Hjärtligt
Ja, vad kan man inte åstadkomma med hjälp av fantasi och enkla hjälpmedel....
Buskhyttans såg
Det var här jag stannade till på hemvägen från min cykeltur till Hummelvik. Otaliga är de gånger jag passerat området, otaliga är de gånger jag tänkt stanna utan att göra det, men nu blev det då äntligen av.
Marsvikens sågverk började byggas 1917. Här fanns såväl en brädgård, ett hyvleri och ett snickeri. En egen hamn hade man också och härifrån exporterades brädor till hela Europa. Under en kort tid på 50 och 60-talet verkade också småhustillerkaren Tunaberghus här och under sågverkets sista självande år fanns här också en tryckimpregneringsanläggning, vilken kom att få förödande konsekvenser. Återkommer till detta senare.
1977 lades verksamheten ned, förutom snickeriet som levde vidare i några år med att tillverka kabeltrummor till ABB.
Idag är området i det närmaste tomt på verksamhet och enbart minnen finns kvar av ett Sverige där industrin gick på högvarv. Nedslitet, förfallet och dystert. Så kan man väl sammanfatta sågverket anno 2015.
Ni som följer bloggen vet att jag gärna rör mig runt på historiska platser som slott, gamla stadsmiljöer och andra områden som minner om det gamla Sverige. Nästan lika spännande är det att spatsera runt i gamla industrimiljöer med kameran på axeln och sorgligt nog finns det gott om sådana platser runt om i landet.
Många moderna farkoster har också funnit sin sista vila här, medvetet ditplacerade av ägare som hoppats slippa ta det sista ansvaret för sina ägodelar.
Några av bilderna jag tog, konverterades till svartvitt i Photoshop och egentligen borde jag ställt in kameran redan från början, för ett nedslitet och bortglömt område som sågverket i Buskhyttan återges egentligen bäst i lite dystrare framtoning.
Området i sig är betydligt större än jag trodde och innehåller byggnader man inte ser från den förbipasserande vägen. Vad varje byggnad innehöll för verksamhet vet jag inte, men storleken på dem talar om att det var en betydande plats i sörmländsk industrihistoria.
Mitt i allt bråte stod dessa två oöppnade konservburkar. Varför står de där, vem ägde dem och varför öppnades de aldrig?
Den gamla hamnen är inte bara förfallen och obrukbar, den är också i det närmaste igenvuxen. Härifrån ser man också några av de räls som utgjorde den gamla timmerbanan som gick mellan Marsviken och Gälkhyttedammen längre inåt land.
I över en timme vandrade jag runt på området och insöp en av många förflutna epoker i svensk industrihistoria. Det går inte komma ifrån att det är en sorglig utveckling som genomgåtts i landet, för visst vore det värdefullt om industriområden som denna levde, frodades och sysselsatte åtskilliga människor. Å andra sidan utgör de spännande miljöer för fotonördar av både professionell- och amatörmässig karaktär.
Många härliga gamla bilder från området finns att skåda på Sveriges hembygdsförbunds hemsida
Till sist ska jag nämna varför tryckimpregneringsanläggningen från 70-talet fått förödande konsekvenser. Trots den begränsade tid som anläggningen användes, hann den förorena marken på ett påtagligt sätt. Här planerar nämligen Buskhyttan AB att uppföra 400 bostäder, skola, småbåtshamn och restauranger.
Politikerna har sagt ja till fortsatt planering, men väldigt mycket återstår innan eventuella planer sätts i verket. Saneringen lär bli både omfattande och kostsam och därtill tillkommer frågor om vatten, avlopp och annat som måste tas med i beräkningen.
Här kan du se lite om planerna.
.
Körsbärsträd
Inte behöver man åka till Kungsträdgården för att se dessa vackra träd. Vi i Nyköping har våra egna.
Hummelvik
Det finns inte mycket att berätta om Hummelvik, inte ens om man googlar för att finna information.
Det var i alla fall hit den gångna helgens cykeltur tog mig. Cirka 20 kilometer är det att cykla mellan hemmet och dagens mål, varav 13 på tråkig, asfalterad och trafikerad väg. Ni tror mig kanske inte men dagen till ära blåste det och håll i er nu...det blåste motvind.
De sista 7 kilometerna går på mindre trafikerad, kurvig och sliten vägbana som ömsom passerar öppna landskap och ömsom genom skog. Den här dagen föredrog jag den täta skogen som gav lite skydd från blåsten.
Målet för dagen ligger vid kusten och är en liten fiskeby med 20-talet stugor målade i rött med vita knutar. Mycket av en idyll för den som önskar lugn, ro och avskildhet. Hur många som är bofasta i byn vet jag inte, men det brukar kännas ödsligt de gånger jag haft vägarna hit. Tar man en promenad genom skogen kommer man till kustbandet där det finns plats för både sol och bad från klipporna och det är väl främst därför man tar sig hit på sommaren.
Det är dock fisket som den lilla byn är känd för. Idag finns det dock bara två yrkesverksamma fiskare kvar och de två bröderna syns ofta på Stora torget i Nyköping, varifrån de säljer sin fångst till stadens invånare. Det var just den atmosfären jag ämnade föreviga den här dagen.
Det märks att verksamheten är på avtagande, för visst känns platsen lite ödslig, nedsliten och oglamourös.
Här stannar jag ett tag, för att visa två i sig ointressanta bilder. Jag hade, förutom mitt 300 mm teleobjektiv, med mig mitt standardobjekiv utrustat med ett polfilter. Nu var dagen inte sådan att ett polfilter gjorde någon större skillnad för trycket i bilderna, men de två bilderna nedan visar vad ett polfilter kan göra. Den första bilden är tagen utan filter och det andra med. Trycket i färgerna blir bättre med ett polfilter fastskruvat, men detta kan man återskapa i Photoshop om man så önskar. Däremot kan man aldrig i Photoshop ta bort reflexer i fönster, glansig krom och i vatten som man kan med detta filter. Ni ser skillnaden...
För att återgå till fiskeläget, så ser det som sagt lite nedslitet ut. Det kanske det gör i fiskelägen, vad vet jag. Det intressanta brukar man finna i detaljerna och där brukar just sunkigheten skapa en helt annan känsla än glansen.
Jaha, det var Hummelvik. Inte så mycket att orda om.
Dags att hoppa på cykeln och dra hemåt. Efter att ha cyklat en kilometer i skydd av skog och berg, kom jag ut i öppen terräng, där det fortsatte att blåsa och banne mig om det inte blåste mot igen. Detta med motvind när man cyklar är en av dagens stora mysterier. Har ni upplevt känslan?
Precis som på förra helgens cykeltur, for jag inte direkt hem, utan stannade till på en plats jag passerat många gånger, men aldrig besökt...en betydligt mer spännande plats än fiskeläget i Hummelvik. Ni som följer mig på Instagram vet var jag hamnade. Ni andra får hålla er till tåls.
Stjärnholm
I förra blogginlägget lät jag er förstå att jag på min väg hem från Brannäs våtmarker, stannade till på en plats jag många gånger passerat utan att stanna.
Platsen ifråga är denna...
Stjärnholms slott mellan Nyköping och Oxelösund.
Stjärnholm har anor från tidigt 1600-tal då Johan Silfverstierna grundade godset. De mest kända invånarna är familjen de Geer som bodde här under dne första halvan av 1700-talet. En av familjens söner, Louis de Geer, kom att bli Sveriges första och yngsta statsminister (1858 -1870 och 1875 - 1880).
1733 brinner godset efter en olyckhändelse och när byggnaden åter är inflyttningsklar femton år senare, är det familjen de Besche som tar godset i sin ägo.
1867 föräras Stjärnholm epitetet slott och ägare nu är familjen d’Otrante.
1946 köps slottet av Svenska kyrkan och slottet blir nu en stiftsgård inom Strängnäs stift.
Intill slottet ligger en liten, men vacker park, som fått namnet Skulpturparken.
38 verk av olika konstnärer finns här att skåda, alla kring temat Tro, hopp och kärlek. Parken är fri att besöka, men vill man ha en guidad tur finns möjligheten att få en sådan.
Personligen är detta inte min typ av konst, men några verk som sticker ut mer än andra finns ändå att skåda.
Detta lilla grillhus står vid grillplatsen i utkanten av Skulpturparken, men får bara nyttjas av slottets gäster...
...för det finns också möjlighet att övernatta på slottet. Här kan du bo i allt från kungliga slottsgemak för dryga tusenlappen natten till lite enklare rum för 600-900 kronor. Ett större sällskap kam också ta in på logementet med sitt vandrarhemsstuk. Äta kan man också göra i en av slottets tre matsalar.
I slottets direkta närhet ligger Stjärnholms kyrka.
Kyrkan byggdes av Wilhelm Böös Drakenhielm 1671. 1920 blev kyrkan en del av St Nicolai församling och 1952 övergick den till Oxelösunds församling. Efter några år i malpåse öppnade kyrkan 2008 efter en omfattande restaurering.
För merparten av alla som passerar slottet är ändå ryttarföreningens byggnader de som dominerar och gör slottet mest känt. Den här eftermiddagen var det i vanlig ordning full aktivitet och när solen sakta sänkte sig gav den ett ganska fint tillfälle att fotografera de dammhöljda ryttarinnorna i motljus.
Annars är Stjärnholm som slott mycket större än vad jag trott och inte minst är slottsparken och området kring slottet betydligt större och mer rik på spännande byggnader än jag kunde ana.
Alldeles i närheten av slottet ligger också flertalet bostäder, fritidshus och sommarstugor, betydligt fler än jag kände till och lite spännande historia kan man också finna om man letar.
Den här byggnaden har alla som tar vägen till och från Oxelösund sett. Vad det är för byggnad har jag dock ingen aning om.
Klart är att man säkerligen kan tillbringa några timmar i området, inte minst om man är intresserad av fotografering och gammal historisk miljö.
På cykel till Brannäs
Jag köpte en ny cykel förra veckan, en cykel som passar sig bättre för landsvägsturer än den stadsanpassade och tungtrampade jag haft i många år.
Premiärturen denna vackra, men blåsiga dag, tog mig till Brannäs våtmarker. Dit brukar jag ta mig ett par gånger om året, då det mig veterligen inte finns en mer spännade natur i trakten för hobbyfotografer som vill föreviga djur- och växtliv. Dagen till ära blåste det som sagt och har ni inte redan gissat det, så blåste det motvind hela vägen till Oxelösund. Lite ovan vid en 24-växlad är jag också, så det krävdes några kilometer i motvinden för att bli bekant med både växlar och bromsar.
Väl framme möts man av denna skylt. Några krokodiler finns det inte här (tur eller otur?), men visst påminner området lite om Everglades i Florida där jag och frugan var för några år sedan.
Det riktiga djurlivet har ännu inte infunnit sig. Avsaknaden av fjärilar, trollsländor och de småfåglar som ännu inte hittat upp från sydligare breddgrader, fick kompenseras av den ännu karga naturen med sina gula vassruggar, kala träd och de ständigt närvarande måsarna.
Jag satte mig ned på en bänk och intog medhavd matsäck. Härifrån har man en bra utsikt över våtmarken, vassruggarna och det kala träd ni ser på bild tre ovan. Kanske ingen särskilt spännande vy i sig, men här brukar man också ha en fin sikt över de hägrar som brukar hålla till i området. Via mitt 300 mm zoom-objektiv kunde jag se en av dessa fåglar sitta på en gren, hundra meter bort, alldeles för långt bort för att det skulle vara intressant att knäppa ett par bilder. I vanliga fall håller hägrarna till bland vassen i närheten av den bänk jag placerat mig på, men inte idag.
När jag intagit lite näring och satt och slötittade i mobilen, såg jag i ögonvrån hur en liten ekorre skuttade över stigen bara några meter från mig. Förmodligen var den uppskrämd av en ung matte med hund som kom gående en bit ifrån. Den lilla ekorren hade också vänligheten att sätta sig på en gren, bara fem meter från mig och där satt han/hon alldeles stilla så pass länge att jag hann kasta upp kameran och knäppa av några bilder.
Jag fortsatte med cykeln på stigen allt längre in i våtmarkerna. Siktet var inställt på fågeltornet allra längts bort i området. På vägen dit upptäckte jag en vacker svan som i sin ensamhet flöt omkring i vattnet och sökte näring under ytan. Ofta är det gott om svan här, men den här såg ensam ut. Inte sällan ser man svanpar som simmar omkring bland vassen med en rad av ungar mellan sig, men den synen får vänta tills senare i år.
Jag tillbringade några tiotals minuter ute vid fågeltornet i förhoppningen om att få se en örn eller annan rovfågel som sägs finnas här. Jag såg ingen och sanning o säga såg jag inga fåglar alls härifrån...men de hördes.
Följer man stigarna in bland träden kommer man ned till havet och klippor där man under varmare dagar kan njuta av solen och också bada. Det var inte riktigt läge för det idag, så jag knäppte av ett par bilder på en inte särskilt speciell eller vacker växt. Har inte en susning om vad den kallas, men det kan säkert någon upplysa mig om. Möjligen kan det vara vad vi i yngre år kallade för "cigarrer" (kaveldun) som slagit ut, men det är en mycket vild gissning från min okunniga sida.
Dags för hemfärd, så jag hoppade upp på cykeln och trampade tillbaka på stigen. Vid en av dammluckorna såg jag något på marken som liknade det som hundar ibland lämnar efter sig, men när jag passerade såg jag att det var något helt annat. I min upphetsning glömde jag att den nya cykeln inte har fotbroms, så det höll på att sluta nere i vattnet, men jag lyckades bestyra det vådliga stoppet. Jag hoppade av cykeln och smög sakta tillbaka för att se om det jag trodde jag såg, verkligen var det jag trodde...och det var det.
Nu är jag ingen allvetare när det gäller flora & fauna, men om det är en unge som bärs på ryggen eller en efterhängsen friare vågar jag inte gissa. En spännade syn var det i vilket fall som helst och där låg jag raklång på backen och studerade de bägge ett tag.
Jag trampade vidare och stannade vid bron som leder in i våtmarkerna. Jag tänkte jag skulle få se någon häger i rörelse innan jag lämnade området, men icke. Jag hoppade på cykeln, tog ett par tramptag, tryckte ned spaken till bakhjulsbromsen och hoppade av snabbare än jag hoppade på.
Likt det man lärde sig i lumpen, smög jag sakta fram, sjönk sakta ned på knä och kröp sakta fram några meter likt en commandosoldat på uppdrag. Egentligen vet jag att detta inte behövs, för det jag såg på grusparkeringen har en fantastisk förmåga att stanna upp och avvakta alldeles stilla utan en rörelse.
Den guppiga grusvägen som leder till och från Brannäs är varken skonsam mot cyklar eller den mänskliga kroppen. Tack o lov är den nya cykeln utrustad med stötdämpande framgafflar man kan anpassa efter underlaget. Snart nog är man ute på mer cykelvänligt underlag och strax innan man kommer till TGOJ-banan, ligger denna byggnad. Inte särskilt märkvärdig i sig, men jag tyckte hela motivet vibrerar av ödslighet, så jag var tvungen att ta fram kameran ur ryggsäcken för att ta denna bild. Hade kanske gjort bilden än mer spännande om jag tagit den i svartvitt, men det får väl bli vid nästa tillfälle.
Så återstod bara den dryga milen att ta sig hem. Ni tror mig kanske inte, men nu hade vinden vänt och motvinden piskade mig i ansiktet hela vägen. Har ni också haft känslan att det inte spelar någon roll åt vilket håll man cyklar? Blåser det, så blåser det alltid emot. Jag ger mig tusan på att skulle man så cykla på tvären, skulle det ändå blåsa motvind...
Jag trampade dock inte raka vägen hem, utan på vägen stannade jag vid en plats jag många gånger passerat, men aldrig stannat vid. Nu blev det av och till det återkommer jag i nästa blogginlägg.
Äntligen hemma och då menar jag äntligen. Tur och retur till Brannäs våtmarker med en aldrig avtagande motvind sätter sina spår. Jag lärde mig dock cykelns finesser på denna tur och en sak fick jag insikt över. Jag måste köpa ett sadelöverdrag i gel, för gissa om det gjorde oooooont i en viss kroppsdel.
En ensam promenad
Det har inte varit så många lägen att ta en promenad runt hela 5-kilometersslingan vid Ekensberg i år. Förkylningar, rygg- och fotproblem har satt stopp...givetvis tillsammans med årstidernas nyckfulla väder.
I helgen blev det ändå av och kameran hängde över axeln i förhoppning om att få föreviga något intressant. Sanning o säga är denna period av året inte mycket att hurra över när det gäller vacker och frodig växtlighet. Årstidens mest välkända blommor fanns det gott om...
...annars var det tunt. Slingan kantas annars av täta buskage, blommor i olika färger, svampar, frodig grönska och inte minst djur och insekter som håller till i lagom fotohöjd. Nej, några djur syntes inte till, inte ens de fåglar som åtminstone hördes kvittra inne bland träden. Spindlarna har ännu inte börjat spinna sina vackra nät, de färggranna fjärilarna lyser ännu med sin frånvaro, ormarna som ibland ses ringla över motionsspåret har väl inte riktigt nåtts av tillräckligt höga temperaturer och de större djuren som älgar och rådjur verkar bli allt mer sällsynta åskådare i detta område...kanske bortskrämda av all den nybyggnation som sker i närheten.
Nej, så mycket att föreviga för en hobbyfotograf fanns inte, så det fick bli några naturbilder som väl knappast väcker sensation, men som ändå beskriver Ekensberg av idag.
I de djupare delarna av skogen som spåret passerar går det att få till lite spännande bilder om ljuset ligger rätt Den här blev jag mest nöjd med.
Annars ses spåren av vintern i form av de översvämmade gölarna i den mer låglänta och sunkiga terrängen. De borde vara tillhåll för djur i alla dess former och storlekar, men ej idag.
Lite intressanta växter och träd kan man ändå hitta, men som man förmodligen aldrig lagt märke till om inte kameran hängt runt axeln. Hur många av de tusentals motionärer som använder spåret har exempelvis lagt märke till denna ovanligt formade trädstam som står bara någon meter från spåret?
Ur fotosynpunkt blev väl inte promenaden särskilt lyckad, men jag har sagt det så många gånger. Finns det något bättre än att kunna förena nytta med nöje och framför allt när detta kan ske i en natur som bara störs av fåglars kvitter och vinden som susar i trädkronorna...å så en och annan motionär som stönade och flåsande passerar i sina olika stilar.
Det är något annat med naturen än med staden, det går inte att komma från. Det är märkligt hur naturen påverkar och det är nog inte bara jag som känner sig mer positiv, glad, lugn och harmonisk i denna omgivning än vad man gör i staden där asfalt, betong, klotter, krossat glas, bilar och onaturligt ljud omger en.
Till sist måste jag visa denna skylt. Är den uppsatt med glimten i ögat efter vintrarnas ständiga debatt om folk som går i skidspåren, eller är det en freudiansk felskrivning?
Slottet...igen
Nej, tänker många. Inte fler bilder av Nyköpingshus.
Bor man i stan så är det dock oundvikligt att ta bilder när man ändå passerar. Alla Nyköpingsbor med en stor systemkamera, liten digitalkamera eller mobil har bilder av slottet ligger, precis som alla turister som en gång passerat stans största turistmagnet.
Att ta en bild av slottet är inte svårt, långt därifrån. Utmaningen ligger i att åtminstone försöka hitta något nytt, en ovanlig vinkel, en speciell exteriör, ett ovanligt vackert ljus etc.
Bilderna nedan finns det säkerligen åtskilliga varianter av. De är inte unika, de är inte speciella, men jag undrar om den vanliga vardagsfotografen som bara knäpper en bild på måfå, har den ligger i arkivet?
Kanske en utmaning för många. Utmana dina vänner på att hitta den mest ovanliga bilden av Nyköpingshus. Det ni...
Färg till svartvitt
När man ibland öppnar tagna bilder i datorn, ser de inte lika spännande ut som de gjorde i kameran. Ofta är det färgerna som ser mycket blekare och tråkigare ut än vad som verkligheten kunde uppvisa. Ett tricks i sådana lägen är att konvertera bilden till svartvitt. I en svartvit bild ser inte den tråkigt ljusblå eller de utfrätta molnen lika hemska ut som i den färgade versionen.
Den här bilden av Restaurang Qvarnen i Nyköping höjde sig ett snäpp efter att jag i Photoshop konverterat den till svartvitt. Originalet visade en himmel som var utfrätt och en tegelfasad som inte alls var den röda som i verkligheten.
Tema: Gult
I Påsktider passar det av naturliga skäl att göra ett bloggtema på färgen gult.
Här mot en ljus och naturlig bakgrund.
Här mot en mörk och egentillverkad fond av svart kartong.
Fåglar på en gren
Inte "Två små fåglar på en gren", utan flera.
En kort promenad runt kvarteret är av förståeliga skäl inte detsamma som en promenad i skogen, men lite liv och rörelse i trädtopparna är det ändå. Dagen till ära hade jag mitt 200 mm-objektiv monterat på kameran. Inte optimalt när man ska fånga djur och visst önskar jag att den mellanring på x2 jag köpte, men som inte passade mina objektiv, hade gjort det. Att komma dubbelt så nära fåglar och andra djur utan att skrämma dem är naturligtvis att önska, men vad tusan. Naturupplevelsen är lika viktig som att fånga djur med både skärpa och närhet.
