Ormet kruper
Syftet på min cykeltur var att fotografera rapsfälten utmed Oxelösundsvägen (kommer i kommande inlägg), så svängde in på en liten smal grusväg mellan två stora fält. När jag klev av cykeln upptäckte jag den.
Ganska väl kamouflerad på det steniga underlaget var den svår att upptäcka vid ett snabbt ögonkast.
Nu fick jag brått att få fram kameran innan ormen ringlade iväg ut på fältet. För att få bra bilder lade jag mig på marken och det steniga underlaget ni ser på bilderna, var precis lika stenigt och vasst som det ser ut.
Ja-ja, lite smärta får man tåla om man vill ta bilden med stort B. Märkligt ändå att man kan leta efter vissa djur att fotografera, men som man oftast letar efter förgäves...precis som med bävern i tidigare inlägg. Plötsligt springer man på dem av en ren slump. Kallas väl tur antar jag.
De där uppe
Inget nytt, inget sensationellt, men de här (och några till) är väl vad man kan hitta på sin väg längs med Nyköpings å-promenad.
Nyköpings bästa sida
En tur med cykeln jag gärna tar, är ned till Linudden. Naturreservatet och området bjuder på både lugn, avkoppling och vackra vyer.
Det gäller att passa på, för nya bostadsområden poppar upp längs med hela sträckan från Nyköping. Redan har delar av Sörmlandsleden fått ge efter för människor som gärna vill se vatten från sin tomt, om än på avstånd. Idag ses nya villor bara ett par hundra meter från själva naturreservatet.
En ny asfalterad cykelväg sträcker sig ända fram till Örstig och den har till stora delar ersatt den i mina tycken mysiga stig som drog fram genom lummig skog och öppna landskap, men visst går det fortare på den nya vägen...om man nu nödvändigtvis måste ha bråttom.
Vid Karlslunds gård kunde man dagen till ära se något som många förknippar med Sverige. Gula rapsfält, blå himmel och röda stugor, i detta fall en ladugårdsbyggnad.
Naturreservatet Linudden är inte stort till ytan, men är rik på både växter och djur. Här kan man uppleva tystnaden och bara njuta av fåglars kvittrande inne bland snåren. För alla som älskar vitsippor måste Linudden vara ett Eldorado, men det finns betydligt mer att se för de som vill utforska vår flora och fauna.
Precis intill naturreservatet ligger Örstigsnäs ridskola. Här är det inga problem att komma nära inpå hästarna och man fascineras över hur dessa muskelpaket kan se så förtvivlat snälla ut, för det gör de.
Fortsätter man sedan vägen fram mot själva Linudden, kan man via en sträcka av Sörmlandsleden ta sig ut mot Näslandet.
Udden längst ut är en populär plats för naturälskare som vill njuta av utsikten och medhavd matsäck. Ett bord är uppsatt, men här borde ansvariga lägga ned lite tid på att upprusta eller byta ut.
Nåja, det fungerar än så länge. Här åkte den tunna jackan av trots den lite kyliga vinden och med kaffet i muggen och nyköpta wienerbröd, var det bara att luta sig bekvämt tillbaks och skåda över fjärden där båtar av alla de slag passerade revy.
Efter lite näring är det inte helt fel att motionera bort lite kalorier. Fortsätter man stigen genom skogen kommer man så småningom fram till Örstigsnäs havsbad och vill man kan man komma vidare ända till Strandstugeviken.
Det var inte aktuellt idag, då jag hade cykeln stod och väntade, men sträckan är ganska trevlig att promenara och vid ett par tillfällen har jag faktiskt gått runt hela området, en sträcka på några kilometer, mestadels genom lummig grönska.
Nej, idag tog jag cykeln och trampade ned till Strandstugeviken. Säsongen har inte börjat än, så den fina stranden var tom på folk och campingen var än så länge bara halvtom.
Det har blivit allt populärare att flytta ut från stan och bosätta sig vid Strandstugeviken året om. Jag har en f.d. arbetskamrat som flyttade ut med sin familj för några år sedan. Huruvida de valt att bo kvar vet jag inte, men de syntes inte till när jag cyklade förbi.
Strandstugeviken är tveklöst Nyköpings bästa badplats, om man inte vill bege sig några mil till Oxelösund eller utmed kusten, alternativ till något av insjöbaden. Bästa badplats innefattar dock inte bästa bad. Trots en lång och fin sandstrand, lämnar badet i sig mycket att önska. Långgrunt, med en till stora delar dyig botten och sjöväxter som slingrar sig runt benen. Bra för barnfamiljer, men annars...?
På bilden nedan ser det helt underbart ut, men som sagt...det kunde vara bättre.
Fortsätter man till bortre änden av campingplatsen, kommer man till träbron som tar en till fågelskyddsområdet vid Våmskogen.
Det var aldrig aktuellt att skåda några fåglar idag, men det finns ett utkikstorn med bra utsikt över området och de hundratals fåglar som brukar hålla till här. Fortsätter man vägen kommer man fram till Lill-Tallaren där det på vägen finns alla möjligheter att se intressanta djur och kvarlämningar av gammal bebyggelse.
Detta var inte målet idag, utan efter att ha försökt fånga lite fjärilar på bild, bar det hemåt igen. Även denna korta sträcka fram till huvudvägen visar att modern bebyggelse kryper allt närmare inpå den natur som i hundratals år varit vikt för djur och vackra växter. En tråkig, men säkert nödvändig utveckling.
Snigelfart
Ingen snigel i ögat, men väl på signalljuset. Vet i tusan hur den kom upp där...
Klämdag
Igår var det klämdag och jag passade på att ta ut lite kompledigt. Så här på vårkanten är det skönt med lite extra ledighet så man kan utnyttja fritiden till sånt man annars inte hinner med, eller gärna vill göra. Det förstnämnda har sin tid, men igår var syftet inställt på att ta en cyketur i det sörmländska landskapet, i det här fallet ut till Ånstabadet utanför Lid.
Färden började tidigt, då himmelen var klarblå och injudande. Lite matsäck nedpackad i ryggsäcken, de nyinköpta cykelbyxorna på och sedan iväg. Efter en bit insåg jag att det inte var så skönt som himmelen så förädiskt visade. En temperaturmätare på vägen visade 9º och när centrala Nyköpings huskroppar inte längre gav skydd från vinden, kändes det ännu kyligare. På den 20 kilometer långa sträckan hann också molnen dra in över landskapet och de var minsann inte bara fluffiga och vita.
Kyligt och blåsigt och inte blev lunchen särskilt behaglig, det ska erkännas. Nåväl, motion är allid nyttigt och lite kyliga vindar har väl ingen dött av. Några bilder fick jag ändå med mig hem och dagen...eller rättare sagt vårvädret, till ära, konverterades merparten till svartvitt.
Den här fastigheten mitt emot Söra verkar obebodd, men bilen och cykeln som ligger slängd intill, ser betydligt nyare ut än bostaden. Frågan är om någon bor här eller använder fastigheten för temporära besök?
En bit längre fram på vägen står en syn som inte längre är så vanlig, en mjölkpall. Den här används nog bara som symbolik över en svunnen tid. Här ville jag inte göra om bilden helt i svartvitt, utan drog bara ned mättnaden så att ursprungsfärgerna lyser igenom lite grann.
Som så många mindre vägar, kantas också Runtunavägen av kalhyggen där enstaka träd spretar mot himmelen med sina kala grenar. Varför detta träd fick stå kvar när övriga fick lämna plats för nyplanteringar vet jag inte, men det har säkerligen sin förklaring.
Jag cyklade förbi infarten till Ånsta, för några hundra meter längre fram ligger en byggnad som jag tidigare förevigat. Jag vet inte varför denna är så spännande, men det är något med öde byggnader som förmodligen såg sin storhetstid för ett stort antal år sedan.
Tillbaks igen och upp på den lilla vägen mot Ånstabadet. Jag erkänner villigt att suget efter årets första dopp låg kvar hemma i sängen. Inte ens den medhavda ölen gjorde mig så stursk att ett bad fanns i tankarna. Ser det lockande ut...?
Lite kvarglömd rekvisita från förra sommaren låg kvar på borden eller slängda på marken.
De pyttesmå omklädningsrummen ser vi Ånstabadet ut som omklädningsrum brukar göra. Lite sunkigt, väggar fullklottrade med könsord och kärleksförklaringar, samt de sedvanliga titthålen som var så spännande när man var ung. Vem har inte tittat i sådana hål för att om möjligt få se en skymt av det motsatta könet, inte minst henne man var lite småkär i.
Nej, nu var det inte skönt längre (om det ens var det när jag kom), så upp på den nyköpta stålhästen och iväg....dock inte den olycksaliga väg som jag tog för ganska exakt ett år sedan och som gjorde cykelturen flera mil längre än planerat och lämnade häcken öm i flera dagar. Länk
Nej, vis av lärdomen tog jag samma väg tillbaks. Det kändes bäst så, inte minst när vädret var så mycket kyligare och blåsigare än maj för ett år sedan. Det gick fortare hem, betydligt fortare. Vet inte om det var längtan efter ett varmt bad, fredagswhiskyn eller medvinden som underlättade den två mil långa sträckan.
Lite från ovan
När jag den 1:a maj stod och väntade på raggarkaravanen som drog genom stan, höll jag värmen uppe genom att gå runt rabatten bakom våra ryggar och förevigade blommorna som precis som jag längtade efter vårvärmen. Att kräla runt på marken bland flanörer skulle se bra märkligt ut och någon sådan inlevelse kände jag inte när det blåste snålt och temperaturmätaren visade 9º. Därför fick det bli lite blommor från ovan.
Hummelvik
Det finns inte mycket att berätta om Hummelvik, inte ens om man googlar för att finna information.
Det var i alla fall hit den gångna helgens cykeltur tog mig. Cirka 20 kilometer är det att cykla mellan hemmet och dagens mål, varav 13 på tråkig, asfalterad och trafikerad väg. Ni tror mig kanske inte men dagen till ära blåste det och håll i er nu...det blåste motvind.
De sista 7 kilometerna går på mindre trafikerad, kurvig och sliten vägbana som ömsom passerar öppna landskap och ömsom genom skog. Den här dagen föredrog jag den täta skogen som gav lite skydd från blåsten.
Målet för dagen ligger vid kusten och är en liten fiskeby med 20-talet stugor målade i rött med vita knutar. Mycket av en idyll för den som önskar lugn, ro och avskildhet. Hur många som är bofasta i byn vet jag inte, men det brukar kännas ödsligt de gånger jag haft vägarna hit. Tar man en promenad genom skogen kommer man till kustbandet där det finns plats för både sol och bad från klipporna och det är väl främst därför man tar sig hit på sommaren.
Det är dock fisket som den lilla byn är känd för. Idag finns det dock bara två yrkesverksamma fiskare kvar och de två bröderna syns ofta på Stora torget i Nyköping, varifrån de säljer sin fångst till stadens invånare. Det var just den atmosfären jag ämnade föreviga den här dagen.
Det märks att verksamheten är på avtagande, för visst känns platsen lite ödslig, nedsliten och oglamourös.
Här stannar jag ett tag, för att visa två i sig ointressanta bilder. Jag hade, förutom mitt 300 mm teleobjektiv, med mig mitt standardobjekiv utrustat med ett polfilter. Nu var dagen inte sådan att ett polfilter gjorde någon större skillnad för trycket i bilderna, men de två bilderna nedan visar vad ett polfilter kan göra. Den första bilden är tagen utan filter och det andra med. Trycket i färgerna blir bättre med ett polfilter fastskruvat, men detta kan man återskapa i Photoshop om man så önskar. Däremot kan man aldrig i Photoshop ta bort reflexer i fönster, glansig krom och i vatten som man kan med detta filter. Ni ser skillnaden...
För att återgå till fiskeläget, så ser det som sagt lite nedslitet ut. Det kanske det gör i fiskelägen, vad vet jag. Det intressanta brukar man finna i detaljerna och där brukar just sunkigheten skapa en helt annan känsla än glansen.
Jaha, det var Hummelvik. Inte så mycket att orda om.
Dags att hoppa på cykeln och dra hemåt. Efter att ha cyklat en kilometer i skydd av skog och berg, kom jag ut i öppen terräng, där det fortsatte att blåsa och banne mig om det inte blåste mot igen. Detta med motvind när man cyklar är en av dagens stora mysterier. Har ni upplevt känslan?
Precis som på förra helgens cykeltur, for jag inte direkt hem, utan stannade till på en plats jag passerat många gånger, men aldrig besökt...en betydligt mer spännande plats än fiskeläget i Hummelvik. Ni som följer mig på Instagram vet var jag hamnade. Ni andra får hålla er till tåls.
På cykel till Brannäs
Jag köpte en ny cykel förra veckan, en cykel som passar sig bättre för landsvägsturer än den stadsanpassade och tungtrampade jag haft i många år.
Premiärturen denna vackra, men blåsiga dag, tog mig till Brannäs våtmarker. Dit brukar jag ta mig ett par gånger om året, då det mig veterligen inte finns en mer spännade natur i trakten för hobbyfotografer som vill föreviga djur- och växtliv. Dagen till ära blåste det som sagt och har ni inte redan gissat det, så blåste det motvind hela vägen till Oxelösund. Lite ovan vid en 24-växlad är jag också, så det krävdes några kilometer i motvinden för att bli bekant med både växlar och bromsar.
Väl framme möts man av denna skylt. Några krokodiler finns det inte här (tur eller otur?), men visst påminner området lite om Everglades i Florida där jag och frugan var för några år sedan.
Det riktiga djurlivet har ännu inte infunnit sig. Avsaknaden av fjärilar, trollsländor och de småfåglar som ännu inte hittat upp från sydligare breddgrader, fick kompenseras av den ännu karga naturen med sina gula vassruggar, kala träd och de ständigt närvarande måsarna.
Jag satte mig ned på en bänk och intog medhavd matsäck. Härifrån har man en bra utsikt över våtmarken, vassruggarna och det kala träd ni ser på bild tre ovan. Kanske ingen särskilt spännande vy i sig, men här brukar man också ha en fin sikt över de hägrar som brukar hålla till i området. Via mitt 300 mm zoom-objektiv kunde jag se en av dessa fåglar sitta på en gren, hundra meter bort, alldeles för långt bort för att det skulle vara intressant att knäppa ett par bilder. I vanliga fall håller hägrarna till bland vassen i närheten av den bänk jag placerat mig på, men inte idag.
När jag intagit lite näring och satt och slötittade i mobilen, såg jag i ögonvrån hur en liten ekorre skuttade över stigen bara några meter från mig. Förmodligen var den uppskrämd av en ung matte med hund som kom gående en bit ifrån. Den lilla ekorren hade också vänligheten att sätta sig på en gren, bara fem meter från mig och där satt han/hon alldeles stilla så pass länge att jag hann kasta upp kameran och knäppa av några bilder.
Jag fortsatte med cykeln på stigen allt längre in i våtmarkerna. Siktet var inställt på fågeltornet allra längts bort i området. På vägen dit upptäckte jag en vacker svan som i sin ensamhet flöt omkring i vattnet och sökte näring under ytan. Ofta är det gott om svan här, men den här såg ensam ut. Inte sällan ser man svanpar som simmar omkring bland vassen med en rad av ungar mellan sig, men den synen får vänta tills senare i år.
Jag tillbringade några tiotals minuter ute vid fågeltornet i förhoppningen om att få se en örn eller annan rovfågel som sägs finnas här. Jag såg ingen och sanning o säga såg jag inga fåglar alls härifrån...men de hördes.
Följer man stigarna in bland träden kommer man ned till havet och klippor där man under varmare dagar kan njuta av solen och också bada. Det var inte riktigt läge för det idag, så jag knäppte av ett par bilder på en inte särskilt speciell eller vacker växt. Har inte en susning om vad den kallas, men det kan säkert någon upplysa mig om. Möjligen kan det vara vad vi i yngre år kallade för "cigarrer" (kaveldun) som slagit ut, men det är en mycket vild gissning från min okunniga sida.
Dags för hemfärd, så jag hoppade upp på cykeln och trampade tillbaka på stigen. Vid en av dammluckorna såg jag något på marken som liknade det som hundar ibland lämnar efter sig, men när jag passerade såg jag att det var något helt annat. I min upphetsning glömde jag att den nya cykeln inte har fotbroms, så det höll på att sluta nere i vattnet, men jag lyckades bestyra det vådliga stoppet. Jag hoppade av cykeln och smög sakta tillbaka för att se om det jag trodde jag såg, verkligen var det jag trodde...och det var det.
Nu är jag ingen allvetare när det gäller flora & fauna, men om det är en unge som bärs på ryggen eller en efterhängsen friare vågar jag inte gissa. En spännade syn var det i vilket fall som helst och där låg jag raklång på backen och studerade de bägge ett tag.
Jag trampade vidare och stannade vid bron som leder in i våtmarkerna. Jag tänkte jag skulle få se någon häger i rörelse innan jag lämnade området, men icke. Jag hoppade på cykeln, tog ett par tramptag, tryckte ned spaken till bakhjulsbromsen och hoppade av snabbare än jag hoppade på.
Likt det man lärde sig i lumpen, smög jag sakta fram, sjönk sakta ned på knä och kröp sakta fram några meter likt en commandosoldat på uppdrag. Egentligen vet jag att detta inte behövs, för det jag såg på grusparkeringen har en fantastisk förmåga att stanna upp och avvakta alldeles stilla utan en rörelse.
Den guppiga grusvägen som leder till och från Brannäs är varken skonsam mot cyklar eller den mänskliga kroppen. Tack o lov är den nya cykeln utrustad med stötdämpande framgafflar man kan anpassa efter underlaget. Snart nog är man ute på mer cykelvänligt underlag och strax innan man kommer till TGOJ-banan, ligger denna byggnad. Inte särskilt märkvärdig i sig, men jag tyckte hela motivet vibrerar av ödslighet, så jag var tvungen att ta fram kameran ur ryggsäcken för att ta denna bild. Hade kanske gjort bilden än mer spännande om jag tagit den i svartvitt, men det får väl bli vid nästa tillfälle.
Så återstod bara den dryga milen att ta sig hem. Ni tror mig kanske inte, men nu hade vinden vänt och motvinden piskade mig i ansiktet hela vägen. Har ni också haft känslan att det inte spelar någon roll åt vilket håll man cyklar? Blåser det, så blåser det alltid emot. Jag ger mig tusan på att skulle man så cykla på tvären, skulle det ändå blåsa motvind...
Jag trampade dock inte raka vägen hem, utan på vägen stannade jag vid en plats jag många gånger passerat, men aldrig stannat vid. Nu blev det av och till det återkommer jag i nästa blogginlägg.
Äntligen hemma och då menar jag äntligen. Tur och retur till Brannäs våtmarker med en aldrig avtagande motvind sätter sina spår. Jag lärde mig dock cykelns finesser på denna tur och en sak fick jag insikt över. Jag måste köpa ett sadelöverdrag i gel, för gissa om det gjorde oooooont i en viss kroppsdel.
En ensam promenad
Det har inte varit så många lägen att ta en promenad runt hela 5-kilometersslingan vid Ekensberg i år. Förkylningar, rygg- och fotproblem har satt stopp...givetvis tillsammans med årstidernas nyckfulla väder.
I helgen blev det ändå av och kameran hängde över axeln i förhoppning om att få föreviga något intressant. Sanning o säga är denna period av året inte mycket att hurra över när det gäller vacker och frodig växtlighet. Årstidens mest välkända blommor fanns det gott om...
...annars var det tunt. Slingan kantas annars av täta buskage, blommor i olika färger, svampar, frodig grönska och inte minst djur och insekter som håller till i lagom fotohöjd. Nej, några djur syntes inte till, inte ens de fåglar som åtminstone hördes kvittra inne bland träden. Spindlarna har ännu inte börjat spinna sina vackra nät, de färggranna fjärilarna lyser ännu med sin frånvaro, ormarna som ibland ses ringla över motionsspåret har väl inte riktigt nåtts av tillräckligt höga temperaturer och de större djuren som älgar och rådjur verkar bli allt mer sällsynta åskådare i detta område...kanske bortskrämda av all den nybyggnation som sker i närheten.
Nej, så mycket att föreviga för en hobbyfotograf fanns inte, så det fick bli några naturbilder som väl knappast väcker sensation, men som ändå beskriver Ekensberg av idag.
I de djupare delarna av skogen som spåret passerar går det att få till lite spännande bilder om ljuset ligger rätt Den här blev jag mest nöjd med.
Annars ses spåren av vintern i form av de översvämmade gölarna i den mer låglänta och sunkiga terrängen. De borde vara tillhåll för djur i alla dess former och storlekar, men ej idag.
Lite intressanta växter och träd kan man ändå hitta, men som man förmodligen aldrig lagt märke till om inte kameran hängt runt axeln. Hur många av de tusentals motionärer som använder spåret har exempelvis lagt märke till denna ovanligt formade trädstam som står bara någon meter från spåret?
Ur fotosynpunkt blev väl inte promenaden särskilt lyckad, men jag har sagt det så många gånger. Finns det något bättre än att kunna förena nytta med nöje och framför allt när detta kan ske i en natur som bara störs av fåglars kvitter och vinden som susar i trädkronorna...å så en och annan motionär som stönade och flåsande passerar i sina olika stilar.
Det är något annat med naturen än med staden, det går inte att komma från. Det är märkligt hur naturen påverkar och det är nog inte bara jag som känner sig mer positiv, glad, lugn och harmonisk i denna omgivning än vad man gör i staden där asfalt, betong, klotter, krossat glas, bilar och onaturligt ljud omger en.
Till sist måste jag visa denna skylt. Är den uppsatt med glimten i ögat efter vintrarnas ständiga debatt om folk som går i skidspåren, eller är det en freudiansk felskrivning?
Fåglar på en gren
Inte "Två små fåglar på en gren", utan flera.
En kort promenad runt kvarteret är av förståeliga skäl inte detsamma som en promenad i skogen, men lite liv och rörelse i trädtopparna är det ändå. Dagen till ära hade jag mitt 200 mm-objektiv monterat på kameran. Inte optimalt när man ska fånga djur och visst önskar jag att den mellanring på x2 jag köpte, men som inte passade mina objektiv, hade gjort det. Att komma dubbelt så nära fåglar och andra djur utan att skrämma dem är naturligtvis att önska, men vad tusan. Naturupplevelsen är lika viktig som att fånga djur med både skärpa och närhet.
Himmel över Nyköping
Ett antal exempel på det som utspelar sig över våra huvuden.
På vårpromenad
Vasaloppet, Skidskytte-vm och Friidrotts-em. Som gjort för en dag framför tv:n. Dock inte idag, då solen sken från en klarblå himmel och temperaturmätaren utanför köksfönstret visade +12º.
Starten på ett sjöblött Vasalopp och täten som drog iväg efter en mils åkning hann vi se, men sedan packades ryggsäckarna med kaffe, mackor, fikabröd och så bar det iväg.
Stegen styrde mot Lindbacke, ett av de mer spännande och natursköna områdena i utkanten av Nyköpings tätort.
Redan vid första fikapausen såg vi något som vittnade om vårens snara ankomst. En myrstack där det minst sagt sjöd av liv. Visst önskar man att makro-objektivet var nedpackat i väskan, men icke...
Några av områdets växtarter hade uppenbart gjort sitt och andra bara väntade på att få visa upp sig.
Många Nyköpingsbor är dåligt bekanta med Lindbacke och dess historia. Att området har anor från så långt tillbaks i tiden som järnåldern kanske många vet och fornlämningarna berättar en minst sagt spännande historia. Att det stått mer moderna byggnader kanske många inte känner till, men husgrunder och andra fasciliteter berättar att så är fallet.
Det jag är övertygad om är att få känner till att det vid Lindbacke hållits både speedway och motorcross-tävlingar. Jodå, det skedde på 40 och 50-talen. Bergshammars hembygdsförening har en del fina bilder från tiden det begav sig och banne mig om vi inte hittar en känd profil från min uppväxtort Tystberga i full aktion. Länk
Idag är det varken motortävlingar eller fornlämningar som lockar besökare, utan Lindbackes natur. Undrar förresten varför namnet fått Lindbacke och inte Enbacken? Det är främst enar som ståtar runt hela området, men så kanske det i.o.f.s. inte var på den tiden när platsen fick sitt namn. Ett fortfarande snöklätt Ryssbergen skymtar också i bakgrunden.
Intill Lindbacke ligger Svanviken och dagen till ära var den översvämmade våtmarken full av fåglar av alla de arter. När vi vandrade längs med stigen flög det ena fågelsträcket efter det andra över våra huvuden, med riktning från Svanviken. Vart de var på väg förstod när vi svängde runt kröken och fick se gärdet intill Stora Kungsladugården full av svanar och gäss. Säkerligen ett par hundra svanar och dubbelt så många gäss stod där ute och vilade.
Med blicken vänd bort mot Svanviken såg vi molnen sakta torna upp vid kusten och de två vindpinade och kala träd som stod ensamma längs stigen utgjorde ett ganska spännande motiv.
Dags att gå hem över ett vindpinat gärde och vi följde stigen upp mot Stora Kungsladugården där vi skydd av höga träd och buskar intog fikapaus nummer två. Även denna plats har en historia från långt bakåt i tiden. Själva Kungsgården tros ha anor från 1200-talet och i dess närhet finns ett gravfält från icke daterad tid. Länk
I dikeskanten på vägen förbi McDonalds såg vi något som kanske kännetecknar våren mer än något annat. Det är på gång nu...
Ännu fler fåglar
Himmelen var oerhört vacker denna kväll och plötsligt drog ett fågelsträck förbi kameralinsen. Det fanns ingen tid att fokusera eller ratta in rätt inställningar. Därav den "något" suddiga bilden, men den blev väl ändå ganska spännande trots sitt misslyckande.
Annars blev det bilder av välkända fåglar och mycket duvor blev det.
Orkidéen i fönstret
Orkidéer tillhör en av mina favoritblommor. Den är vacker, den är spännande och den påminner om exotiska resmål jag besökt.
Familjen orkidéer består av cirka 800 släkten och inte mindre än 30 000 arter och därför en av jordens mest artrika. I Sverige finns 50 arter fördelade på 23 släkten. De svenska orkidéerna är samtliga fridlysta och de svenska orkidéerna ser inte ut som de gör på varmare breddgrader. Kanske därför många inte tror att de tillhör orkidésläktet, men Adam & Eva och Kärrkniproten har vi sett och många känner till dem till utseendet.
På den här webbsidan kan du både se och läsa om de orkidéer som växer i vår svenska natur. Orkidéen som står i vårt fönster tillhör dock den art vi förmodligen alla förknippar med växten och som vi alla stött på under våra resor till länder som Thailand.
Vissa flyr vintern, men...
Där drar de iväg i den karaktäristiska V-formationen. Fåglarna har äntligen insett att vi befinner oss mitt i den den svenska vintern, men...
...har inte vissa växter missuppfattat situationen? Denna videkvist som slagit ut den 24:e december måste ha missat att vi idag befinner oss fem månader innan våren gör sitt intåg i vår del av världen.
Ska det vara så här, är klimatförändringen här för att stanna och är det milda och snöfattiga vintar vi vill ha?
Vad växten nedan heter vet jag inte, men bären lyste upp den annars så gråtrista julaftonspromenaden år 2014.
Tidig vår?
Bilderna nedan är en betraktelse av vintern 2014 i vår del av Sverige. Åkrarna intill Sjösa gård ligger gröna och fina, men visst är det väl vita vidder med nyfallen snö under en klarblå himmel vi vill se?
Påminner inte bilderna lite om en tidig vår och vore det inte för lite vitt i skuggan på ena bilden, så skulle man banne mig tro att våren stod för dörren.
Ska det verkligen vara så här vinter efter vinter?
En studie av måsar
Det gäller att ta tillvara de få stunder som solen visat sig de senaste månaderna.
Den här dagen gjorde den det och innan jag gick till jobbet tillbringade jag en timme vid slottet och studerade de måsar som cirkulerade över ån. Måsen är kanske inte den vackraste av fåglar, definitivt inte den mest spännande, men den finns alltid till hands...vare sig man vill eller ej.
De här måsarna var livliga i sin jakt på småfisk och tittar man noga ser man på några av bilderna, att det var en lyckad dag för de bevingade fåglarna.
...och plums så försvann en av måsarna ned under vattenytan i jakt på den lilla fisken.
Övervintrare?
Det finns fåglar som trotsar den svenska kylan och håller sig hemma. Blåmesen är en tättingart som inte rör sig några längre sträckor från sina häckningsområden. Vackra är de att se på och kul för en hobbyfotograf att de finns på nära håll, så att kommande vinterbilder inte bara handlar om snötäckt mark, snötäckta träd och istappar från taken.
Hur vacker blåmesen än är, så hoppas jag denna vinter kunna föreviga en av mina två drömbilder, som hittills bara stannat vid drömmar.
En magnifik örn på relativt nära håll är den ena. En domherre fotograferad framför kulissen av nyfallen snö är den andra.
Blommorna i parken
I förra inlägget utlovade jag de sista bilderna höstbilderna för i år. Jag ljög...
De här rackarna stod så ståtliga i Gripsholmsparken att de inte gick att mostå.
En öde väg
Jag är ingen stadsmänniska, det vet alla som känner mig. Att ge sig ut i naturen och gärna på mindre vägar, ger åtminstone mig en rofylld känsla som är överlägsen.
Där asfalten ännu inte ligger, där ljudet av bilar överröstas av fåglars kvitter, där de enda liv man ser är rådjuren ute på åkern och där mobiltelefonens irriterande signal är avstängd...där trivs jag.
Det finns vägar i närheten av Nyköping där allt detta infrias och på dessa vägar försöker jag ta mig runt på cykel så fort tillfälle erbjuds. Så också denna dag i september månad 2014.
Gamla och rostiga trafikmärken kantar den smala vägen och igenvuxna stigar försvinner in bland trädens skuggor. Rostiga vägbommar vittnar om att någon åtminstone haft sina domäner djupt därinne. Vem, vilka och varför tillåts ingen trafik att passera längre?
Så tyst, så öde och så långt från stadens brus och stressade människor som ilar från punkt A till punkt B. Under de dryga 50 minuter som det tog att cykla denna runda, mötte jag inte en människa och hörde inte ett ljud från vare sig bilar, mopeder eller motorcyklar.
I slutet av färden fick cykeln ledas genom en passage som jag tror många tjejer gärna skulle undvika sena kvällar...
...för ingen vet vad som väntar, eller vem som väntar, där i slutet av tunneln.
Kanske...
