Buskhyttans såg
Det var här jag stannade till på hemvägen från min cykeltur till Hummelvik. Otaliga är de gånger jag passerat området, otaliga är de gånger jag tänkt stanna utan att göra det, men nu blev det då äntligen av.
Marsvikens sågverk började byggas 1917. Här fanns såväl en brädgård, ett hyvleri och ett snickeri. En egen hamn hade man också och härifrån exporterades brädor till hela Europa. Under en kort tid på 50 och 60-talet verkade också småhustillerkaren Tunaberghus här och under sågverkets sista självande år fanns här också en tryckimpregneringsanläggning, vilken kom att få förödande konsekvenser. Återkommer till detta senare.
1977 lades verksamheten ned, förutom snickeriet som levde vidare i några år med att tillverka kabeltrummor till ABB.
Idag är området i det närmaste tomt på verksamhet och enbart minnen finns kvar av ett Sverige där industrin gick på högvarv. Nedslitet, förfallet och dystert. Så kan man väl sammanfatta sågverket anno 2015.
Ni som följer bloggen vet att jag gärna rör mig runt på historiska platser som slott, gamla stadsmiljöer och andra områden som minner om det gamla Sverige. Nästan lika spännande är det att spatsera runt i gamla industrimiljöer med kameran på axeln och sorgligt nog finns det gott om sådana platser runt om i landet.
Många moderna farkoster har också funnit sin sista vila här, medvetet ditplacerade av ägare som hoppats slippa ta det sista ansvaret för sina ägodelar.
Några av bilderna jag tog, konverterades till svartvitt i Photoshop och egentligen borde jag ställt in kameran redan från början, för ett nedslitet och bortglömt område som sågverket i Buskhyttan återges egentligen bäst i lite dystrare framtoning.
Området i sig är betydligt större än jag trodde och innehåller byggnader man inte ser från den förbipasserande vägen. Vad varje byggnad innehöll för verksamhet vet jag inte, men storleken på dem talar om att det var en betydande plats i sörmländsk industrihistoria.
Mitt i allt bråte stod dessa två oöppnade konservburkar. Varför står de där, vem ägde dem och varför öppnades de aldrig?
Den gamla hamnen är inte bara förfallen och obrukbar, den är också i det närmaste igenvuxen. Härifrån ser man också några av de räls som utgjorde den gamla timmerbanan som gick mellan Marsviken och Gälkhyttedammen längre inåt land.
I över en timme vandrade jag runt på området och insöp en av många förflutna epoker i svensk industrihistoria. Det går inte komma ifrån att det är en sorglig utveckling som genomgåtts i landet, för visst vore det värdefullt om industriområden som denna levde, frodades och sysselsatte åtskilliga människor. Å andra sidan utgör de spännande miljöer för fotonördar av både professionell- och amatörmässig karaktär.
Många härliga gamla bilder från området finns att skåda på Sveriges hembygdsförbunds hemsida
Till sist ska jag nämna varför tryckimpregneringsanläggningen från 70-talet fått förödande konsekvenser. Trots den begränsade tid som anläggningen användes, hann den förorena marken på ett påtagligt sätt. Här planerar nämligen Buskhyttan AB att uppföra 400 bostäder, skola, småbåtshamn och restauranger.
Politikerna har sagt ja till fortsatt planering, men väldigt mycket återstår innan eventuella planer sätts i verket. Saneringen lär bli både omfattande och kostsam och därtill tillkommer frågor om vatten, avlopp och annat som måste tas med i beräkningen.
Här kan du se lite om planerna.
.
Kommentarer
Atte
Ja du Stefan, Om några år så kanske du får fotografera en nedlagd industrifastighet på betydligt närmare håll......:-(
Svar:
Stefan
Lasse Jansson
Den här typen av inlägg gillar jag extra mycket. Buskhyttan är nästan mina gamla hoods. Jag känner folk som jobbade på sågen och jag minns hur det var innan allt förfallit (inkl. den lilla småbåtshamnen som ligger i närheten av sågverket). Tack för länken till hembygdsföreningen, där hade jag många gamla bilder att titta igenom!
Svar:
Stefan
Trackback
