Färg till svartvitt
När man ibland öppnar tagna bilder i datorn, ser de inte lika spännande ut som de gjorde i kameran. Ofta är det färgerna som ser mycket blekare och tråkigare ut än vad som verkligheten kunde uppvisa. Ett tricks i sådana lägen är att konvertera bilden till svartvitt. I en svartvit bild ser inte den tråkigt ljusblå eller de utfrätta molnen lika hemska ut som i den färgade versionen.
Den här bilden av Restaurang Qvarnen i Nyköping höjde sig ett snäpp efter att jag i Photoshop konverterat den till svartvitt. Originalet visade en himmel som var utfrätt och en tegelfasad som inte alls var den röda som i verkligheten.
En rofylld plats
Det kanske låter absurt för många, men kyrkogårdar är en plats där åtminstone jag gärna vandrar runt i syfte att ånjuta lugn och harmoni. Mitt i allt det tragiska finns det också något spännande med denna, vår sista viloplats. Gamla gravar där tiden gjort en naturlig påverkan på stenarnas skrift, blandas med nya skinande stenar med text i guld. Påkostade gravmomunent kan ses sida vid sida med enkla kors av billigare modell. Man läser på gravstenar om människor som nådde en högaktningsfull ålder, men man kan också utläsa av inskriptionerna att några aldrig ens hann nå skolåldern och man undrar varför? Vissa gravar är smyckade med nyplockade blommor och välskötta, andra saknar helt utsmyckning och man undrar om de avlidna personerna ifråga saknar anhöriga som sörjer. Det finns mycket spännande en kyrkogård kan berätta, men viktigast är att de får vara den sista fridfulla vila människor förtjänar, oavsett vem du är och varför.
Den här rofyllda halvtimmen tillbringades vid Alla Helgona Kyrka i Nyköping.
Reklam?
Det finns främst två enskilda faktorer till att denna blogg finns.
Den ena är att inspirera mig själv till att fortsätta fotograferandet med frenesi och att visa upp det jag fångar på bild för fler än mig själv och närmast anhöriga. Kvalitetsmässigt har mina bilder mycket att önska i jämförelse med de som verkligen har förmågan och utrustningen, men i mitt fall är ofta historien bakom en bild och vissa motiv betydligt viktigare och mer spännande än skärpan och skärpedjupet.
Detta leder mig in på den andra faktorn, den att försöka göra reklam för staden Nyköping och områden runt om i kommunen. Kan man bara locka någon utomsocknes att stanna till i kommunen och uppleva allt det vackra, historiska och spännande som finns att se, är mycket vunnet. Jag har själv sett att bildgooglar man på Nyköping brukar ett antal av mina bilder dyka upp och förhoppningsvis inspirerar någon av dem framtida besökare.
Ett mål som jag vet besöks av turister, såväl svenska som utländska är Östra Klocktornet. Det finns också ett Västra längre ned på stan, som givetvis också besöks lika frekvent. Tornen är från 1700-talet och fungerar fortfarande som de gjorde när det uppfördes. Utsikten över Nyköping är vacker härifrån, med Nyköpingsån, Storhusfallet och Storhusqvarn i förgrunden och Nicolaikyrkans torn som skymtar lite längre bort. Härifrån kan man fånga fantastiska solnedgångar när klockan och årstiden är den rätta.
Ni som turistat runt i Sverige och utlandet, har säkert inlett er resa med att titta i broschyrer och genom att googla på resmålet. Ni har säkert sett fantastiska bilder på sevärdheter och vackra vyer över stadskärnor och parker. Det ni säkert märkt när ni ankommit aktuell plats är att den inte alltid är så glamourös som när ni satt hemma och bläddrade igenom resebroschyren och googlade er fram till just "den" sevärdheten.
Nej, alla framsidor har en baksida, så också berget där Östra Klocktornet står.
Så här såg det ut idag, när jag på förmiddagen tog en kortare promenad runt kvarteret. Stadens mindre begåvade individer (ja, jag väljer att kalla dem så) har sedan länge utsett denna plats till sina för- och efterfester.
Inte bara byggnaden från 1700-talet har roat klottrarna, utan berget framför är fullt av meningslösa och ytterst fula figurer. Runt om låg pizzakartonger, urdruckna flaskor och burkar, kvarglömda kläder och glassplitter. Skulle ni vara utomsocknes turister och mötte denna syn när ni besökte en av de platser ni på förhand förknippat med Nyköping, skulle ni säkerligen inte återvända eller rapportera hem med positiva recensioner.
Det här är inget man vill se, men som med så mycket annat verkar dagens politiker ha annat som står överst på prioriteringslistorna. Här har dock de politiska partierna och myndigheterna något att fundera över, för är det något en kommun behöver är det turister och postiv reklam.
Ska nämnas att Västra Klocktornet som är mer lättillgängligt för turister, inte heller det är föskonat från dessa ljusskygga individer.
En epok
Nyköping var i många år en riktig industristad, men kända företag som SAAB och Sunlight i spetsen. Mycket av färgen från guldåren har flagnat och idag är industristaden Nyköping ett minne av sitt forna jag.
Ett av dessa minnen än Sunlight, som tillverkade och marknadsförde tvålprodukter mellan åren 1925 och 1992. Jag har skrivit mer om verksamheten i ett tidigare inlägg och ska inte fördjupa mig mer i det.
Sunlight idag, eller Sunlight House som det heter, inhyser ett hotell med 154 rum, gym, spa, konferensrum, restaurang, utställningslokaler, go-cartbana och ibland arrangeras danser och andra tillställningar. En plats för alla m.a.o.
Läs mer om Sunlight House här.
Nördig på gamla miljöer som jag är, tycker jag det är både trevligt och spännande att bara vandra runt i området och insupa atmosfären från en svunnen epok, en epok som tyvärr är förlorad förevigt.
Sunlight House ligger idag omgiven av nyproducerade bostadsrätter, småindustrier, Santa Anna katolska kyrka och det lilla och tämligen anonyma Nytorget. En fin inramning m.a.o. men allt har en baksida och i fallet med Sunlight syns den väl när man anländer eller avreser Nyköping med tåg, eller tar en promenad på gångvägen till Järnvägsstation. Tragiskt att se ett industrihistorisk område förfalla så som Sunlight gjort på sina håll.
Going underground
Att passera garagelängorna vid Hemgården är verkligen som att passera genom en kuliss som hämtats från någon av Hollywoods alla skräckfilmer. Går man här efter mörkrets inbrott förväntar man sig nästan att angripas av någon zombie eller yxmördare som gömmer sig i skuggan av de fallfärdiga byggnaderna.
Nä, skämt å sido, men visst finns det en känsla av förfall över området.
Garagen uppfördes på 50-talet med hjälp av virke från trälådor där importerade bildelar från USA låg och som användes i den stora ANA-fabriken i stan. Det är är en av få "bevarade" miljöer från den svenska bilismens guldår och det har förts en dialog om att göra området till ett kulturarv. Vi får se om det blir så, men vissa områden i Sverige är värda att bevara, inte minst p.g.a. sin spännande historia.
Nästa ställe jag passerade på min promenad var tunneln under järnvägen vid tågstationen.
Det finns de som hävdar att man inte gärna ska passera här ensam under sena timmar. Det ryktet har jag hört sedan skolåren, men jag kan inte påminna mig om att jag läst om något otrevligt som inträffat här. Att ljusskygga individer håller till i tunneln går dock inte att ta miste på. Bevisen på väggarna och ibland på golvet talar sitt tydliga språk.
Lite magi finns det ändå i att passera här, gärna när det mörknat lite utanför.
På jakt efter våren
Jag tog på förmiddagen en promenad runt hamnen och området kring slottet för att hitta våren. Så mycket mer vårlikt än detta fann jag inte....förutom allt skit som göms i snö och kommer fram i tö.
Det är på rätt väg ändå, trots att frusna fingrar och rosiga kinder kännetecknade dagen då blåsten piskade upp grus i ansiktet och fick mig att längta efter 5-milen på TV.
Fiskarna i Nyköpingsån är ett tåligt släkte, då de står där med sina spön i ur och skur. Jag vet att de är rustade för det, men att kliva i vattnet känns inte särskilt lockande en dag som denna.
Är den slut nu?
Nu måste väl vintern ändå vara slut? Jag såg visserligen meteorologen på tv igår förkunna att det blir ett bakslag i slutet av helgen, men även meteorologer kan ha fel...nähä, säger ni nu.
Jag tror dock inte på ett nytäcke av snö och grader som drar sig ned mot -10, så låt bakslaget bli kortlivat.
Optimistiskt låter jag därför dessa tre bilder bli avslutningen på en vinter som inte blev den Finbulvinter som spåddes i höstas.
Den stora istappen som fortfarande klängde sig kvar under bron vid Repslagargatan och snön som den gångna helgen fortfarande bjöd på relativt skapliga skidspår vid Ekensberg.
Avslutningsvis ses tre bilder från Storhusqvarn där Nyköpingsån nu kastar sig nedför fallet med all sin kraft och prakt. Det finns uppenbart mycket att tömma längre inåt landet.
Nyköpings Sparbank
Nyköpings Sparbank, eller Sparbankshuset som det kallas i folkmun, ritades av arkitekterna Fritz Ullrich och E Hallqvist. Den 1:a oktober 1889 stod det färdigt och var då en av Nyköpings mest ståtliga byggnader. 2001 röstade lokaltidningens läsare fram byggnaden som Nyköpings vackraste.
Det är väl först när man kommer riktigt nära, som man ser det riktigt vackra. Det är nog många, inklusive mig själv, som bara passerat utan att lägga märke till detaljerna som pryder fasaden. Här får man väl tacka fotointresset som börjat rikta blickarna mot sånt man annars aldrig skulle upptäcka.
Riva klassisk mark
Nu har man börjat riva området kring det gamla bomullsspinneriet vid Perioden i Nyköping.
1872 började verksamheten under namnet Perioden AB, grundat av två verkmästare från Norrköping. Bomullen som användes importerades från USA och förvarades till en början i Kungstornet vid Nyköpingshus, några kilometer därifrån.
Ca 100 personer anställdes för verksamheten där man tillverkade garn och tråd. Det lilla fallet utanför byggnaden gav energi åt två installerade turbiner som drev maskinerna i produktionen.
1902 utökades fabriken genom en tillbyggnad och blev dubbelt så stor. Två år senare upprättades ett elkraftverk intill byggnaden för att klara verksamheten. Så småningom byggdes ett magasin vid hamnområdet där man förvarade bomullen och 1923 byggdes så ett nytt magasin intill Kråkberget, bara ett tiotal meter från fabriksbyggnaden.
Under 50-talet började krisen för den svenska textilindustrin och 1964 bestämde sig ägarna för att lägga ned verksamheten. Nu idag, 143 år efter starten, börjar man alltså riva området kring det gamla bomullsspinneriet och själva huvudbyggnaden ska inom kort användas för andra ändamål.
Så här såg området ut i början av 1900-talet. (Bilderna från Nyköping kommuns underbara arkiv med gamla bilder)
Nu rivs en del av Nyköpings spännade historia och visst önskar man att kommunen istället förvandlat området till en turistmagnet, där såväl svenska som utländska besökare kunde ta del av svensk industrihistoria. Lite vemodigt tycker jag som älskar att vandra runt i gamla historiska miljöer.
Det vi snart kommer att få se på denna klassiska mark är istället lägenheter. Huvudbyggnaden står först på tur och här kommer människor med mycket pengar i plånboken att kunna njuta av Nyköpingsån som forsar utanför fönstren och på taket är en öppen terass tänkt att bli en stor samlingspunkt för byggnadens boende. Det lär kosta att bo här, inget tvivel om det. Av den anledningen lär jag och frugan bara kunna titta på skapelsen utifrån och tänka oss tillbaks till den tiden när den svenska industrin blomstrade och över hundra Nyköpingsbor hade sin arbetsplats här.
Små glimtar av vintern
När vintern nu verkar stabil i vår del av Sverige, finner man motiv man kanske inte annars ser. Inget att orda om, bara se...
Högt stånd
Jag hade dagarna innan promenerat längs med hamnpromenaden och sett hur vattnet stod högre än jag sett på mycket länge. Jag var då ute på en motionsrunda och hade inget annat med mig än mobilen. Mobilkameror i all ära och de fungerar bra när man lägger upp bilderna på Instagram (beffe_tba), men de fungerar inte lika bra på Internet...om man nu har lite högre krav på kvalitén än vardagsfotografen.
Därför tog jag samma sträcka ett par dagar senare och visst stod vattnet lika högt som dagarna innan. Tack för det.
Jag var ute tidigt på morgonen eftersom eftermiddagsskiftet föregicks av en tid hos kiropraktorn. Jag var ute så pass tidigt att en röd och vacker sol just steg upp över sovande människor på Brandholmen.
På sträckan mellan nybebyggelsen och Vattensportens hus stod vattnet nästan ändå uppe vid grusgången och det är sällan man ser. Vattnet hade frusit till is under natten och bäddade in både träd, buskar och bryggor i sitt täcke. Solen steg också snabbt på skyn och förändrade förutsättningarna på ett märkbart sätt. Ett lägre ISO-tal och annat vitbalans-läge fick resten av bilderna att ta ett annat uttryck.
Vid Vattensportens hus nåde vattnet nästan till trapporna upp till restaurangen i byggnaden. Det gick inte att ta närmsta vägen runt byggnaden, utan man fick gå runt om man vill gå ut på piren.
Även området bakom fastigheten stod vattnet högt, men denna gång var det inte Östersjön som sträckte sig upp på land, utan regnvatten och smält snö som inramade bänkar och leksaker...
...och denna skylt mitt emot restaurang Hamnmagasinet brukar vara ett bra riktmärke över vattenståndet i hamnbassängen och det var högt, det kan jag lova.
Mer i svart och vitt
Omgivningen fungerar också bra i svart och vitt, ibland t.o.m. bättre.
I tur och ordning är motiven; den mobila kranen i hamnen, uttjänta vägborstar i hamnen med utsikt mot silohuset, silohuset, Nyköpingshus, Nicolaikyrkan, hängbron vid Hållet, Perioden x 2.
En studie av vintern
Kort och gott. En liten studie av den vinter som alltjämt pågår i olika skepnader. Blask, slask, kyla och t.o.m. regn.
När kvällen kryper på
Bilderna är inte dagsfärska, utan togs dagen innan trettondagen. Ni förstår det om ni betraktar en av dem lite mer noggrant.
Hur som helst, tog jag med mig stativet på promenad för att med hjälp av det föreviga lite av det som Nyköping kan erbjuda när dagens är på väg att övergå till kväll.
Månen var inte full (inte heller fotografen), därför inte helt perfekt och jag önskar att jag hade valt mitt 300 mm-objektiv istället för 200 mm-objektivet. Jag hade fångat objektet på ett betydligt närmare håll och fått med kratrar och berg på ett helt annat sätt. Nu var inte månen prioritet denna kväll, utan kom bara med på köpet.
Den brusande ån vid Storhusqvarn är ett populärt motiv att fånga, såväl dag som natt. Tanken var att fånga ån med en lång slutartid, för att göra vattnet silkeslent och mjölkigt på ett sätt som förgyller. Denna tiden på perioden brusar inte vattnet vid fallet som under årets varmare perioder och det är därför svårt att få till det man vill få till. Tittar man lite noga ser man ändå att det lilla vatten som strilar nedför fallet är så lent som det var tänkt.
Lite mer liv och rörelse var det vid Nyköpings södra infart. Egentligen var tanken att från bron vid infarten fånga strålkastarna från de bilar som passerade på Järnvägsgatan nedanför. Vinkeln blev dock inte lyckad, så jag vände stativet och fotade ned mot Storgatan istället. Jag tror inte jag ångrar mig.
På vägen hem tog jag ett sista kort bort mot Silohuset som speglade sig så fint i Slottsdammen. Träden som sträcker sina spöklika grenar framför motivet, hade jag gärna varit utan vid det här tillfället. På sommaren kan de dock skapa en fin inramning, oavsett om man tar en bild på Silohuset, dammen eller slottet.
Lite av det Nyköping kan erbjuda och så är det det här med nytta och nöje. Det blev en lång promenad, så även kroppen fick sitt denna lite kylslagna vinterkväll i vår lilla stad.
Lokalsporten
Som sportintresserad, uppvuxen på landsbygden och med ett förflutet som fotbollsspelare i en landsbygdsklubb, vet jag att behovet av stöd för dessa är stort.
Därför vill jag passa på att göra lite reklam för "min" klubb, Tystberga GIF och ni "giffare" som läser detta och som ännu inte gör det...Stöd föreningen genom att ansluta dig till Svenska Spels "Gräsroten". Det kostar inget, utan allt du behöver göra är att gå in där och kryssa i att du vill stödja föreningen och sedan går automatiskt en liten summa till klubben varje gång du spelar med ditt tipskort.
Enkelt och givande m.a.o. Passa också på att besöka Tystberga GIF:s hemsida och ta del av både historia, bilder från då och nu och lite annat smått och gott.
Bilden är inte min, utan den har jag hämtat på nätet.
Solen går upp
Solen går sakta upp över Nyköpings hamn...
...och detta ackompanjeras av denna låt.
Under broarna
Under broarna, inte i Gamla Stan, men väl i Nyköping, finns mycket att fånga för den som söker annat än de sedvanliga motiven.
Passerar man Nyköpings kanske vackraste fastigheter och då syftar jag inte på Culturum till vänster, utan bostäderna på höger sida och fortsätter till vänster, tar man trapporna ned och passerar under bron vid Östra Rundgatan
Så här års när isen lagt sig på Nyköpingsån, kanske den inte inringas av prunkande grönska, utan kala grenar som sträcker sig ut över vattnet. En och annan avbruten gren gör också sitt bästa för att hålla sig över ytan och fåglarna söker till synes förgäves efter mat vid strandkanten
Utsikten från promenaden under bron är vacker, kanske inte lika ståtlig som på sommaren, men väl värd att avnjuta. Klottret som fyller betongväggarna kan man vara utan och så här års slipper man se samhällets olycksbarn som ibland söker skydd i skuggan av bron och lämnar avtryck i form av tomburkar, tompavor, matkartonger och filtar. Jo, det sägs att avsatsen under bron är sovplats för människor under årets varmare tidpunkter. Jag har inte sett dem, bara spåren de lämnat efter sig.
Vattentornet
Nyköpings bästa utsikt har man från Kråkberget. Här ligger stan under ens fötter och man ser under klara dagar ända bort till grannstaden Oxelösund. Att stå på berget och se solen sänka sig ned är många Nyköpingsbors kvällsnöje. Den här tidiga kvällen var jag inte ensam.
Nu var inte syftet med denna kyliga kvällspromenad att föreviga solnedgången över Nyköping, utan ett besök till denna byggnad...
...Vattentornet, som i ärlighetens namn har stans bästa utsikt, men numera är inte byggnaden öppen för allmänheten. 1967 stod tornet klart och nådde då en höjd av 32 meter. Under många år fanns här en restaurang och en platå där man kunde stå och beundra staden som sakta växte. Som barn var jag och mina syskon här med våra förlädrar ett flertal gånger och det var alltid lika spännade att ta hissen upp och alltid lika hissnande att titta ut över kanten.
Det är synd att restauangen inte längre finns, men i dagens konkurrens kanske den skulle ha svårt att överleva?
Under kvällen tog jag många turer till tornet för att fånga det i olika ljusförhållanden. Fingrarna frös och kinderna blev allt rödare när graderna kröp allt längre under nollan, men vad gör man inte...? Motion fick jag.
Några av bilderna blev väl ändå skapligt lyckade, men visst önskar jag att man kunde ha fått chansen att fånga Nyköpings ljus från toppen av tornet.
Idag finns en annan attraktion i Vattentornets närhet. Sedan något år tillbaks kan man besöka ledningscentralen som ringlar sig i långa tunnlar i berget. Anläggningen tillkom under det kalla kriget i händelse av att Sverige skulle dras in. Här fanns plats för 90 personer som skulle leda arbetet med att hålla Nyköping igång. Länk
Har själv inte besökt anläggningen, men får kanske chans att göra det så småningom.
En hobbyfotografs tankar
Jag har sedan unga år haft ett aldrig sinande intresse för att skapa. Till mina föräldrars förtret användes både kritor och pennor till att försköna/förfula personer i de inköpta dagstidningarna.
I skolan fick historiskt kända personer och berömda platser en touch av mitt skapande i de skolböcker vi hade till låns.
De började med kritor och blyertspennor, har sedan passerat vattenfärger och oljepenslar, för att i datorns tidevarv hamna i Photoshop. Hela tiden, åtminstone en stor del av den, har kameran funnits med. Jag fick ärva en gammal kamera från 60-talet, en stor och ganska otymplig pjäs som tog fantastiska bilder i svartvitt. Jag köpte sedan en liten fickkamera för några tior på en bensinmack i den lilla ort där jag växte upp. Den fanns alltid med i fickan, på såväl promenader i naturen, på fester, på badstranden och t.o.m. under lumpartiden. Kvalitén på bilderna som togs var inte de bästa, men tar man fram albumen idag så förmedlar de ändå känslor och minnen från tiden det begav sig.
Idag finns både en nätt och smidig digitalkamera som ryms i fickan i min ägo, så också en spegelreflex med ett antal objektiv som tillbehör och sedan några veckor tillbaks används också en mobilkamera för att lägga ut enklare bilder på Instagram.
Mitt fotograferande är på hobbynivå, det ska erkännas, men ändå finns strävan efter att fånga bilder som väcker intresse och kanske förhoppningsvis inspirerar andra att ta efter. Ett tag närmade sig inspirationen nollpunkten, men tack vare en arbetskamrat (bloggägaren till Kontraster ni ser bland länkarna) som uppmanade mig att starta en blogg, återfanns intresset igen. De bilder som förut visades för nära och kära kan nu ses av andra och därför spirar också inspirationen att göra något bra.
Behöver därmed bilderna hålla en hög kvalitét? Självklart inte och i mitt fall förenar jag lika gärna nytta med nöje, som jag försöker fånga dn perfekta bilden.
På en promenad i ett lite kylslaget Nyköping försökte jag fånga lite av de orsaker som får mig att vandra i och omkring Nyköping med kameran på axeln. (det var innan snön äntligen kom)
Nyköpingshus har jag fångat på bild vid hundratals tillfällen. Turister, andra hobbyfotografer och proffs, har gjort det ännu fler gånger och förmodligen finns det gentligen inget att tillägga i detta fall.
Utmaningen består nu i att hitta vinklar och detaljer man aldrig skulle finna eller bry sig om, ifall nu inte denna bloggen var startad. Slottet passerar jag näst intill varje dag, men denna vinkel har jag tidigare aldrig fångat byggnaden i och hade säkert inte gjort det om jag nu inte inspirerats att hitta något nytt.
Inte denna heller denna vy hade förevigats av mig om denna blogg inte sett dagens ljus. Inget märkvärdigt, ingen högre kvalité, utan bara ett exempel på vad man kan hitta om fantasin bara finns.
Den här fotbollen som frusit fast i Slottsdammens blanka nyis har säkert sin historia och den är nog mer intressant än bilden i sig...
...och detsamma gäller detta hål. Vem tar en bild av ett hål i ett träd? Ja, motivet i sig är tämligen ointressant, men historien bakom desto mer. Varför finns hålet, hur har det skapats, finns det liv därinne...?
En bil täckt av morgonens kyla och ett industriområde i stans utkant. Låt fantasin flöda som sagt...
På den långa vandringen passerades bron till Arnö. Motivet med Vattensportens hus i bakgrunden har jag tagit vid flera tillfällen. Kvalitén är inte den bästa och den känns lite platt och fadd. Det jag vill visa med denna är att linjer i fotografier kan spela roll. Hade Kilaån runnit i en rak linje mot Östersjön vore bilden mer ointressant än denna där den slingrar sig mellan vassruggarna. Linjer i bilderna är ofta mer intressanta och viktiga för slutresultatet än många tror.
Historiskt intressanta platser har sin givna plats i mina album. Fotomässigt finns det mer intressanta och natursköna platser än naturreservatet Lindbacke i Nyköping. Som ägare till en blogg vill man också berätta historien om platsen ifråga, självklart illustrerad med bilder man själv tagit. Detta gjorde jag i augusti 2013 och genom att googla, fann jag uppgifter om området jag tidigare inte känt till. Att ha en blogg kan m.a.o. vara lärorikt, både för en själv och för besökarna.
Självklart finns det också kända personer i en kommun, både de i livet och de som förevigats av konstnärer. I fallet nedan är det dansöse och koreografen Birgit Cullberg (född i Nyköping 1908), vars byst står utanför teatern i Nyköping. Tar man dessa bilder av personer som gjort ens egen kommun känd, vill man gärna läsa mer om dem. Wikipedia är ett bra forum för sådant.
Såja.
Bilderna ovan är inga mästerverk, vilket inte heller är mitt hobbyfotograferandes syfte. Jag förenar gärna nytta med nöje (långa promenader med kameran på axeln) och försöker hitta vinklar och historier jag aldrig mött om inte denna blogg sett dagens ljus för exakt två år sedan.
Med detta inlägg försöker jag också inspirera dig som ännu inte börjat, dig som har mängder av bilder ligger på hårddisken bara du ser och även dig som behöver lite inspiration för att börja motionera. Har du tur kanske du också träffar likasinnande i bloggarnas värld och kanske också på din promenad med kameran.
En kylig morgon
Bilderna nedan är inte särskilt unika, inte särskilt märkvärdiga och motiv som dessa finns säkerligen i var mans fotoalbum.
Eftersom jag gärna förenar nytta med nöje (motion och fotografering), så är det ändå ett motiv som jag ständigt försöker förbättra. Vill man föreviga vackra soluppgångar måste man upp tidigt och så här på vintern får man räkna med stela fingrar och rosiga kinder. Det var bitande kallt i Nyköpings hamn denna morgon, jag lovar.
Vill man sedan fotografera spontant, så lägger man stativet kvar hemma...tyvärr. Det går inte förneka att ett stativ är ovärderligt när man ska ta bilder under mörka förhållanden. Låt vara att dagens kameror tillåter höga iso-värden utan att bruset gör sig alltför påmint, men visst finns det där när man ser bilderna i förstoring. Nåväl, ibland är inte kvalitén det mest väsentliga, utan känslan att vara ute i den friska och kyliga luften är ofta mer värt.
