På jakt
På jakt i detta fall, betyder inte det många förknippar med just ordet jakt. På jakt i detta fall rör sig om att föreviga mindre kryp i vår natur genom kameran.
Fast egentligen startade det med en cykeltur där kameran som vanligt fanns nedstoppad i ryggsäcken. Jag hade dagen till ära inget mål för cykelturen och heller inget fototema att luta mig mot. Det var först på väg genom centrala Nyköping jag fick idéen på tema och vart cykelturen skulle bära hän.
Målet för turen var Ryssbergen och målet för fotograferandet var mindre djur i vår natur. Sagt och gjort trampade jag ut mot friluftsområdet och parkerade cykeln en bit bortom parkeringsplatsen intill skidbacken. Jag behövde inte gå särskilt långt för att hitta en solupplyst glänta där morgontrötta flygfän sörplade i sig frukosten.
Det var i denna miljö jag uppehöll mig i nästan en timme.
Att det var tidigt på morgonen vittnar de daggstänkta näten och bladen om.
Det första djur jag upptäcker höll jag nästan på att trampa på när jag klev av cykeln. Kanske inte något av de jag var på jakt efter, men ändå något att lägga sig raklång på marken för.
Nej, det var flygfän jag var ute efter och de höll till på en mer lagom nivå än marken.
Den här skylten avslöjar hur långt jag gick i min jakt på de små djuren. Dock säger den inte om jag gick 1 km eller om jag hade 1 kilometer kvar när jag vände tillbaka till cykeln. Nu fick ni något att fundera över...
Jag cyklade tillbaka längs grusvägen och kom fram till parkeringsplatsen strax intill Nyköpings högsta punkt, startpunkten för slalombacken.
Med utsikten över Nyköping i bakgrunden, begav jag mig åter ut på jakt efter flygfän som håller till bland floran.
Här på toppen av Ryssbergsbacken är floran lite annorlunda än nere i skogen, men djuren som rör sig här är ungefär desamma. Utan en tanke på fästingar (finns de så här högt uppe?) klev jag runt i det höga gräset för att finna de små. De är ju inte särskilt enkla att fånga, då framför allt fjärilar har en tendens att inte sitta still en längre tid och visst önskar jag att jag hade ett mer ljusstarkt objektiv än det reseobjektiv (18-300 mm) på 3,5-6,3 jag införskaffade i syfte att ta med på resor i och utanför Sverige. Det objektivet fungerar bra och känns ovärderligt när man vill slippa ta med sig flera objektiv som måste bytas i takt med att miljöerna man befinner sig i skiftar, men objektivet är inte tillräckligt ljusstarkt för att fånga skarpa bilder på rörliga motiv.....eller i mörka miljöer för den delen. Att ta med ett stativ och makroobjektivet på cykelturen var inte prioriterat denna gången, då jag inte bestämde mig för mål och motiv förrän på vägen ut.
I fjärran började regntunga skyar torna upp sig. Jag hade ett utstakat mål kvar, så jag trampade nedför grusvägen som leder upp för backen bort mot Ärila golfbana, men strax innan ligger naturreservatet Svanviken och det var där jag hoppades få se lite fåglar av olika art och storlek.
Trägången som leder besökare ut i våtmarken är stabil, men behöver nog ses över av ansvariga. På sina ställen lutade den betänkligt och visst skulle man behöva röja vassen som på sina håll sträcker sig över bron.
Nej, några fåglar kunde jag inte skönja, trots att de hördes kvittra och sjunga därute. Nåväl, utsikten från fågeltornet är ändå magnifik och med teleobjektivet kommer man ganska nära andra sidan stan.
Även om man inte ser det man är där för att se, är omgivningen både spännande och lite magisk. Närmare urskog än så här kommer man inte i Nyköpings utkanter.
Dags att bege sig hem efter en ändå ganska skön och lyckad cykeltur.
Den häftigaste upplevelsen var ändå i närheten av den 1 kilometersskylt ni ser ovan. Där gick jag och spanade efter fjärilar, humlor och andra djur som finns i buskagen, när det plötsligt brakade till tio meter framför mig. Fram ur buskagen rusar en rådjurshona med sin unge. Honan skuttar raskt över stigen in bland träden på andra sidan och försvinner, men ungen verkar mer villrådig och rusar istället fram längs gångstigen. Trettio meter framför mig stannar den upp och tittar oroligt efter sin mor. Tyvärr hade jag inte kameran i läge, men hann ändå fånga några bilder av ungen. Den här blev den bästa.
Mamman dök plötsligt upp på en bergsknalle en bit upp i skogen, ivrigt spanande efter sin unge.
Kidet hittade slutligen en plats där han/hon kunde ta sig över buskaget och på staplande ben sprang han/hon sin mor till mötes. När de bägge sprang därifrån, fick jag lära mig en sak. En rådjurshona skäller som en hund och under en lång tid hördes hennes ljud eka mellan trädstammarna. Undrar vad hon ville förmedla med detta..?
Tänk om alla dessa djur man möter på sina promenader förstod att man inte vill dem något illa. Tänk vilka möten man skulle kunna göra och vilka bilder man skulle kunna få. Tyvärr har väl djuren lärt sig att alla människor inte uppskattar deras närvaro och att det faktiskt finns människor som med glädje både plågar och gör illa.
Kommentarer
Trackback
