Klämdag
Igår var det klämdag och jag passade på att ta ut lite kompledigt. Så här på vårkanten är det skönt med lite extra ledighet så man kan utnyttja fritiden till sånt man annars inte hinner med, eller gärna vill göra. Det förstnämnda har sin tid, men igår var syftet inställt på att ta en cyketur i det sörmländska landskapet, i det här fallet ut till Ånstabadet utanför Lid.
Färden började tidigt, då himmelen var klarblå och injudande. Lite matsäck nedpackad i ryggsäcken, de nyinköpta cykelbyxorna på och sedan iväg. Efter en bit insåg jag att det inte var så skönt som himmelen så förädiskt visade. En temperaturmätare på vägen visade 9º och när centrala Nyköpings huskroppar inte längre gav skydd från vinden, kändes det ännu kyligare. På den 20 kilometer långa sträckan hann också molnen dra in över landskapet och de var minsann inte bara fluffiga och vita.
Kyligt och blåsigt och inte blev lunchen särskilt behaglig, det ska erkännas. Nåväl, motion är allid nyttigt och lite kyliga vindar har väl ingen dött av. Några bilder fick jag ändå med mig hem och dagen...eller rättare sagt vårvädret, till ära, konverterades merparten till svartvitt.
Den här fastigheten mitt emot Söra verkar obebodd, men bilen och cykeln som ligger slängd intill, ser betydligt nyare ut än bostaden. Frågan är om någon bor här eller använder fastigheten för temporära besök?
En bit längre fram på vägen står en syn som inte längre är så vanlig, en mjölkpall. Den här används nog bara som symbolik över en svunnen tid. Här ville jag inte göra om bilden helt i svartvitt, utan drog bara ned mättnaden så att ursprungsfärgerna lyser igenom lite grann.
Som så många mindre vägar, kantas också Runtunavägen av kalhyggen där enstaka träd spretar mot himmelen med sina kala grenar. Varför detta träd fick stå kvar när övriga fick lämna plats för nyplanteringar vet jag inte, men det har säkerligen sin förklaring.
Jag cyklade förbi infarten till Ånsta, för några hundra meter längre fram ligger en byggnad som jag tidigare förevigat. Jag vet inte varför denna är så spännande, men det är något med öde byggnader som förmodligen såg sin storhetstid för ett stort antal år sedan.
Tillbaks igen och upp på den lilla vägen mot Ånstabadet. Jag erkänner villigt att suget efter årets första dopp låg kvar hemma i sängen. Inte ens den medhavda ölen gjorde mig så stursk att ett bad fanns i tankarna. Ser det lockande ut...?
Lite kvarglömd rekvisita från förra sommaren låg kvar på borden eller slängda på marken.
De pyttesmå omklädningsrummen ser vi Ånstabadet ut som omklädningsrum brukar göra. Lite sunkigt, väggar fullklottrade med könsord och kärleksförklaringar, samt de sedvanliga titthålen som var så spännande när man var ung. Vem har inte tittat i sådana hål för att om möjligt få se en skymt av det motsatta könet, inte minst henne man var lite småkär i.
Nej, nu var det inte skönt längre (om det ens var det när jag kom), så upp på den nyköpta stålhästen och iväg....dock inte den olycksaliga väg som jag tog för ganska exakt ett år sedan och som gjorde cykelturen flera mil längre än planerat och lämnade häcken öm i flera dagar. Länk
Nej, vis av lärdomen tog jag samma väg tillbaks. Det kändes bäst så, inte minst när vädret var så mycket kyligare och blåsigare än maj för ett år sedan. Det gick fortare hem, betydligt fortare. Vet inte om det var längtan efter ett varmt bad, fredagswhiskyn eller medvinden som underlättade den två mil långa sträckan.
Kommentarer
Trackback
