Kroatien: Avresa och ankomst
Japp, dags för en ny resa. Denna gången stod Kroatien och Makarska rivieran på tur.
Fem timmar utanför en buss på autobahn, eller två timmar i ett flygplan på Arlandas startbana. Vet inte vilket som är jobbigast, men det är säkert en smaksak.
Ja, ni förstår att inte heller denn avresa flöt på utan problem. Vi anlände till Arlanda cirka fem timmar innan avgång, bara för att tågen inte längre går lika ofta och framför allt, att det inte längre finns ett direkttåg som passerar terminal 5 på flygplatsen.
Timmarna gick trots det ganska fort och efter en god lunch och lite förvirring över incheckningstid och plats, så stod vi där i kön. Bagaget hade vi checkat in i förväg, precis som de flesta gör nuförtiden, allt för att kön ska gå snabbare, men...
...tro nu inte att det så gjorde. Det flöt visserligen på ganska snabbt, fram tills det att rullbandet slutade fungera. En extra halvtimme och lite svordomar senare, kunde vi då äntligen passera passkontrollen.
När vi så småningom satt fastspända på planet, så ropade piloten ut att rullbandet i terminal 5 åter börjat strula och att alla väskor ännu inte anlänt med bagagevagnarna. Jippi, tänkte vi på SAS plan till Split, men förstod att vi var inte de enda passagerare som satt i sina plan och väntade.
Äntligen meddelade piloten att alla väskor anlänt och att vi nu skulle taxa ut, men...
...tro nu inte att alla problem var över. Nä, när vi stod färdiga för avfärd meddelade piloten med en suck att man fått en felindikation på en av motorerna. Jaha, tillbaks till gaten för lite service och ännu mer väntan.
När felet var avhjälpt och planet åter stod på startbanan, hade det gått cirka två timmar, men nu äntligen...
Ja, där lyfte vi.
En av de yrkeskategorier jag inte är avundsjuk på är flygvärdinnorna/flygvärdarna (säger man så om de manliga?). Stress, folk som inte lyssnar, folk som inte förstår, folk som inte bryr sig och folk som nödvändigtvis måste ut i gångarna så fort mat- och dryckesvagnen rullas ut. Här gäller det att ha tålamod minsann och ni som känner bloggägaren lite bättre, vet varför jag skriver att yrket som flygvärdinna är något jag inte avundas.
Vi lämnade så småningom svenskt luftrum och detta utan att möta ryska stridsflygplan på väg till Öland.
När vi flög ut över Europa, började solen så sakta sjunka bakom horisonten. Eftersom vi satt på "fel" sida av planet, så missade vi att fota solnedgången och fick nöja oss med solens avtryck på molnen på vår sida.
Då var det bara att luta sig tillbaks i sätet och läppja på whiskyn...de två flaskorna...som köpts in till de sedvanliga flygplanspriserna.
Mörkret hade infallit när vi så äntligen såg skenet från den kroatiska staden Split där vi landade. Lite väntan på bagaget, lite väntan i bussen och så bar det iväg till...
...dit vi anlände två timmar senare än beräknat.
Fortsättning följer...
Kommentarer
Lasse Jansson
Ser med spänning fram mot fortsättningen! Resestrul vill man slippa, det är påfrestande nog ändå med många timmars flyg och transfer m.m. innan man äntligen är på plats där man vill vara.
Fina bilder på molntäcket!
Svar:
Stefan
Anonym
Jaha, ni är ute och rör på er. Vad añnat arr vänta
Svar:
Stefan
Trackback
