En öde väg
Jag är ingen stadsmänniska, det vet alla som känner mig. Att ge sig ut i naturen och gärna på mindre vägar, ger åtminstone mig en rofylld känsla som är överlägsen.
Där asfalten ännu inte ligger, där ljudet av bilar överröstas av fåglars kvitter, där de enda liv man ser är rådjuren ute på åkern och där mobiltelefonens irriterande signal är avstängd...där trivs jag.
Det finns vägar i närheten av Nyköping där allt detta infrias och på dessa vägar försöker jag ta mig runt på cykel så fort tillfälle erbjuds. Så också denna dag i september månad 2014.
Gamla och rostiga trafikmärken kantar den smala vägen och igenvuxna stigar försvinner in bland trädens skuggor. Rostiga vägbommar vittnar om att någon åtminstone haft sina domäner djupt därinne. Vem, vilka och varför tillåts ingen trafik att passera längre?
Så tyst, så öde och så långt från stadens brus och stressade människor som ilar från punkt A till punkt B. Under de dryga 50 minuter som det tog att cykla denna runda, mötte jag inte en människa och hörde inte ett ljud från vare sig bilar, mopeder eller motorcyklar.
I slutet av färden fick cykeln ledas genom en passage som jag tror många tjejer gärna skulle undvika sena kvällar...
...för ingen vet vad som väntar, eller vem som väntar, där i slutet av tunneln.
Kanske...
Kommentarer
Lasse Jansson
Imponerad över att du på endast 50 minuter lyckats cykla till banjogränsen. (Jag har vid en tidigare resa placerat den gränsen vid Hagfors, tydliga tecken på "Den sista färden" fanns norr om den orten.)
För övrigt såg det ut att ha varit en trivsam cykelrunda och i intressanta omgivningar. :-)
Svar:
Stefan
Trackback
