Ormet kruper
Syftet på min cykeltur var att fotografera rapsfälten utmed Oxelösundsvägen (kommer i kommande inlägg), så svängde in på en liten smal grusväg mellan två stora fält. När jag klev av cykeln upptäckte jag den.
Ganska väl kamouflerad på det steniga underlaget var den svår att upptäcka vid ett snabbt ögonkast.
Nu fick jag brått att få fram kameran innan ormen ringlade iväg ut på fältet. För att få bra bilder lade jag mig på marken och det steniga underlaget ni ser på bilderna, var precis lika stenigt och vasst som det ser ut.
Ja-ja, lite smärta får man tåla om man vill ta bilden med stort B. Märkligt ändå att man kan leta efter vissa djur att fotografera, men som man oftast letar efter förgäves...precis som med bävern i tidigare inlägg. Plötsligt springer man på dem av en ren slump. Kallas väl tur antar jag.
Blå timmen
Det är just nu fantastiska kvällar i vår lilla stad. Att vandra hem från jobbet vid 22-tiden är en njutning. Lugnt, närmast vindstilla, tämligen ljummet och ett magiskt ljus. Som hittat för en hobbyfotograf m.a.o.....ja, även för proffsen givetvis.
Ni som följer mig på Instagram har sett några av bilderna jag tagit med mobilen. Ni som inte följer mig i mobilen, har möjligheten att göra det om ni klickar på den blå Instagramikonen till vänster. De senaste dagarna har systemkameran varit nedpackad i kassen och lite fler bilder kommer här på bloggen så småningom.
Dock ville jag visa denna som fotograferades vid Vattensportens hus igår kväll. Bilden i sig är kanske inget mästerverk och motivet finns säkerligen i var mans kamera, men...
...de första bilderna jag tog på just detta motiv, blev inte riktigt som jag ville. Lite tråkiga färger (togs med den nedgående solen i ryggen) och inte den stämning verkligheten förmedlade. Jag provade därför att använda blixt, trots vetskapen om att en inbyggd blixt knappast gör nytta på avstånd längre en tre meter, men...
...vips så fångades en helt annan stämning och ett betydligt mer intressant ljus.
Sail away
Mellan fotorundorna finns det alltid tid för lite lek i Photoshop.
En förmiddag på Skavsta
Denna kalla, blåsiga och regniga förmiddag tillbringades på Skavsta tillsammans med fru, frugans dotter och barnbarn. Dotterdottern har inte sett flygplan landa och lyfta och med Sveriges tredje största flygplats så nära inpå, vore det skamligt att inte utnyttja tillfället.
Förvisso kallt, blåsigt och regnigt, men vi var inte ensamma på utkiksberget. Intresset för att se planen på nära håll verkar hålla i sig.
Utanför F11-museet står lite rekvisita som hämtats från Femöre-fortet i grannstaden Oxelösund. Denna pjäs brukar roa barnen mer än deras föräldrar.
Något som roade frugans två-åriga dotterdotter var vattenpölarna som bildats av de senaste veckornas myckna regnande. Jag minns ninte, men kanske man själv roade sig med att hoppa i vattnet när tillfället erbjöds.
Utsiktsplatsen och den intilliggande minnesstenen över stupade flygsoldater.
Annars är det givetvis flygplanen som tilldrar sig störst uppmärksamhet, oavsett om de står på marken eller befinner sig i luften.
När regnet tilltog var det dags att åka hem och visst hade man väl gärna suttit i ett av planen som lyfte mot varmare breddgrader.
Å andra sidan är vädret bättre nu än förra söndagen då bilderna togs och nu närmar sig sommaren med allt vad det innebär.
De där uppe
Inget nytt, inget sensationellt, men de här (och några till) är väl vad man kan hitta på sin väg längs med Nyköpings å-promenad.
Nyköpings bästa sida
En tur med cykeln jag gärna tar, är ned till Linudden. Naturreservatet och området bjuder på både lugn, avkoppling och vackra vyer.
Det gäller att passa på, för nya bostadsområden poppar upp längs med hela sträckan från Nyköping. Redan har delar av Sörmlandsleden fått ge efter för människor som gärna vill se vatten från sin tomt, om än på avstånd. Idag ses nya villor bara ett par hundra meter från själva naturreservatet.
En ny asfalterad cykelväg sträcker sig ända fram till Örstig och den har till stora delar ersatt den i mina tycken mysiga stig som drog fram genom lummig skog och öppna landskap, men visst går det fortare på den nya vägen...om man nu nödvändigtvis måste ha bråttom.
Vid Karlslunds gård kunde man dagen till ära se något som många förknippar med Sverige. Gula rapsfält, blå himmel och röda stugor, i detta fall en ladugårdsbyggnad.
Naturreservatet Linudden är inte stort till ytan, men är rik på både växter och djur. Här kan man uppleva tystnaden och bara njuta av fåglars kvittrande inne bland snåren. För alla som älskar vitsippor måste Linudden vara ett Eldorado, men det finns betydligt mer att se för de som vill utforska vår flora och fauna.
Precis intill naturreservatet ligger Örstigsnäs ridskola. Här är det inga problem att komma nära inpå hästarna och man fascineras över hur dessa muskelpaket kan se så förtvivlat snälla ut, för det gör de.
Fortsätter man sedan vägen fram mot själva Linudden, kan man via en sträcka av Sörmlandsleden ta sig ut mot Näslandet.
Udden längst ut är en populär plats för naturälskare som vill njuta av utsikten och medhavd matsäck. Ett bord är uppsatt, men här borde ansvariga lägga ned lite tid på att upprusta eller byta ut.
Nåja, det fungerar än så länge. Här åkte den tunna jackan av trots den lite kyliga vinden och med kaffet i muggen och nyköpta wienerbröd, var det bara att luta sig bekvämt tillbaks och skåda över fjärden där båtar av alla de slag passerade revy.
Efter lite näring är det inte helt fel att motionera bort lite kalorier. Fortsätter man stigen genom skogen kommer man så småningom fram till Örstigsnäs havsbad och vill man kan man komma vidare ända till Strandstugeviken.
Det var inte aktuellt idag, då jag hade cykeln stod och väntade, men sträckan är ganska trevlig att promenara och vid ett par tillfällen har jag faktiskt gått runt hela området, en sträcka på några kilometer, mestadels genom lummig grönska.
Nej, idag tog jag cykeln och trampade ned till Strandstugeviken. Säsongen har inte börjat än, så den fina stranden var tom på folk och campingen var än så länge bara halvtom.
Det har blivit allt populärare att flytta ut från stan och bosätta sig vid Strandstugeviken året om. Jag har en f.d. arbetskamrat som flyttade ut med sin familj för några år sedan. Huruvida de valt att bo kvar vet jag inte, men de syntes inte till när jag cyklade förbi.
Strandstugeviken är tveklöst Nyköpings bästa badplats, om man inte vill bege sig några mil till Oxelösund eller utmed kusten, alternativ till något av insjöbaden. Bästa badplats innefattar dock inte bästa bad. Trots en lång och fin sandstrand, lämnar badet i sig mycket att önska. Långgrunt, med en till stora delar dyig botten och sjöväxter som slingrar sig runt benen. Bra för barnfamiljer, men annars...?
På bilden nedan ser det helt underbart ut, men som sagt...det kunde vara bättre.
Fortsätter man till bortre änden av campingplatsen, kommer man till träbron som tar en till fågelskyddsområdet vid Våmskogen.
Det var aldrig aktuellt att skåda några fåglar idag, men det finns ett utkikstorn med bra utsikt över området och de hundratals fåglar som brukar hålla till här. Fortsätter man vägen kommer man fram till Lill-Tallaren där det på vägen finns alla möjligheter att se intressanta djur och kvarlämningar av gammal bebyggelse.
Detta var inte målet idag, utan efter att ha försökt fånga lite fjärilar på bild, bar det hemåt igen. Även denna korta sträcka fram till huvudvägen visar att modern bebyggelse kryper allt närmare inpå den natur som i hundratals år varit vikt för djur och vackra växter. En tråkig, men säkert nödvändig utveckling.
Snigelfart
Ingen snigel i ögat, men väl på signalljuset. Vet i tusan hur den kom upp där...
Klämdag
Igår var det klämdag och jag passade på att ta ut lite kompledigt. Så här på vårkanten är det skönt med lite extra ledighet så man kan utnyttja fritiden till sånt man annars inte hinner med, eller gärna vill göra. Det förstnämnda har sin tid, men igår var syftet inställt på att ta en cyketur i det sörmländska landskapet, i det här fallet ut till Ånstabadet utanför Lid.
Färden började tidigt, då himmelen var klarblå och injudande. Lite matsäck nedpackad i ryggsäcken, de nyinköpta cykelbyxorna på och sedan iväg. Efter en bit insåg jag att det inte var så skönt som himmelen så förädiskt visade. En temperaturmätare på vägen visade 9º och när centrala Nyköpings huskroppar inte längre gav skydd från vinden, kändes det ännu kyligare. På den 20 kilometer långa sträckan hann också molnen dra in över landskapet och de var minsann inte bara fluffiga och vita.
Kyligt och blåsigt och inte blev lunchen särskilt behaglig, det ska erkännas. Nåväl, motion är allid nyttigt och lite kyliga vindar har väl ingen dött av. Några bilder fick jag ändå med mig hem och dagen...eller rättare sagt vårvädret, till ära, konverterades merparten till svartvitt.
Den här fastigheten mitt emot Söra verkar obebodd, men bilen och cykeln som ligger slängd intill, ser betydligt nyare ut än bostaden. Frågan är om någon bor här eller använder fastigheten för temporära besök?
En bit längre fram på vägen står en syn som inte längre är så vanlig, en mjölkpall. Den här används nog bara som symbolik över en svunnen tid. Här ville jag inte göra om bilden helt i svartvitt, utan drog bara ned mättnaden så att ursprungsfärgerna lyser igenom lite grann.
Som så många mindre vägar, kantas också Runtunavägen av kalhyggen där enstaka träd spretar mot himmelen med sina kala grenar. Varför detta träd fick stå kvar när övriga fick lämna plats för nyplanteringar vet jag inte, men det har säkerligen sin förklaring.
Jag cyklade förbi infarten till Ånsta, för några hundra meter längre fram ligger en byggnad som jag tidigare förevigat. Jag vet inte varför denna är så spännande, men det är något med öde byggnader som förmodligen såg sin storhetstid för ett stort antal år sedan.
Tillbaks igen och upp på den lilla vägen mot Ånstabadet. Jag erkänner villigt att suget efter årets första dopp låg kvar hemma i sängen. Inte ens den medhavda ölen gjorde mig så stursk att ett bad fanns i tankarna. Ser det lockande ut...?
Lite kvarglömd rekvisita från förra sommaren låg kvar på borden eller slängda på marken.
De pyttesmå omklädningsrummen ser vi Ånstabadet ut som omklädningsrum brukar göra. Lite sunkigt, väggar fullklottrade med könsord och kärleksförklaringar, samt de sedvanliga titthålen som var så spännande när man var ung. Vem har inte tittat i sådana hål för att om möjligt få se en skymt av det motsatta könet, inte minst henne man var lite småkär i.
Nej, nu var det inte skönt längre (om det ens var det när jag kom), så upp på den nyköpta stålhästen och iväg....dock inte den olycksaliga väg som jag tog för ganska exakt ett år sedan och som gjorde cykelturen flera mil längre än planerat och lämnade häcken öm i flera dagar. Länk
Nej, vis av lärdomen tog jag samma väg tillbaks. Det kändes bäst så, inte minst när vädret var så mycket kyligare och blåsigare än maj för ett år sedan. Det gick fortare hem, betydligt fortare. Vet inte om det var längtan efter ett varmt bad, fredagswhiskyn eller medvinden som underlättade den två mil långa sträckan.
Himlen brinner
Bilderna ni ser är inte från årets Valborg, inte heller från en storbrand i Nyköping. Få saker i naturen är så spännade och färggranna som en himmel som visar sig från sin bästa sida.
Naturligtvis ska man som fotoentusiast befinna sig ute en kväll som denna, men med Manchester United på TV, följt av en spännande hockeymatch i pågående VM, så får man fånga vyer som dessa genom fönstret. Turligt nog har vi fönster som vätter åt tre av de fyra väderstrecken och därför kan man se skådespelet ut olika vinklar.
Att ta bilder genom fönster är självklart inte optimalt, men ibland är kvalitén inte det viktigaste.
Den observante kanske förstår att bilderna inte togs igår. Det var i lördags United spöade Crystal Palace, Sverige spöade Schweiz och himmlen visade upp detta skådespel.
Från moll till dur
Söndag och den goda lördagsmaten som slank ned med god dryck, måste motioneras bort. Ska man gå efter dietisterna skulle åtminstone jag behöva promenera tre maratonlopp varje vecka för att få bort kalorierna som letat sig fram till vissa kroppsdelar. Nu struntar jag i om kilona är ett par för många och midjemåttet lite vidare än det borde.
Lev gott, ät o drick vad du vill och motionera i lagom dos, det är min rekommendation för att må bra.
Frugan och jag tog en promenad ned till hamnen (konstigt att man nästan alltid hamnar där) under förmiddagen och såg att där var liv och rörelse.
Under regntunga skyar höll semi-finalerna i kanotens sprint-SM på för fullt.
Här gör förbundet och Nyköpings kommun dålig reklam för evenemanget, för jag hade inte hört, sett eller läst om dessa tävlingar och publiken bestod mest av klubbkompisar och familjer. Låt vara att regnet hängde i luften och att vi hann bevittna de sista semifinalerna i herrarnas tävling innan den långa pausen inför finalerna. Nog borde ett SM av denna digniteten locka folk, inte minst med tanke på att kanotsporten är den av grenarna som genom åren skördat flest medaljer i OS. Att just Nyköping är en av de mest framträdande klubbarna, såväl nu som då, förpliktar dessutom.
Här ser vi en som fick extra bråttom med att ta sig fram längs banan.
Vi tog oss längst ut på den långa piren som skyddar kanotstadion från vågorna. Den ser inte lång ut på håll, men tar man sig ända ut så är det en bra bit att knalla. Tur att det finns bänkar att slå sig ned på, synd att inte solen sken från en klar himmel.
Samma långa pir på väg tillbaks och genom kanotisternas läger. Det var matpaus efter semifinalerna, så det fanns inte så mycket att fotografera, annat än kanoter och diverse fordon.
Längre bort längs med hamnpromenaden var det inte lika mycket liv, rörelse och fart, men här höll en annan tävling på att genomföras. Digniteten på den vet jag inte, men någon form av mästerskap var det i alla fall.
Dags att gå hem och ersätta de kalorier som förlorats på promenaden och lagom till vi lämnade området bakom oss, började molnen skingras och himmelen blev allt blåare. Nog är det bra trevligare att se en klarblå himmel framför regntunga skyar...fast gillar man att fotografera är det sistnämnda att föredra då regntunga skyar skapar mer spännande bilder än klarblå himmlar.
Lite från ovan
När jag den 1:a maj stod och väntade på raggarkaravanen som drog genom stan, höll jag värmen uppe genom att gå runt rabatten bakom våra ryggar och förevigade blommorna som precis som jag längtade efter vårvärmen. Att kräla runt på marken bland flanörer skulle se bra märkligt ut och någon sådan inlevelse kände jag inte när det blåste snålt och temperaturmätaren visade 9º. Därför fick det bli lite blommor från ovan.
Det lönar sig
Visst lönar det sig att kliva upp tidigt och ta en längre promenad, inte minst när vädret är fint och morgonen ljuvlig. Den här morgonen skulle visa sig bli extra lönsam. Jag återkommer till orsaken.
Som sagt. Jag vaknade tidigt, såg genom fönstret att himmelen var ganska blå och vinden tämligen svag. Att promenera denna tid på dygnet är något helt annat än att vandra samma sträcka under senare klockslag. Trafiken är begränsad, fåglarnas kvitter dränks inte av motorbuller och de få människor man möter är motionärer, hundägare och en o annan som föredrar tidiga morgnar framför sena kvällar.
Är man dessutom fotoentusiast på hobbynivå är tidiga morgnar att föredra framför tidig eftermiddag. För er som inte förstå varför, kan jag berätta att ljuset är behagligare och skapar en helt annan atmosfär i bilderna.
Den tidiga promenaden tog sin början intill ån vid Nicolaiskolan där Forsythian intagit sin vackert gula färg.
Går man några meter ytterligare dyker de välkända svalorna upp och med ett motljus från en lågt stående sol får man en helt annan känsla i bilden än när solen står högt och man har den i ryggen.
I den lilla parken vid Storhusfallet har Kungsliljor planterats även detta år, fast nu i gult och inte i fjolårets orange färg. De börjar nu visa upp sig i all sin prakt.
Bronsstatyn Pilten var dagen till ära iklädd dagg som liknade svettdroppar på hans kind och när jag såg bilden på datorn upptäckte jag ett spindelnät som sträckte sig från hans nacke.
Parkens berömda Magnoliaträd har nu fått sällskap av nyplanterade, men det lär dröja innan de växer upp och blir lika ståtliga som sin föregångare. Kanske tidpunkten fick blommorna att sluta sig, eller så gör de ganska skuggiga platsen att de inte riktigt slagit ut. Vilket vet jag inte...
Jag fortsatte å-promenaden och var på väg mot Bryggeriets konstnärsområde, när jag såg den...
I flera år har jag rört mig längre uppåt Nyköpingsån för att få syn på en av de bävrar som håller till där, men aldrig lyckats få se något annat än spåren efter dem...
...men nu kom en traskande på stigen mitt i stan och särskilt rädd av min närvaro var den inte. Kanske den kände att jag aldrig skulle komma på tanken att skada eller skrämma ett djur.
Japp, nu har sett en bäver och defintivt inte på en plats jag förväntat mig. Det var den här upplevelsen som gjorde att den tidiga promenaden lönade sig extra mycket.
Lyckligt lottad fortsatte jag min väg framåt och glömde i lyckoruset att ta någon bild vid slottet och NK-villan. Inte förrän jag kom till hamnbodarna åkte kameran upp och där stod stans egen OS-medaljör Gert Fredriksson och inlapade morgonens tidiga solstrålar.
Strax innan kanotstadion har man planterat påskliljor och andra vackert lysande blommor. Inte särskilt exotiska förvisso, men väl värda att titta på.
När jag vände blicken för att bege mig hem, lade jag märke till denna lite komiska bild. Visste man inte bättre kunde man tro att det är värmeverket som spyr ut ovanligt mycket skit i atmosfären, men icke... Naturen spelar oss spratt ibland.
Om det är människans föroreningar som gjort att denna abborre såg döende ut, eller om det är naturliga orsaker som fick den att kippa efter andan vet jag inte. Den torde dock vara ett enkelt byte för de fåglar som kretsade i området.
Vid hamnkajen byggs det (säg var i Nyköping det inte byggs? Möjligen på landsbygden...) och silohuset får nu sällskap av ett stort antal lägre byggnader som kommer att kanta den nybyggda gång o cykelbanan.
Den här busken växer vid bron nedanför IOGT:s byggnad. Jag vet inte vad den heter (någon?), men den är vacker och ser väldigt oskuldsfull ut.
Promenaden led mot sitt slut och snart var jag tillbaks vid utgångspunkten, fast på andra sidan ån.
Har ni inte provat det, ge er ut på en tidig morgonpromenad och insup staden/naturen när den visar sig från sin bättre sida. Fast ta inte vägen genom de centrala delarna där spåren efter kvällens och nattens nöjesliv förfular gator och fasader.
Morgonens och dagens höjdpunkt var ändå bävern. Jag vet att den inte går upp mot synen av björn, varg, lo, kungsörn och andra mer häftiga djur i vår natur, men jag gläds åt det lilla. Vi stadsbor ni vet. Jo, jag vet. Jag har tidigare skrivit att jag föredrar landsbygden framför staden och den hållningen har jag fortfarande kvar.
Valborg/1:a maj
En kall och blåsig kväll kännetecknade årets Valborg i Nyköping. Nu passerade jag ändå Vallarna på väg hem från jobbet och med kameran på axeln för säkerhets skull, kunde jag ändå föreviga tillställningen när elden precis tänts.
Det var åtskilliga hundra som slutit upp för att bevittna denna hundraåriga tradition. Alla hade nog hoppats på lite varmare väder och även lite mindre blåst. Den kraftiga vinden tog tag i både eld och rök och förvandlade omådet till en scen ur Dantes Inferno. Lite häftigt trots allt.
I.a maj var en liten gråmulen dag och framför allt kylslagen. De nio graderna på termometern kändes inte så. Tradition är dock tradition och traditioner ska man hålla på. Nu menar jag inte det politiska spektakel som inträffar denna dag, utan den traditionella kortege som drar genom centrala Nyköping, innan den far vidare till den stora träffen i Norrköping.
Just det, raggarnas parad. I bensinslukande bilar av olika kvalitet och utformning åker de sakta genom stan för att visa upp vad de har. Vissa av åken är både ståtliga och välskötta, andra verkar hämtade från närmaste skrot, men kul verkar de ha...trots kylan.
En kort film från årets crusing i Nyköping.
Månadens bild april 2015
Inspirerad av en bloggbesökare tänkte jag fr.o.m nu lägga upp en månadens bild, hämtad från aktuell månads inlägg.
April månads bild kanske inte är den mest kvalitativa, men den visar i mina ögon det förfall som många svenska industrier genomgått de senaste decennierna. I en av de övergivna byggnaderna vid Marsvikens sågverk i Buskhyttan stod denna stol mitt på golvet och är ganska talande för en svunnen tid.
