Nymphaea...
...eller näckros som vi säger på svenska.
Näckrosen är Södermanlands landskapsblomma och var passar den bäst om inte i dammen framför Nyköpingshus.
Vit näckros /Nymphaea alba) är den vanligaste i vår del av Sverige.
Den Röda näckrosen är ingen egen art, utan ingår i familjen vita näckrosor och har förmodligen fått sin färg genom mutation.
Denna rosa lilla näckros har väl inte bestämt sig för om den vill vara vit eller röd.
Den Gula näckrosen (Nuphar luteum) är inte så vanlig, men finns i hela Norden utom i nordligaste delarna av Norge. Om de som finns i slottsdammen är gula näckrosor eller dess nära släkting Dvärgnäckrosen (Nuphar pumila) ska jag låta vara osagt...eller rättare sagt. Jag har ingen aning.
Naturscener
Nyckeln till Nyköpings popularitet är inte bara tätortens sevärdheter, utan också dess omgivningar.
Hamnen en tidig sommarmorgon när solen visar sina första strålar och vinden fortfarande sover är ganska oslagbar. Mumma för en skiftarbetare med kameran nedstoppad i kassen.
Väl framme vid jobbet möts man ibland av en daggvåt och ganska nyklippt gräsmatta.
På cykelturen ut ur Nyköping passeras detta ensamma träd som inte kastar någon större skugga över svettiga flanörer.
Väl ute ut staden passeras öppna ytor med både knallgul raps och vattenblå lin som bildar fond till den vackert blå sommarhimmelen.
Badplatsen vid sjön Sibro ligger lugn i viken nedanför den märkliga sten som fått namnet Spikstenen och f...n vet hur den står kvar på sin plats år efter år.
Sibro ligger nordväst om Nyköping. Nordost om Nyköping ligger pärlan Stendörren där man inte bara kan bada, grilla, se båtar passera och besöka Naturum, utan också se de gamla byggnaderna och njuta av solnedgången efter ett svalkande kvällsdopp.
Hummelvik består bara av några byggnader och detta lilla fiskeläge, men har ändå en liten pittoresk charm och knallar man några hundra meter upp i skogen så kommer man till en tämligen ostörd plats där man man bada från klippor och se båtarna passera till Oxelösund.
Oxelösund ja. Ska vi göra lite reklam för vår lilla granne? Klart vi ska, men inte mycket mer. Våtmarken vid Brannäs är en plats för folk som vill fotografera fåglar och insekter. Fyren vid Femöre är kanske stadens mest fotograferade byggnad och strax intill ligger som bekant Femörefortet och klippor som sommartid fylls av badsugna gäster.
Sällskap på spåret
När man jobbar eller går runt motionsspåret på Ekensberg är man ständigt omgiven av djur. De flesta ser man aldrig, vissa hörs och en del ser man med egna ögon.
Inte sällan ringlar ormar över stigen och visst, jag erkänner. Man tar gärna lite extra långa och höga kliv, ser sig om över axeln och känner ett litet isande obehag när man passerar dem. Jag är medveten om att de förmodligen är räddare än oss människor, men ändå...
Denna lilla gynnare ser man nästan varje gång man rör sig i spåret. Helt ofarlig är den, men vissa tar gärna ett skutt och rör lite fortare på benen för att snabbt avlägsna sig därifrån.
Fler av de små krypen
Vissa av de små krypen i vår omgivning är oerhört irriterande när de surrar runt sommarens fikabord, men ändå ganska vackra när de skådas i närbild.
Andra är minst lika irriterande, men inte fullt så vackra.
Sedan har vi förstås de små baggarna som med sina sköldar klättrar bland växter eller ilar över stigen när man är ute på sin motionsrunda.
Vissa av de små krypen är fantastiska arkitekter och byggmästare. Tack o lov är de inte lika stora och giftiga som de knytnävsstora släktingar man mött i fjärran land.
Till sist har vi ett kryp som ibland följer med hem, utan att man vill det och vad detta lilla kryp spelar för roll i den svenska faunan är det väl ingen som vet? Om någon vet vilken nytta uslingen gör så meddela mig gärna. Jag har själv ingen aning.
Älgarna demonstrerar
På väg mot ett svalkande bad vid Sandvik, fyra mil utanför Nyköping, möttes vi av tre älgar på en sträcka av ett par hundra meter. Två av dem stod vid vägkanten och tuggade på blad från nedhängande grenar.
Älgen på bilden nedan travade sakta över vägen och skapade en liten kö av bilar på bägge sidor av vägbanan. Lika demonstrativt sakta som älgen travade över vägen, lika demonstrativt stod hon och glodde lite överlägset på de näsor som trycktes mot bilarnas vindrutor.
Tyvärr låg kameran nedpackad i väskan, så innan jag fumlat fram den hade älgen sakta passerat över vägen och den perfekta bilden gick förlorad...även denna gång.
Fjäril vingad....
Nej, jag är inte klar med bilderna från resan, så håll till godo med dessa vackra djur så länge.
Tre arter
Jag har befunnit mig på resande fot och har en mängd bilder att redovisa i ett kommande blogginlägg. Under tiden jag fixar och katalogiserar dessa får ni nöja er med lite andra bilder...
...som dessa svävande måsar...
...dessa nyfikna änder...
...och denna hungriga sparv.
Jag återkommer med bilderna och berättelsen från resan. Frågan är bara när då semestern nu är inne på de sista timmarna och jobbet står och väntar runt hörnet.
Regn
Regnet är den typiska semestersabotören, men nödvändigt och kanske också vackert?
Före regnet.
Under regnet.
Efter regnet.
En tur på landet
"Lita aldrig på en meteorolog", heter ett modernt ordspråk. Kvällen till ära visade herr meteorolog upp en sol över Nyköping. Därför bestämde jag mig för en längre cykeltur dagen efter, allt i väntan på att frugan skulle komma hem från sin sista arbetsdag innan semestern.
Därför var det självklart att jag möttes av en gråtrist himmel när jag klev upp på morgonen och tittade ut. Strunt samma. Har jag bestämt mig så har jag. Ned till fiket runt hörnet för att inköpa ett par nygräddade smörgåsar, upp i lägenheten för att stoppa ned ett par energidrycker i kylväskan (nej, inte öl), ned i cykelförrådet och sedan bar det iväg.
Den planerade turen skulle gå ut på landet, nordväst om Nyköping.
Bil i all ära, men visst är det en helt annan känsla att trampa sig genom förbipasserande landskap. Vinden som piskar i ansiktet, ljudet av kvittrande fåglar, lukten av skog och från de djur som betar på åkern...
...och att fara fram i bil gör att man ibland missar små ting som gör en cykelfärd mer upplevelserik, som denna gamla mjölkpall och trädet som böjt sig för vinden.
Första anhalt var Söra friluftsgård, i vars lokaler Naturskolan har sin verksamhet. Om det fortfarande används som vandrarhem ska jag låta vara osagt, men det ligger vackert intill Hovrasjön och Sörmlandsleden passerar genom området med en ganska svårgången sträcka.
Området norr om Nyköping är en gammal vikingabygd och om detta vittnar de stora antal runstenar man kan beskåda, men även gravhögar och ruiner av mindre borgar. På denna karta från Riksantikvarieämbetet ser man hur tätt det är med fornlämningar för de som intresserar sig för detta. En av de största och mest bevarade runstenarna står intill vägen vid Ärsta gård.
Skriften som står vittnar om barn, vilka saknar sin far som rest västerut. "Ingjalv och Alver reste denna sten efter Torbjörn, sin fader. Han har länge varit västerut. Rörik, Gudmund, Boe, Gunnlev höggo runorna"
Bilden nedan vittnar lite om känslan efter två mil i öppna och blåsiga landskap och en smak av sadel som inte var så angenäm.
Dags för matrast och den intogs vid Runtuna kyrka, där den molninga himmelen nu sprack upp och visade sig från en mer angenäm sida. Kyrkan byggdes i slutet av 1100-talet, men har också genomgått ombyggnader och renoveringar från 1700-talet och framåt.
Läs mer om kyrkan här.
Intill kyrkan stod några ståtliga djur och tittade avundsjukt på när en trött cyklist intog ett par goda smörgåsar med energidryck till.
Dags att trampa vidare och färden tog mig genom Runtuna samhälle och ut på vägen mot Nyköping. En ganska trevlig sträcka att trampa och det enda fram till nästa stopp, Svärta kyrka. Kyrkan är cirka 100 år yngre än Runtuna kyrka. På 1200-talet uppfördes de äldsta delarna, men även här har både ombyggnader och renoveringar genomförts genom århundradena.
Läs mer om kyrkan här.
Vägen från Svärta till Nyköping är ingen rolig sträcka att cykla, eller ens åka med bil. Därför valde jag att gena genom skogen. Nåja, gena kanske är ett fel ord i sammanhanget, då det blev en omväg, men en betydligt trevligare sådan. Vägen gick på en smal grusväg förbi Storhultets naturreservat och förbi naturskön miljö. Här brukar man kunna se mycket djur, allt från älg, rådjur, vildsvin till tranor som vilar ut på de öppna ängarna. Dock inte denna dag, men hade jag inte haft kameran med så skulle jag säkert varit omgiven av djur på alla sidor av vägen. Ni känner till situationen?
Dock tycker jag det är förtvivlat intressant att cykla/åka bil på gamla icke asfalterade vägar och se gamla och övergivna bostadshus stå intill vägen eller längre upp i skogen. Kanske denna byggnad inte hör till de äldsta, mest övergivna eller mest spännande, men...
...det är alltid lika innovativt att leva sig in i en tid när dessa bostäder var fulla av liv och på de människorna som tog sig mellan hemmet och staden, utan vare sig bil eller riktiga vägar. Vi har det nog ganska enkelt idag, åtminstone jämförelsevis.
Drygt 4 timmar (inklusive raster), drygt 4 mil och en ansenlig värk i en viss kroppsdel senare, så var jag hemma och "klick", En kall öl återställde balansen.
Vill ni själva mäta er motionsrunda någon gång är denna länk väldigt bra.
Ni som följt bloggen och mina tidigare cykelturer, har väl redan gissat? Jodå, visst blåste det och oftast mot, dock inte så farligt som under tidigare cykelturer.
Våra vänner
Samtidigt som nästa större bloggartikel förbereds. får ni njuta av våra vänner djuren.
Små kryp
Det är sannerligen inte lätt att närma sig små kryp och få dem att glatt posera framför en amatörfotografs ihärdiga strävan att föreviga den nästan osynliga värld som finns mitt i bland oss.
Att dessutom fotografera med en handhållen kamera och makroobjektiv gör inte uppgiften lättare. Vissa bilder blir sämre, andra något bättre, men nästa gång åker stativet med, den saken är säker.
Texturer i vår stad
Vår stad, Nyköping, döljer många fina strukturer som folk utan kameror bara passerar förbi utan samma nyfikna ögon som jag.
Fåglar i vår stad
Fråga mig inte om namnet på fåglarna. Jag nöjer mig med de vackra färger deras fjädrar utstrålar. Allt i väntan på mina två drömmotiv, ne örn som breder ut sina vingar och en domherres röda bröst mot en snövit bakgrund.
Från kanot till svan
Söndag förmiddag, dagen efter en trevlig middag med syskon, våra respektive och alldeles för lite sömn. Misstänker också att någon vaknade med en otrevlig smak i munnen och lite ont mellan ögonbrynen...dock inte jag.
Nåja, för att piggna till och gnugga bort lite grus från trötta ögon begav jag mig ned till kanotstadion där nationella tävlingar pågått under helgen. Bland vassen syntes kanoter som bars på vältränade axlar och intill bryggan låg förväntansfulla kanotister och väntade på sin tur.
Lugnet invid land var bedrägligt, för som ni kan se på nästa bild var det rejält blåsigt, inte särskilt värmande och jag avundades inte de killar och tjejer som befann sig på vattnet i rangliga farkoster.
Nej, vistelsen blev kort och jag drog vidare inåt land för att försöka föreviga svanen som gärna syns i dammen framför slottet. Inspirationen till detta uppkom när jag såg svanen ligga och flyta en morgon när jag gick till jobbet. Vis av lärdom och motiv som aldrig förevigats, så brukar jag ha med mig kameran när jag går ut på stan, även 04:30 en onsdagsmorgon.
Idag var dock inte vädergudarna lika generösa och den mulna dagen var inte den perfekta för vackra färger, men...
...en svan är alltid en svan och har vi en vackrare fågel i Sverige?
Linudden
Klockan 08:00 på lördagmorgonen. Klarblå himmel, en termometer som visar +12°, en fru på besök hos dotter och dotterdotter hela helgen och en kamera med nyladdade batterier. Dags att stoppa ned en matsäck (öl och mackor) och dra ut på en fotoexcursion.
Denna gången var Linudden målet. Linudden är ett naturreservat som ligger några kilometer utanför tätorten och gränsar till inloppet till Nyköpings hamn.
För bara något år sedan gick cykelvägen mellan Nyköping och Linudden på grusväg intill åkrar och genom lummig skog. Allt eftersom stadsdelen Arnö expanderat har mycket av detta försvunnit (tyvärr) och nu tar man sig hela vägen på nyasfalterad cykelbana. Lättrampat, men tråkigt.
Nåja, så jäkla lättrampat blev det nu inte då vinden friskade i ganska rejält när man kom utanför vindskyddet som stadens byggnader utgjorde. Motvind (häpp) och en temperatur som inte motsvarade den tunna t-shirt jag bar och en klarblå himmel som sakta fylldes med moln. Hmm...
Ja ja. Med matsäcken uppdukad och den rogivande naturen framför, var der bara att njuta (märkligt hur man glömmer vardagens alla eländen när man vistas ute i det bästa som Sverige kan erbjuda) och se på fåglar och båtar som passerade till och från Nyköping.
Efter en öl och två skinkmackor var det dags att föreviga de djur som finns i området, dvs. de djur man ofta hör men inte ser. För några år sedan såg jag en havsörn breda ut sina vingar och lämna området. Denna örn eller någon avkomma är mitt mål varje gång jag befinner mig på Linudden, men det är den enda gång jag hittills fått se den och självklart fanns ingen kamera med vid det tillfället. Den finns nu med varje gång kan jag säga, men...
Nåväl, några djur satt dock i träden och tittade nyfiket på när jag både gick, kröp och låg på marken med kameran i famnen...
...och vissa djur var jag glad över att inte behöva möta när jag ålade runt bland gräs och löv.
Snart tröttnade jag på alla djur som satt högt uppe i trädkronorna eller djupt inne i snårskogen och hånflinade åt idioten som trodde han skulle få riktigt fina fågelbilder med sig hem.
Genom naturreservatet Linudden passerar den cirka 100 mil långa Sörmlandsleden som går i krokar runt hela Södermanland, ända upp till Nynäshamn.
Genom Linudden passerar man ett stort lund- och lövskogsområde med ett stort utbyte av flora och fauna (när man ser dem). Uråldriga träd som sakta vittrar sönder gör här sällskap med björk, lind, asp och hassel och har man tur man man få se fåglar som näktergal, hackspett och längre ut bland vassruggarna brukar svanar, sothöns och skäggdoppingar hålla till. Fortsätter man att gå längs med vandringsleden kommer man till den gamla skansen Örstigsnäs som skulle försvara Nyköping på 1600-talet och lite längre bort ligger badet som kan sägas vara tätortens enda riktiga havsbad.
Så här på vårkanten domineras marken av vitsippor. Vill ni fotografera eller bara njuta av denna blomma är Linudden på våren det perfekta urflyktsmålet.
Dags för hemfärd, denna gången med vinden i ryggen (jippiiii), en rogivande känsla och förhoppningen om att kommunpolitikernas hybris i frågan om nya bostadsområden inte letar sig hela vägen ut till Linudden.
Jakten på att föreviga denna havsörn får fortsätta vid ett annat tillfälle.
Länkar kopplade till texten:
Här mås det
De hörs, de syns och de märks i hela Nyköping.
Både fisk- och skrattmås.
På cykel till Ången
Cykeln har genomgått sin årliga vårservice och tvättats ren inför vårens och sommarens turer.
Denna vecka har jag kompledigt från jobbet och tidigt i morse packades en ryggsäck med kamera, något gott att äta och dricka. Sedan bar det iväg ut ur staden, genom Sjösa samhälle och på slingriga skogsvägar till en av de insjöbad som finns inom två mils avständ från Nyköping, Ången.
Hade jag vetat vad jag vet i skrivandets stund, hade jag omprövat trippen till Ången och kanske stannat hemma framför TV:n och en bra film.
Det var nämligen så att en bit upp i skogen hade skogsmaskiner gjort sitt till för att göra trippen mer jävlig än den borde varit. Grusvägen var redan fuktig efter den långa vintern och cykelhjulen sjönk ned i sörjan och gjorde det tungtrampat. Vid en närmare titt på cykeln syns att den inte är lika ren och fin som på morgonen.
Nåväl, skam den som ger sig och när ett par rådjur skuttar över vägen bara ett 20-tal meter framför mig, så kanske cykelturen slutar med några fina djurbilder, viket var ett av syftena med dagsturen. Väl framme vid badplatsen ser jag två tranor som lättar från ett bo ute i vassen. Som vanligt när man stöter på naturens invånare ligger kameran tryggt nedstoppad i ryggsäcken och så fort den är framme och mitt 300 mm objektiv påskruvat, så....inget, nada, nothing.
Man hör fåglarna kvittra lite hånfullt i skogen, men annars...Ni känner kanske igen situationen?
Istället blev det lite bilder på en sjö som fortfarande täcks av smältande is och i denna stund inser jag att badpremiären lär dröja i år, dröja mycket länge förmodligen.
Ni som nu är avundsjuka på min lediga dag, lugnet i skogen, den goda köttbullsmackan och den kalla ölen, kan glädjas åt följande.
När jag tog cykeln och begav mig hem, hade solen tinat upp tjälen än mer och cykeldäcken sjönk ännu djupare ner i sörjan. Dessutom hade vinden tilltagit rejält och blåst upp stormlika vindar som mötte mig hela vägen hem, precis hela vägen hem. Tröttheten, de stela låren och den ömmande baken är inte att leka med, så nu blir det fåtöljen, en god whisky och en bra film.
Stendörren och årets första grillning
Om inte Nyköpingshus är kommunens största turistmagnet är definitivt Stendörren det.
Naturreservatet som ligger ett stenkast från Studsvik kan erbjuda något för alla, såväl gammal som ung.
Denna söndag strålade solen från en klarblå himmel och solens strålar värmde så pass att man kunde sitta i kortärmat och njuta. De härligt porlande rännilarna av smält snö nästan överröstade vårfåglarna som kvittrade från trädens grenar.
Den sena våren bar fortfarande spår av den långa och kalla vintern och inte minst märktes det i vikarna som fortfarande låg istäckta och omringade bojarna som väntade på de första båtturisterna.
Lite längre ut på öarna hördes isen sjunga när den sakta bröts isär med fantastiska strukturer som följd...
...och kontrasterna mellan vinter och vår syntes allt tydligare och inte utan att den varma vårsolen och klara vattnet lockade förrädiska tankar till ett tidigt dopp. Nja...
Området kring det säsongsstängda Naturum låg ganska öde i väntan på den riktiga anstormningen av turister.
En promenad längs de upptrampade stigarna i området är alltid avkopplande och utsikten från tornet på berget alltid lika imponerande. Vid klara dagar som denna ser man både till Oxelösund och öarna längts ute i kustbandet. Att säga att den sörmländska skärgården är vacker är en ren underdrift.
De smala spångarna som ligger över de små bäckarna kom väl till pass, då de fyllts på med smältande is och de små gölarna i skogen hade ökat sin volym på ett påtagligt vis. Allt eftersom dagen gick, möttes vi av allt fler glada och leende människor ute i samma ärende som vi...
...för inget gott, som inte har något ännu godare med sig.
Användbara länkar som anknyter till inlägget:
Birdie nam-nam
Sakta men säkert får de övervintrade fåglarna sällskap av de som tillbringat en lång solsemester i varmare breddgrader.
Nu ljuger jag lite. Några av bilderna är tagna 2012, då våren hade kommit mycket längre än i år.
Kontraster
Nyköping den 1:a april 2013, kontrasternas dag.
Snön ligger fortfarande som ett vitt täcke på gärderna och de sista tappra skidåkarna utnyttjar det som är kvar av spåren på Ekensberg.
Samtidigt i en annan del av Nyköping...
...kryper smådjuren fram och vädrar vårens ankomst...
...tillsammans med de första vårblommorna i de centrala delarna av stan.
