Kroatien: Makarska
Att kasta bort varje dag på en utlandsresa med sol och bad, kanske passar vissa. Dock inte frugan och mig, som gärna utnyttjar en eller ett par dag till något mer intressant.
Inspirerade av en Ving-guide, bestämde vi oss en dag för att promenera den dryga milen till staden Makarska. Sagt och gjort, så började promenaden efter en kort förmiddag på stranden.
Promenaden tog sin början vid hotellet och fortsatte förbi byn Baska Voda, som ni kunde läsa lite om i föregående blogginlägg.
Förbi byn spatserade vi, med de höga bergen på vänster sida och Adriatiska havet på höger. Mycket vackra vyer, med flertalet stopp för fotografering.
Vissa saker man såg på vägen drog man lite på mun åt, annat hade man väl i ärlighetens namn kunnat undvara. Människan föds naken och nakenheten är väl också mer naturlig än en människokropp inlindad i lager av kläder. Ta det som ni vill nu, men nakna kroppar i form av 70-åriga tyskar, kanske inte direkt lockar till inspiration. Jo, jag vet, även vi blir 70 så småningom och kanske vi då är stolta och glada över det vi kan visa upp...men aldrig att jag och frugan tänker ligga på en badstrand till allmänhetens beskådan, hur naturlig nakenheten än är.
Av hänsyn till bloggens besökare får ni därmed inte se några bilder av dessa glada tyskar som gladeligen visade vad de hade...och inte hade. Däremot får ni se denna lite ovanliga syn.
I den lilla byn Promanja stannade vi för ett glas öl och en kaffe på en servering. Vi köpte med oss varsin smörgås, läsk och satte oss i skuggan intill stranden. En lätt lunch som intogs med välbehag. Tack o lov så lyste inte solen från en klarblå himmel hela vägen och det kändes befriande skönt. Byn Promanja ligger ungefär halvvägs mellan Baska Voda och Makarska, så lika långt som vi hade gått, lika långt hade vi kvar.
Här på vägen passerade vi ett par områden som såg minst sagt nedslitna och övergivna ut. Tänk er gamla hederliga zombiefilmer och ni har scenariot framför er. Vi misstänkte att det var övergivna hotell och stugbyar som aldrig byggdes färdigt eller inte klarade konkurrensen, men lika gärna kunde det vara övergivna byggnader från den gamla öststatstiden eller lämningar från inbördeskriget. Många skulle nog akta sig för att passera här ensamna under dygnets mörka timmar.
Vi hade tipsats om att det på vissa delar av gång- och cykelvägen till Makarska, inte var så lätttillgängligt. Åtminstone inte om man tog sig fram på cykel och det stämde. Under cirka en kilometer tog man sig fram på kuperade och smala stigar, där stupet sluttade väldigt brant på sina ställen, men cyklister mötte vi...
Snart var vi åter på lite planare mark och nu började man ana att målet för dagen var nära. I utkanten av staden Makarska bodde sociteten, det märktes på villorna, bilarna och båtarna. Anmärkningsvärt många registreringsskyltar från länder som Polen, Slovakien och Bosnien-Hercegovina. Vet inte varför ordet maffia dök upp i huvudet, men det gjorde det. Båten på bilden tillhörde de allra minsta...
Kort efter kom vi fram till Markarskas hotelldistrikt där vi bänkade oss, tog varsin drink och tittade på folk som gick förbi. Drinken svalkade skönt och vi fortsatte vår promenad och bakom en krök såg vi då äntligen själva staden...Makarska. Då hade vi gått i nästan 3,5 timme...det ni.
Makarska är huvudorten på den Makarska rivieran och har cirka 15 000 invånare. Staden ligger vackert inramad av berg och sträcker sig utmed en bukt som skyddar från blåst och höga vågor. Utmed kajen låg båtar av olika storlekar och på andra sidan strandpromenaden låg restauranger, barer och butiker tätt.
Det vackraste av Makarska upplever man dock om man tar sig något kvarter upp från den livliga hamnen. Här slingrar sig smala gränder och på det stora torget ligger den vackra 1600-talskyrkan St. Marko. Betydligt lugnare här, men tyvärr var restaurangerna kring torget stängda, så middagen intogs nere vid hamnen, men det var inte fy skam det heller.
Skymningen började så sakteliga att sänka sig över bukten och det var dags att tänka på refrängen. Nu skulle vi gå samma väg tillbaks, men under mörkrets intrång.......trodde ni ja. Nej, vi hade bestämt oss för att ta bussen och samtidigt som Makarska ändrade skepnad och kärleksparen vänslades framför solnedgången, så satte vi oss så småningom på en buss för återresa till hotell Berulia.
Detta med bussåkande skulle visa sig vara en historia för sig. Mer om detta längre fram, men från Makarska fick vi åka skolbuss tillsammans med 40 ungdomar i åldern 14-16, samt en dam med barnvagn.
Fortsättning följer...
Kroatien: Brela och Baska Voda
Vårt hotell låg strategiskt placerat mellan de två små byarna Brela och Baska Voda. Det tog bara någon minut så var man inne bland restauranger, barer och affärer. Åt bägge hållen kantades strandpromenaden av badande och solande människor, allt i skuggan av bergsmassivet Biokovo.
Man kan sammanfatta det som så att vi shoppade och badade i Brela och åt våra middagar i Baska Voda.
Brela
Brela med sina cirka 1 800 bofasta är mer utspritt än grannbyn och byn klättrar också brantare uppför sluttningen. Utbudet av restauranger är inte lika omfattande och tempot är därför lite lugnare. Lite mysigare är det också, med den lilla hamnen och butikerna som kantar strandpromenaden.
Eftersom byn ligger inne i en bukt är det ofta lite lugnare här och passar badande småbarnsfamiljer lite bättre. För de som vill snorkla ger klipporna och den lite mer varierande naturen också större möjligheter att finna intressanta saker under ytan.
Baska Voda
Baska Voda med sina cirka 3 000 invånare är alltså större än grannen Brela och mer koncentrerad runt citykärnan. Här är också folklivet livligare, butikerna och restaurangerna fler och här finns också fler ställen att roa sig med för gammal och ung. Inslaget av ungdomar är därför större här och under högsäsong kan jag tänka mig att det är här de lite mer partysugna bosätter sig.
Baska Voda är också placerad längre ut än Brela som ligger mer i lä av de utskjutande uddar som finns. Här blåser det därför mer, men framför allt är det här man kan skåda fantastiska solnedgångar.
En av kvällarna bar jag med mig stativet för att försöka fånga vågorna med längre slutartid i syfte att skapa en silkeslen yta man bara kan få genom att förlänga slutartiden till ett antal sekunder. Tycker väl att slutresultatet blev ganska lyckat, men kanske inte som jag önskade. För er som aldrig försökt er på detta, kan jag meddela att kameran ser betydligt mer än våra ögon. Bilden ni ser nedan är tagen under ganska kompakt mörker, men ser med kamerans hjälp ut som en skymningsbild.
Det var alltså i Baska Voda vi åt våra middagar, då utbudet var större än i Brela. Åker ni till denna del av världen så rekommenderar jag restaurang Putnik, som ligger några kvarter från strandpromenaden. Mycket god mat och trevlig personal, samt väldigt humana priser.
Varje kväll tog vi oss hem till hotellet via strandpromenaden, där vi passerade några barer som låg på stranden och där folk satt med sina drinkar och öl i solstolar eller på medhavda badmadrasser. Så mysigt, så mysigt.
Alla passager längs promenaden var dock inte upplysta, så det gällde att passa var man satte ned fötterna. Inte förrän sista kvällen upptäckte vi att man kunde ta sig till hotellet genom att fortsätta gå på hamngatan några meter ovanför strandpromenaden. Lite enklare, men inte lika mysigt dock.
Nu har ni fått lite info om de två små byar som kantade vårt hotell. Det är väl egentligen inte så mycket som skiljer dessa turistorter från andra kring Medelhavet, förutom att stränderna inte är de långa sandstränder man kanske är van vid, utan byggda på sten av olika karaktär.
Vi hade blivit förvarnade och rekommenderade att köpa badskor för att inte trampa på vassa stenar, men detta gjorde vi inte. Varningarna var obefogade, då det fungerade bra att ta sig till och ut i vattnet...dock inte helt utan smärta ska erkännas.
Fortsättning följer...
Kroatien: Hotell Berulia
Som skrevs i förra blogginlägget anlände vi hotellet under sena timmar och mörkret gjorde att vi inte såg omgivningarna på ett sätt vi önskat.
Efter en natt med god sömn, var det därför med glädje vi drog ifrån gardinerna, öppnade balkongdörren för att mötas av denna syn.
Utsikten över det Adriatiska havet var bedårande och skymdes bara av träden som skiljde hotellområdet från stranden.
Hotell Berulia är ett 4-stjärnigt hotell som har allt som krävs för att gästerna ska trivas. Restauranger för såväl frukost, lunch och middag, samt bar förstås. Olika aktiviteter som minigolf, bordtennis, styrketräning finns att tillgå, precis som massage för de som så önskar.
Rent, fräscht och tillmötesgående personal gjorde upplevelsen än bättre.
Det som kanske ligger hotellt till last, är den stora nivåskillnaden mellan boendet och stranden. För att ta sig till stranden och strandpromenaden är det många trappor man måste ta sig uppför, eller nedför, beroende på vart man ska.
När mörkret lagt sig kan den som vill besöka barområdet och få sig till livs lite show. Det gjorde inte vi, då åtminstone jag kan vara utan de lite amatörmässiga och ibland pinsamma uppträdanden som erbjuds. Nu bodde vi alldeles ovanför baren och kunde höra musiken och applåderna, utan att behöva besöka stället. Som sagt så är det väl inga direkta stjärnor som uppträder på dessa barer, så vi missade inget...tyckte i alla fall jag.
Hotell Berulia kanske inte är ett hotell dit festande ungdomar och småbarnsfamiljer väljer att ta in, men för de som önskar lugn och ro, är hotellet väl värt pengarna. Har du bara ork att ta trapporna så rekommenderar jag stället om du någon gång skulle ställa kosan hit. En nackdel var att balkongen saknade belysning, så det gick inte att utnyttja denna för spel och läsande efter mörkrets inbrott. Samtidigt förstår jag orsaken, då många gäster inte uppskattar grannar som stojar och stimmar på balkongerna under dygnets sena timmar. Länk
Fortsättning följer...
Kroatien: Avresa och ankomst
Japp, dags för en ny resa. Denna gången stod Kroatien och Makarska rivieran på tur.
Fem timmar utanför en buss på autobahn, eller två timmar i ett flygplan på Arlandas startbana. Vet inte vilket som är jobbigast, men det är säkert en smaksak.
Ja, ni förstår att inte heller denn avresa flöt på utan problem. Vi anlände till Arlanda cirka fem timmar innan avgång, bara för att tågen inte längre går lika ofta och framför allt, att det inte längre finns ett direkttåg som passerar terminal 5 på flygplatsen.
Timmarna gick trots det ganska fort och efter en god lunch och lite förvirring över incheckningstid och plats, så stod vi där i kön. Bagaget hade vi checkat in i förväg, precis som de flesta gör nuförtiden, allt för att kön ska gå snabbare, men...
...tro nu inte att det så gjorde. Det flöt visserligen på ganska snabbt, fram tills det att rullbandet slutade fungera. En extra halvtimme och lite svordomar senare, kunde vi då äntligen passera passkontrollen.
När vi så småningom satt fastspända på planet, så ropade piloten ut att rullbandet i terminal 5 åter börjat strula och att alla väskor ännu inte anlänt med bagagevagnarna. Jippi, tänkte vi på SAS plan till Split, men förstod att vi var inte de enda passagerare som satt i sina plan och väntade.
Äntligen meddelade piloten att alla väskor anlänt och att vi nu skulle taxa ut, men...
...tro nu inte att alla problem var över. Nä, när vi stod färdiga för avfärd meddelade piloten med en suck att man fått en felindikation på en av motorerna. Jaha, tillbaks till gaten för lite service och ännu mer väntan.
När felet var avhjälpt och planet åter stod på startbanan, hade det gått cirka två timmar, men nu äntligen...
Ja, där lyfte vi.
En av de yrkeskategorier jag inte är avundsjuk på är flygvärdinnorna/flygvärdarna (säger man så om de manliga?). Stress, folk som inte lyssnar, folk som inte förstår, folk som inte bryr sig och folk som nödvändigtvis måste ut i gångarna så fort mat- och dryckesvagnen rullas ut. Här gäller det att ha tålamod minsann och ni som känner bloggägaren lite bättre, vet varför jag skriver att yrket som flygvärdinna är något jag inte avundas.
Vi lämnade så småningom svenskt luftrum och detta utan att möta ryska stridsflygplan på väg till Öland.
När vi flög ut över Europa, började solen så sakta sjunka bakom horisonten. Eftersom vi satt på "fel" sida av planet, så missade vi att fota solnedgången och fick nöja oss med solens avtryck på molnen på vår sida.
Då var det bara att luta sig tillbaks i sätet och läppja på whiskyn...de två flaskorna...som köpts in till de sedvanliga flygplanspriserna.
Mörkret hade infallit när vi så äntligen såg skenet från den kroatiska staden Split där vi landade. Lite väntan på bagaget, lite väntan i bussen och så bar det iväg till...
...dit vi anlände två timmar senare än beräknat.
Fortsättning följer...
Lite mystik
Jag tog med mig kameran till jobbet. Inte för att föreviga arbetskamrater eller arbetsplats, utan i fall...
Mötte dessa syner den tidiga morgonen då den fuktiga luften skapade en ganska mystisk inramning. Visst önskar man i dylika lägen att stativet var med, men vem släpar på ett sådant jämt?
Bilderna är tagna handhållet och med hög ISO, därav de lite oskarpa och brusiga bilderna. Även bilder som i vanliga fall åkt i papperskorgen, kan i vissa lägen ändå skapa något som eventuellt kan skapa intresse. Visst skapar bilderna en lite mystik atmosfär med en touch av hederlig skräckfilm?
Fruset stilleben
Mina försök att fotografera motiv i is fortsätter. Denna gången med ett nedfallet löv som frystes in i en plastlåda. Hmmm, lådan borde varit djupare och jag vet att man helst bör koka vattnet innan man fryser det till is, allt för att få bort merparten av de bubblor som annars bildas.
Nu ger jag mig tusan på att lyckas och är som ni förstår, inte helt nöjd med denna heller. Trägen vinner som de heter och just nu är jag en väldigt enträgen person. Det ska lyckas!
Näckrosen
Det är svårt att dagligen passera Slottsdammen utan att någon gång om året, föreviga Södermanlands landskapsblomma. Sensommaren/tidiga hösten, kanske inite är den bästa av perioder, men näckroserna ståtar fortfarande med lite färg, charm och prakt.
En fru i 3D
Bilden är tagen på den långa bron mellan Floridas fastland och Key West. Det är frugan på bild, på teckningen och frugan som håller i den.
Lite förströelse när vi nu befinner oss på resande fot.
Fruset vatten
Under dagtid är det oftast inte lönt att försöka fånga rinnande vatten med den silkeslena yta som långa slutartider skapar. ND-filter i all ära, men sådana bilder gör sig bättre under tidig morgon eller sen kväll, när ljuset inte är lika starkt.
Därför har korta slutar tider använts i dessa bilder och visst kan väl också fruset vatten skapa fina efekter.
En stund på perrongen
Nervöst biter hon på naglarna. Varför?
Det nya biljettsystemet sparar tid, inte minst för pendlare som åker till och från hemmet varje dag.
..och där kommer det...
...tåget alltså. I tid dessutom och ut strömmar folk som nått målet och in hoppar folk som startat mot målet.
I väntan på stinsens signal...
...försvinner de sista passagerarna nedför perrongen.
Andra passagerare tog en annan väg och kvinnan på bild hade problem att ta sig genom hindret.
Så var några minuter på Nyköpings station till ända.
Det sista vi ser är spåren från en förfluten tid.
Till sist en skön låt om just tåg.
En öde väg
Jag är ingen stadsmänniska, det vet alla som känner mig. Att ge sig ut i naturen och gärna på mindre vägar, ger åtminstone mig en rofylld känsla som är överlägsen.
Där asfalten ännu inte ligger, där ljudet av bilar överröstas av fåglars kvitter, där de enda liv man ser är rådjuren ute på åkern och där mobiltelefonens irriterande signal är avstängd...där trivs jag.
Det finns vägar i närheten av Nyköping där allt detta infrias och på dessa vägar försöker jag ta mig runt på cykel så fort tillfälle erbjuds. Så också denna dag i september månad 2014.
Gamla och rostiga trafikmärken kantar den smala vägen och igenvuxna stigar försvinner in bland trädens skuggor. Rostiga vägbommar vittnar om att någon åtminstone haft sina domäner djupt därinne. Vem, vilka och varför tillåts ingen trafik att passera längre?
Så tyst, så öde och så långt från stadens brus och stressade människor som ilar från punkt A till punkt B. Under de dryga 50 minuter som det tog att cykla denna runda, mötte jag inte en människa och hörde inte ett ljud från vare sig bilar, mopeder eller motorcyklar.
I slutet av färden fick cykeln ledas genom en passage som jag tror många tjejer gärna skulle undvika sena kvällar...
...för ingen vet vad som väntar, eller vem som väntar, där i slutet av tunneln.
Kanske...
Taget i soffan
Utanför fönstret visar sig kvällshimmelen från sin bästa sida. På TV:n spelar Sverige landskamp. Vad gör man om man vill föreviga skådespelet på himmelen, men inte vill missa matchen?
Jo, man slår två flugor i en smäll. Under halvtidsvilan sitter man i soffan och fotograferar ut genom fönstret. Snillrikt!?
Is
Detta försök att frysa in bär i is blev väl inte helt lyckat. I efterhand inser jag att makroobjektivet borde ha använts, att jag borde ha gjort som från början tänkt, med ficklampsljus under vitt papper och att jag borde ägnat mer tid och inte hafsa iväg innan jag skulle till jobbet.
Det bästa med bilderna är att de bara kan bli bättre nästa gång. Ytterligare en utmaning m.a.o.
Inbäddat i grönska
Tveklöst börjar hösten sakta men säkert göra sig påmind. När bladen börjar att falla från träden är det ett av alla tecken på att mörker och kyla är i antågande, men än så länge biter sig grönskan kvar och bäddar in omgivningen på ett trevligt sätt.
Flyguppvisning
Då förstod jag inte varför dessa lite äldre plan cirkulerade ovanför Nyköping. Tack vare en besökare fick jag genom hans blogg veta varför. Nog hade jag heller varit på plats än sett planen från en bänk i centrala Nyköping.
Planen hade lyft från Skavsta där de deltog i Nyköpings flyg- och motordag.
In i dimman
"In i dimman" har olika betydelser och används ibland när sammanhanget tillåter det.
Man gå in i dimman när man befinner sig på festen med stort F. Man gå in i dimman när favoritlaget i fotboll inte presterar (kom igen United). Man kan också rent fysikst gå in i dimman på väg till jobbet och kombinationen kall luft och varmt vatten skapar denna effekt.
Bark At The Moon
I helgen hade månen en härlig färg till skillnad från den lite blekgrå den ofta har. Var tvungen att föreviga den från vardagsrumsfönstret, men en handhållen kamera som förevigar ett motiv genom glas, kanske inte är det mest optimala.
Ska tillägga att takåsarna tagits fram med hjälp av filtret "Hitta kanter" i Photoshop, för att månen inte skulle omges av idel svärta.
Lägger också in en bra låt som ackompanjerar bilden ovan på ett ganska bra sätt.
Anna Lindhs plats
Denna lilla minnesplats över Anna Lindh kanske inte gör sig bäst en tidig höstdag när regnet sakta strilar ned bland växterna, men en viss effekt får det väl i alla fall. Planteringen skiftar genom åren, från förra årens tulpaner till dessa...ja, vad det nu är för växter?
Anna Lindh mördades i Stockholm den 10:e september 2003 av den då okände Mijailo Mijailović. De sista åren bodde hon i Nyköping där hennes man, Bo Holmberg, ägnade sin tid som Landshövding.
2006 invigdes minneplatsen av Anna Lindh i den lilla parken intill Storhusqvarn. En vacker glasskulptur av konstnären Leif Bolter restes. Tyvärr är vår värld full av skitstövlar, så två gånger hann den vandaliseras innan man slutligen bestämde sig för att flytta den till Culturum.
Så här såg den ut då den stod på plats.
Idag är skulpturen ersatt av minnesplattan ni ser på bilden ovan. Blomsterarangemangen som omger den är även de en attraktion som tilldrar sig uppmärksamhet.
