal sommarhus ligger belägna.
Orsaken till att jag tar cykeln hit emellanåt, är att sträckan är lagom lång för att efter ett avslutat förmiddagsskift bege sig hit med ryggsäcken packad med matsäck. Det är dessutom lugnt och skönt och visst finns det ett och annat att fotografera om man så vill.
Växtlivet är tämligen begränsad, men vill man föreviga fåglar finns det desto fler arter att fånga. Mängder av svanar, gäss och änder håller till strax bakom campingen, svalor flyger omkring i stora skaror tillsammans med andra småfåglar av olika art och hägrar brukar man få se bland vassruggarna.Ta med teleobjektivet om du är ute i detta syfte, något jag inte gjorde den här eftermiddagen.
Fast visst skönjer man en viss dekadens i området. Delar av bryggorna har sett sina bästa dagar, liksom en del båtar som ingen verkar äga...
...och på campingen står en del husvagnar som närmast verkar övergivna, åtminstone sällan använda.
Lite växter...
...eller vi som blev över.
Växterna nedan är några av de bilder som blev över när andra blogginlägg presenterades och därför presenteras de nu, i väntan på att nytagna bilder gås igenom.
Lek vid vattnet
I morse tog jag cykeln för att motionera bort gårdagens goda middag på Bernards Bar & Deli. Färden gick mot Örstigsnäs där jag hoppades få ta årets premiärdopp.
Det var behagligt varmt den här toden på förmiddagen, inte så tryckande hett det varit de senaste dagarna. Väl nere vid badplatsen försvann lite av badlusten. Det blåste ganska bra och vindarna som kom från havet bar med sig svalka. Skönt för en cyklist, mindre skönt för en morgonpigg badare.
Nåväl, jag lade ut den medhavda filten och placerade mig platt mot marken för att undkomma de värsta vindarna. Den här tiden på dygnet var jag ensam på stranden, förutom ett äldre par som satt i sina solstolar en bit bort och de ständigt närvarande måsarna.
Självklart var kameran med, men det fanns inga direkt motiv att föreviga. Är kameran ändå med kan jag väl också utnyttja den, tänkte jag. Det blev lite experiment, när jag lade mig platt på mage och förevigade gräset mellan mig och sandstranden. En bild med fokus på gräset och en med fokus på det glittrande vattnet. Inte särskilt innovativt kanske, men bilderna visar hur olika ett motiv kan te sig om man fokuserar på olika detaljer.
Ett experiment som detta gör sig dessutom bäst när man har stranden nästan helt för sig självt. Tiotals minuter senare kom nämligen ett sällskap med kvinnlig fägring och lade sig bakom gräsdungen ni ser på bild och sedan fylldes badplatsen snabbt med sol- och badgäster. Det hade nog sett illa ut om 98 kilo Stefan Karlsson ålade omkring i gräset med teleobjektivet riktat mot platser där kvinnlig fägring och andra badgäster låg och njöt.
Badandet då?
Jodå, det blev ett premiärdopp vid Örstigsnäs den 5:e juli 2015. Senare än vanligt och nog tusan höll vattnet 20-21 grader alltid. Riktigt skönt och riktigt svalkande.
Fölet
Jag berättade i förra blogginlägget att det fanns andra skäl än Svärta gård som fick mig att vika av vägen. Här är orsaken.
Jag såg från vägen hur det lilla fölet skuttade runt i hagen på lite vingliga ben och tänkte att det här måste jag föreviga. Det var inte många sekunder han stod still, annat än när han tog några tuggor av det allt grönare gräset. Skillnad mot föräldrarna som aldrig ville sluta äta.
Den sörmländska landsbygden
Att cykla på smala grusvägar genom det sörmländska landskapet är livsglädje för mig. Att komma bort från stadens asfalt, betong och larm är för mig livslust. Tystnaden, naturen, den rena luften och sällskapet av fåglars kvitter och vinden som susar i trädkronorna gör mig till en annan människa. Borta är stressen, borta är alla måsten och borta är alla de tråkiga nyheter man matas med i media varje dag.
Att cykla på smala grusvägar på den sörmländska landsbygden för också med sig något som närmast kan liknas vid vemod.
Via bilderna nedan tror jag ni förstår vad jag menar.
Det finns något defintivt med dessa tomma ödehus och skyltar som visar att någons bostad är till salu. Möter man överhuvdtaget någon på dessa smala grusvägar är det oftast människor med ett hårt yrkesliv bakom sig, pensionärer. Sällan ser man yngre par, sällan hör man barns skratt och sällan ser man ungdomar som rör sig mellan gårdarna.
En och annan bostad ser åtminstone ut att inhysa sommargäster och visst stöter man ibland på något som vittnar om att någon eller några har sin hemvist på den sörmländska landsbygden...
...men när ån sakta ringlar sig genom landskapet, inser man att människan valt staden framför landsbygden och att djuren är det som håller naturen vid liv. Tillfälligt eller förevigt?
Namnet på den här gården symboliserar ganska bra vad allt handlar om.
Trots den tråkiga utvecklingen med urbanisering, döende glesbygd och politikernas lögner om "Hela Sverige ska leva" vid varje valrörelse, så har jag min åsikt helt klar.
Jag föredrar naturen före staden, gräset före asfalten och fåglars kvitter framför bilmotorer.
En liten låt som avslutning på min cykeltur på den sörmländska landsbygden.
Barnvakt
Jag tillbringade nästan en timme vid dammen framför Nyköpingshus, fascinerad av andmamman och hennes ungar. Det fina vädret gjorde förstås att jag ville utnyttja timmarna till både nytta och nöje.
De små liven hade sitt eget liv, till den nervösa mamman förtret. En var ute och sprang på gångvägen...
...en simmade iväg längs med vattenbrynet...
...och en hade stuckit iväg ut på djupare vatten.
Mamman hade fullt sjå med att kolla ungarna...
...och när de stack ut i dammen genom att smita under det uppbyggda staketet fick hon problem. Till slut insåg hon att fåglar kan flyga och flaxade över för att tillrättavisa de små busfröna som lekte ute i vattnet.
Lite förtvivlad såg hon ut när en av ungarna hade tagit sin tillflykt under en av buskarna där den stod och såg på sina syskon som simmade runt ute i dammen.
De är onekligen gulliga de små liven...
...och till allas lättnad kan jag berätta att ungarna och mamman vaggade bort i solljuset, trygga och tillfreds med livet.
...men frågan är var pappa and befann sig? Här snackar vi inte om kvoterade pappadagar och jämlikhet mellan könen. Av pappa and syntes inga spår.
Våra vänner djuren
De finns intill oss, ibland lite väl närgånget...
...och även de mest irriterande djuren fyller sin funktion...
...så det är tur att de finns, våra vänner djuren.
Rapsfälten
Visst är det något visst med rapsfältens gula mattor som tränger genom det svenska landskapet. Här syns de intill vägen mellan Nyköping och Oxelösund. Det var här jag nästan klev på huggormen ni kunde se i tidigare inlägg.
