Ny sida
Fr.o.m. idag byter jag bloggadress från denna till...
Du följer väl med?
Från dur till moll till...?
Ni förstår säkert av bilderna att de inte är dagsfärska. När du läser detta är snön ersatt av en gradaskig sörja. De enstaka snöflingorna som fastnade på jackan är idag regndroppar som böter ned både kläder och kamera. Minusgraderna har förbytts till flera plusgrader.
Söndagens promenad, då bilderna togs, var bara en kort promenad för att hämta lite frisk luft innan eftermiddagens fotbollsmatcher väntade på TV:n.
Det blev lite av en promenad som började i dur och slutade i moll. Att promenaden togs till hamnen kanske inte förvånar någon som följer bloggen. Det är ofta där man kan hitta motiv som man egentligen inte letat efter.
De här vassruggarna som står placerade mellan hamnrestaurangerna ser likadana ut oavsett årstid. Böjde man lite på knäna och riktade kameran mot himmelen, kunde man för ett tag drömma sig till sommaren när uteplatserna är fulla med gäster, när barnens skrik överröstar måsarna och när en kall öl väntar efter fotorundan.
Båten som ligger på sin övervintringsplats är märkligt nog befriad från det klotter som annars pryder både fasader, bänkar och andra döda ting. Det är förmodligen inte långt kvar tills den sjösätts och det brukar vara ett säkert vårtecken som något.
Så här långt kändes promenaden uppfriskande och en viss känsla av den annalkande våren infann sig märkligt nog.
Lite längre bort med hamnpromenaden insåg man ändå att vintern har en lång väg att vandra innan snön försvinner för den här säsongen, innan gräset vaknar till liv och buskarna fylls med insekter.
Där det annars är fullt med barn och ungdomar som utnyttjar det som erbjuds, där båtar fyller gästhamnen, där människor ligger på gräsplättarna och solar, där nyförälskade par sitter på bryggorna och tittar ut över vattnet, där matgästar intar fiskrätter på restaurang Piren och där joggare springer förbi med oilka stilar, var det nu tomt, tyst och ödsligt. Faktum är att jag var ensam på hela promenaden.
Det här ensamma trädet brukar prunka av grönska och sjuda av fågelliv, men på något sätt förkunnade det att våren är långt borta. Av den anledningen konverterade jag bilden til svartvitt. Det passade liksom bättre in i stämningen.
Lite längre bort på promenaden ligger bryggorna där folk brukar inta medhavd fika, sola och bara njuta av sommarens varma vindar. Nu var det kalt, kallt och tomt.
Den här bryggan hade nötts av vinterns snö och kyla och måste nog restaureras till våren. Lite symbolik, för just här vände jag och började gå hemåt igen. Plötsligt blev det motvind och den lite småkyliga vinden gjorde promenaden hem allt annat än angenäm.
Det är långt till våren, jag förstår det nu.
Slask och blask
Säg den glädje som varar länge. De förvisso kalla, men vackra dagarna förra veckan, förbyttes i helgen till plusgrader och en gråtrist himmel.
Det som göms i snö kommer fram i tö, är ett ordspråk som gäller än idag. Det som låg gömt under ett tunt lager med snö, dök i helgen fram och man tvingas skicka en fråga till både hundägare och hungriga flanörer.
Är det så jobbigt att ta med hundpåsar, pizzakartonger, cigarettpaket och lägga dem i de behållare som är utplacerade med jämna mellanrum? Latheten hos vissa finner inga gränser.
Lika tråkigt är det för de skidåkare som tagit sig runt uppgjorda spår vid både golfbanor och motionsspår och givetvis är det trist för de barn som ovant struttat runt på skridskor vid Vallarna.
För oss hobbyfotografer innebär detta väderomslag en paus, för så trist som naturen och omgivningen är just i dessa dagar är det också ganska omotiverat att ta med sig kameran på sin dagliga promenad. De otroligt vackra scenerna vid Storhusqvarn som under ett par veckor lockade folk med sina kameror, är idag ett minne blott. Likaså är området kring Forsen förvandlad till en trist sörja där inte ens den mest inbitne proffsfotogfaren kan finna intressanta naturmotiv.
Trist, trist, trist...men alla vet att en vacker och kall vinter alltid avslutas med en grå, trist och slaskig period innan våren tar vid och smilbanden letar sig uppåt.
Sedan gäller det förstås att se upp när bilarna passerar och stänker sörja upp på trottoarerna.
Mörker
När vädret är trist eller när det känns för kallt att vandra genom stan med kameran, åker de hemgjorda studiomaterialen fram.
Dessa bilder togs i all sin enkelhet, med en svart skokartong som underlag och ett svart ark som bakgrund. Lite negativ exponeringskompensation för att göra bakgrunden ännu lite mörkare och så på med mitt ordinarie 18-55 mm-objektiv, alltså inte makrot denna gång.
Inga märkvärdiga bilder, bara prov på vad man kan syssla med när man inte har lust att gå ut.
Bilden nedan inspirerades av ett inslag i en av SVT:s morgonprogram där en fotograf visade prov på vad man kan göra med lite fantasi och en kamera. Han lade ett par solglasögon i frysen några timmar, tog sedan på dem och förevigade sig själv med en selfie.
Jag kan lugnt och ärligt konstatera att hans exempel blev långt bättre än mitt. Förmodligen låg mina gamla solglasögon inne för kort tid för att is skulle bildas och sedan förstår jag nu att man bör göra rent dem innan de stoppas in i frysen.
Kanske jag gör ett nytt försök så småningom, för det här blev inte som tänkt...
Isjakt
I söndags var det så där härligt kallt att man inte kunde låta bli att dra på sig flera lager kläder och ge sig ut på en fotorunda. Tanken var också att prova den nya kameran, så varför inte förena nytta med nöje?
Fotorundan började i hemmets lugna och varma vrå, där kylan hade skapat vackra ismönster på sovrumsfönstret.
Förmiddagen var ganska tidig och solen var på väg upp på den kylslagna himmelen. Som gjort för lite motljusbilder och var passar det sig bäst den här tiden på året? Ja, kanske vid det närbelägna Storhusfallet. Jag hade som sagt min nya Nikon Coolpix900 över axeln och skam å säga så har jag inte satt mig in i kamerans inställningar, finesser och vad den går för.
Att prova detta när kylan biter i kinderna och fingrarna stelnar innan man hinner fokusera, var inte att tänka på. Därför användes bländarprioritet när bilderna togs. Hade ännu inte hunnit kolla inställningarna och hur man skiftar mellan stor och liten öppning, så jag la inte ned alltför stor vikt vid detta, utan knäppte bara av och lät kameran göra hela jobbet.
Det bet lite i kinderna som sagt, så en värmande promenad bort till Forsen gjorde därför susen. Det blev inte så många bilder kring detta gamla industriområde, men lite isskulpturer fångades ändå.
Nästa mål var hamnen, men på vägen stannade jag åter till vid Storhusqvarn och förevigade Näcken...
...och ispalletten som flöt omkring nedanför fallen...
...innan jag traskade gångvägen förbi Pelles lusthus, varifrån denna bild togs.
Hamnen ja. Alltid ett mål för stans hobbyfotografer och under kalla och snörika vintar kan man fånga riktigt härliga motiv, vilket var mitt syfte. Det första målet var piren, varifrån jag tänkte ta lite bilder in mot land och isformationerna och just precis då...
...tog batteriet i kameran slut. Bloggägaren hade förstås inte räknat med att ett batteri också används när man använder kamerans meny och inställningsrattar och att ett batteri laddas ur ganska fort när kylan är så påtaglig som denna söndag.
Där stod jag, frusen och förbannad, allra längts bort från hemmet under dagens fotorunda. I rena ilskan åkte mobilen fram, för att åtminstone få med mig en bild hem och det blev denna...
Det vara bara att traska hem den dryga kilometern, för att hämta min Nikon 7100, eller min huvudkamera om ni så vill. Dagens huvudnummer var nämligen att fota de fantastiskt vackra isformationer som kondens och vattendroppar från Storhusfallet skapar i sin omgivning.
Det är ett skådespel och fantastiskt vackert. Det var inte bara jag som upptäckt detta, utan det stod massor av folk och tog bilder med allt från mobiler till dyra spegelreflexer, så det är nog många som sitter hemma och beundrar de bilder de tog denna förmiddag.
Så här lite från ovan märktes inte kombinationen kyla och vatten, men väl nedanför fallen gällde det att vara snabb. I den stränga kyla som rådde frös nämligen vattnet från fallen väldigt fort, vilket bildade små droppar av is som satte sig fast på både jacka och så klart kamera.
Någon tanke på att fibbla med inställningar och fukuspunkter hanns inte med. Ratten stod på bländarprioritet, isovärdet på Auto och sedan var det bara att knäppa.
Riktig påtagligt blev det ju närmare vattnet man kom. En snabb bild, torka linsen med en trasa, på med linsskyddet och en kort promenad så att kameran torkade och så tillbaks igen.
Intressant och kanske var det värt det?
Ni som inte varit vid fallet och fotat får skylla er själva. Den här dagen kanske det var i kallaste laget, för visst hade jag velat haft mer tid för att ratta in de för ändamålet rätta inställningarna och visst hade jag velat hitta mer spännande vinklar i bilderna och det rätta ljuset, men ibland tvingas en hobbyfotograf erkänna att man bara är en renodlad amatör och att frusna kinder och stela fingrar är ett tecken på att det är dags att ge upp.
De långa skuggorna
Att fotografera i motljus är alltid en utmaning, men en utmaning som kan rendera i väldigt spännande bilder.
Nu säger jag inte att det här är en väldigt spännande bild och i händerna på ett proffs hade den förmodligen stuckit ut på ett helt annat sätt.
Tycker dock att stämningen blev snarlik den jag upplevde i verkligheten.
Industrilandskap
Industrilandskap gör sig oftast bäst i svartvitt, eller som i denna bild där den blå färgen på skorstenens topp behållts och resten konverterats till svartvitt, med en lätt övertoning av brunt och svart. I synnerhet är detta användbart när himmelen är trist som fallet var när bilden togs.
Flera av bilderna från tisdagens blogginlägg hade självklart klätt bäst om de konverterats, men det får bli en annan gång.
Peking
Norrköping ligger bara några få mil från Nyköping, men är för vår del en väldigt outforskad stad. Visst passeras staden på vägen söderut, nuförtiden utanför, men för bara några år sedan genom staden.
Det är inte bara en gång frugan och jag pratat om att ta buss eller tåg och göra ett dagsbesök i stan. I början av hösten var vi och några vänner på en spa-helg i Söderköping. På vägen hem tog vi en omväg och passerade genom Norrköpings mer centrala delar och just den dagen bestämde vi oss för att åka till vår södra grannstad under vintern.
7-8:e januari passade utmärkt, då det dels var mellandagar och nästan samtliga arbetskamrater hade utnyttjat sin ledighet veckan innan och efter jul. Sagt o gjort, vi bokade in oss på hotell President i närheten av centralstation och så var det bara att invänta avresan.
Ett gnistrande vackert Norrköping mötte oss på morgonen, med ett tunt lager av nyfallen snö, en klarblå himmel och cirka -14°. En vinter så som en svensk vinter ska vara m.a.o.
Innan vi checkade in var jag bara tvungen att ta denna bild av Holmen-huset som ligger granne med hotellet vi övernattade på.
Med incheckningen avklarad, var det bara att ge sig ut på upptäcktsfärd och det givna målet låg bara en kilometer från hotellet, Industrilandskapet.
Här har Norrköping skapat en turistmagnet som heter duga. Tack o lov, så rev man inte området som det ett tag var planerat att göra. Det man ser är en oerhört spännande miljö och ni som följt bloggen, känner till min förkärlek till gamla miljöer, allt från slott till nedlagda industrier. Muséer, butiker, restauranger, skolor och ateljéer ger liv och rörelse i det ganska stora område där det förr sjöd av liv och rörelse i de olika arbetarbyggnaderna.
Vi gick in och värmde oss på Arbetsmuseumet som ligger i det berömda Strykjärnshuset. En lättare lunch intogs innan vi besökte utställningarna i de fem våningarna. Tyvärr blev både jag och frugan lite besvikna på det vi fick se. Vi hade nog räknat med att få se lite uppbyggda miljöer från den tiden när verksamheten var i full gång, men istället möttes vi av modern konst som i.o.f.s. fyllde sin funktion för människor som intreserar sig för sådant.
Lite fotografier, tidningsutklipp och en och annan pinal från tiden det begav sig, var det enda som påminde om fornstora dagar. Lite synd.
När vi sedan kommer ut, har den blå himmelen förvandlats till en grå sörja och snön börjar falla. Vi fortsatte vår promenad längs med strömmen och insåg att den sträckan måste vara oerhört vacker under våren och sommaren. Vi gick ända bort till Rhododendron-parken och passerade café Färgargården på vägen. Idén om att resa hit i sommar tog sin början just här.
En svanfamilj låg intill caféet och skalpade i en liten isvak.
Här vek vi av så vi slutligen hamnade på Drottninggatan, som får sägas vara Norrköpings inre puls. Resaturanger, butiker och shoppingcenter avlöser här varandra. Inte så mycket att orda om, då centrala delarna i jämstora städer brukar se likadana ut, förutom att få städer i Sverige har spårvagn.
Eftermiddagen led mot sitt slut och vi bagav oss till hotellet för en stunds vila och en dusch innan vi letade oss ut till restaurang Pappa Grappa där kvällens mat och dryck intogs. Inte billigt, men både gott och trevligt.
Norrköping är känt för sin ljusfestival som äger rum i december och januari. Då tänds staden verkligen upp, men både fasta och tillfälliga verk i olika former och färger, smått som litet. Mycket vackert och just då insåg jag att ett stativ hade suttit som smäcken, men det låg kvar i hemmet och kameran fanns kvar på hotellrummet. Ni som följer mig på Instagram har sett några bilder tagna med mobilen. Är det något jag ångrar på resan, är det just denna miss...
En skön natts sömn, en god frukost och när frugan slappade med en bok på hotellrummet, begav jag mig ut på promenad med kameran. Skymningen var precis på väg att övergå till dagsljus, men några enstaka bilder hann jag med i alla fall.
Min promenad gick åter till Industrilandskapet, för att där ta lite fler bilder, inte minst på de detaljer man brukar missa när man känner sig lite stressad. Nu snöade det ganska ymnigt och temperaturen låg knappt under nollan, så det var kanske inga idealiska förhållanden att fota i, men...
På vägen tillbaks till hotellet tog jag en liten omväg längs med Drottninggatan ned till Kaktusparken. Några bilder blev det, innan jag begav mig in i värmen igen.
Efter lunchen var tanken att ta en promenad längs med strömmen, bort mot hamnen. Det gjorde vi förvisso, men det allt tätare snöfallet gjorde att intresset mattades av för varje steg vi tog, så vi vek av när vi anlände hamnen och begav oss upp mot centrum igen.
Klockan var nu cirka 13:30 och tåget till Nyköping avgick inte förrän 19:30. Att döda tiden fram till dess på stadens gallerior eller traskandes i ymnigt snöfall och kyla, kändes inte särskilt inspirerande. Av den anledningen köpte vi istället biljettet till nya Star Wars-filmen och kröp in i biovärmen under ett par timmar. En klart sevärd film om jag gillar fantasy och science fiction, vilket bloggägaren gör.
Tillbaks till hotellet för att hämta ut väskorna och sedan till en indisk restaurang som låg ett tiotal meter bort. Därefter travade vi de cirka 200 metrarna till järnvägsstation för att invänta avgående tåg till Nyköping.
Det finns mycket att se i Norrköping, helt klart. Nästa gång vi beger oss hit, och det kommer vi att göra, så blir det på sommaren och då kommer vi att nyttja uteserveringar och de sommararrangemang som staden är känd för.
Lite länkar som knyter an till inlägget.
Ny kamera
Jag har läst om den flera gånger, sett hur bra kritik den getts och med hjälp av lite julklappspengar gjordes inköpet av en...
...Nikon Coolpix900, samt ett ND- och ett graduerat filter till min Nikon 7100.
Inköpet får ses som ett komplement till min spegelreflex som fortfarande kommer att vara nr 1 när jag gör mina fototurer. Den här kameran som är betydligt lättare att bära och inte lika avancerad, kommer däremot att göra sig utmärkt för dagsutflykter och resor där det kanske inte finns så mycket tid att lägga på själva fotandet.
Självklart kommer den att finnas med i ryggsäcken när jag ger mig ut och två faktorer denna kamera är utrustade med är den främsta anledningen. Dels har den en inbyggd wi-fi som gör att man kan skicka över bilder direkt till mobilen, vilket är bra om man är ute och reser eller på tur och vill dela någon bild med vänner och bekanta. Dels har den hela 83x zoom och det är givetvis bra om man stöter på djur. Zoomar man så mycket, krävs det dock ett stativ för här räcker det med vinddraget från en mygga som flyger förbi, för att bilden ska bli lite skakig.
Jag har inte testat kameran än, men tänker göra det så fort tid finns. Under tiden kan ni se en liten introduktionsfilm och läsa lite.
Ny profilbild
Funderar på att lägga upp en ny profilbild på bloggen, alternativt på Instagramkontot. Vet inte om det lockar fler eller skrämmer bort besökare?
Får fundera ett tag till.
När vintern kom till stan
Så kom den då och det på allvar. Termometern utanför köksfönstret visade på -11° och ett snötäcke, om än tunt, bredde ut sig i stan.
Nu gällde det att passa på, så fram med långkalsongerna och så ut på stan. Ja, nu blev det samma runda ni sett hundraelva gånger, men bor man centralt så är det hamnområdet och Slottet som tilldrar sig uppmärksamhet. Det är främst här man finner motiv som är värda att föreviga.
Jag tog först vägen över Torget där två motiv tilldrog sig min uppmärksamhet, den ensamma flaskan och solen som spred sina strålar genom busskurens fönster.
Utanför Rökeriet stod stans största idrottsman genom tiderna och poserade framför ån som är på väg att få en tuns isskorpa.
Hamnpromenaden såg en strid ström av folk, men längs med själva vattnet var det näst intill tomt. Bra i sig, för då var det fritt fram...
Uppe vid slottet var det en febril aktivitet, både på den tillfrusna slottsdammen och de små backarna vid vallarna. De man främst gläds åt när vintern nu kommit, är barnen. Äntligen fick de chansen att prova sina julklappar och det gjorde de med skratt och en del gråt när pulkan välte eller de gjorde en rova på isen.
Sanning och säga, så var nog många föräldrar lika roade som barnen och på naturisen sågs också äldre prova skridskorna för första gången den här vintern. Det är väl så en svensk vinter ska vara?
Fingrarna var ganska kalla vid det här laget och jag märkte att händerna darrade allt mer när handskarna åkte av för att få lite mer känsla i avtryckarfingret. Det var dags att gå hem och få lite välbehövlig värme.
Vid Storhusfallet upptäckte jag denna lilla gynnare som satt i buskarna och såg väldigt frusen ut. Har ingen aning om artens namn, men jag förmodar att den tillhör övervintrarna och borde väl därför inte frysa?
Pilska fåglar
När det gäller fåglar och fågelbilder har jag fortfarande att se fram mot mina två favoritmotiv. Den mäktiga kungsörnen som svävar under en klarblå himmel och domherren som med sitt röda bröst avtecknar sig mot nyfallen snö och med den blåa himmelen som skymtar i ovankant av bild.
Jag lär få vänta, då både snö och domherre lyser med sin frånvaro och kungsörnar får man bege sig till andra områden för att få se.
Nej, man får nöja sig med det vanliga fåglar som är mer irriterande än spännande och en o annan liten rackare som inte är särskilt villiga att ställa upp på bild.
Dagens behållning kom flygande genom luften när jag tog en kort paus intill Nyköpingsån.
Det var inte mat de var ute efter och någon sådan hade jag i vilket fall som helst inte med mig. Borde man egentligen ha, för att locka fram de små liven.
Nej, jag fick bevittna en kärleksakt där ett antal stiliga andhanar försökte uppvakta en ensam andhona (kallas de så?). Eftersom jag inte vet om barn utan målsmans sällskap besöker bloggen ska jag utelämna de snaskiga detaljerna, de ekivoka och brutala bilderna...men konstaterar att också fåglar kan.
Se snön som fallit
Ja, vi får nöja oss med det lilla och passa på när tillfället erbjuds.
Ett litet, tunt snötäcke och några få ensamma snöflingor som dansar ned mot marken. Det var det Nyköping som mötte söndagsflanörer idag. Snön vore säkert välkommen bland lekande barn, alla de som tränar inför Vasaloppet och som vill prova sina skidor på riktigt underlag innan tävlingen och så givetvis en och annan fotograf som längtar efter att få ta de härliga vinterbilder som man annars bara ser i turistbroschyrerna.
Själv står jag fast vid det egoistiska tänket, att om det inte ligger snö på marken under Julafton, behöver vi inte ha någon alls. Okej, det kittlar lite i avtryckarfingret efter att få lägga ut bilder på bloggen som visar ett vintrigt Nyköping från sin bästa sida, det erkänner jag gärna. Tyvärr är jag rädd för att tillfället kommer snart och att tillfället inte bara blir kortvarigt...
Dessutom var dagens tunna snötäcke riktigt lömskt, då det dolde isen som gjorde trottoarer och gångbanor glashala.
Nåja, vi nöjer oss med det lilla och hoppas alla får den vinter de önskar...även om önskningarna skiljer sig i utformning.
Nyårspromenaden
Vi i kompisgänget har gjort till en tradition att gå Nyårspromenaden runt Nyköpings mer centrala delar, om nu tre år kan kallas tradition. Förhoppningsvis blir det av varje år och snart är det väl helt okej att kalla det för en tradition.
Klockan 15:00 inleds arrangemanget som sedan pågår fram till 17:00. Vi tycker att det bör vara lite mörkare för att få hela mysfaktorn tilldelad. Vi samlades därför på Stora Torget en halvtimme senare, när solen försvunnit bakom byggnaderna. Vill man fotografera kanske denna promenad inte är den mest lämpade om man inte känner för att släpa runt på ett stativ, använda blixt eller har ett väldigt ljusstarkt objektiv.
Jag valde att inte använda blixt, släpade inte runt på ett stativ och äger inget riktigt ljusstarkt objektiv. Därför använde jag Auto-ISO och nackdelen med det är att man inte styr ISO-värdet själv. Fotograferar man i skymning har ISO-talet en tendens att höjas rejält och alla som fotograferar vet vad det innebär...brus.
Det tycker jag dock att man får leva med, för stämningen är ändå det viktigaste och i vissa bilder, framför allt svartvita, ger bruset en extra touch.
Det var inte mycket folk kvar på Torget när vi kom, men ett antal andra sällskap stod också de och inväntade resten av gänget. Runt promenaden var det dock gott om folk och som nyinflyttad Nyköpingsbo, borde det här vara ett givet och lärorikt evenemang.
Promenaden som kantas av tända marshaller tar sin början runt Gripemuseet och Nicolaikyrkan. Förra året gjorde vi en visit in i bägge byggnaderna, så det hoppade vi över denna gången.
Vidare förbi Stora Torget igen och vidare ner över den lilla bron till Bryggeriområdet.
Där hade konstnärerna sina atejéer öppna och många nyfikna passade på att titta in för att se vad man ägnar sig åt och vad som tillverkas i de gamla byggnaderna.
På gårdsplanen var en skön brasa tänd och några dansanta par tog en svängom till musik som dånade ut ur högtalare som placerats på trappan vid själva huvudbyggnaden. Mitt på gårdsplanen hade en stor formation av halm arrangerats och vi misstänker att man under kvällen ämnade tända på denna. Det hade varit sevärt, men vi valde att inte stanna för att se.
Vi fortsatte istället och gick den lilla träbryggan fram mot slottet. Nu hade mörkret lägrat sig, vilket i sig förgyllde stämningen, men som också gjorde det svårare att fotografera.
I den brusande forsen ned mot slottet slet några kanotister mot strömmen, i kläder och farkoster som var dekorerade med ljusslingor och från någon av kanoterna strömmande det ut musik.
På den första bilden jag tog använde jag blixt för att jämföra. Visst fångade man det brusande vattnet och kanotisten något bättre, men själva stämningen runt det hela uteblev samtidigt.
På de nästa bilderna användes ingen blixt, bara Auto-ISO. Man ser direkt att bilderna innehåller mer brus, är inte lika skarpa, men stämningen är bättre fångad och liknar mer det som var.
Nästa anhalt var NK-villan som hade öppet. Utställningsrummen var låsta, så här kunde man bara gå in för att värma sig och smaka lite glögg och pepparkakor. Eftersom det var lite småruggigt ute, så värmde vi oss en stund och en viss mysfaktor infann sig ändå.
Vi tog ingen glögg, för nu vara det bara ett tiotals meter till vårt traditionsenliga stopp. Vid den lilla bryggan mellan NK-villan och hotell Kompaniet, har vi gjort till en tradition att stanna till för att inta medhavd glögg och pepparkakor. Ett trevligt stopp, som en del förbipasserande verkade kasta avundsjuka blickar på.
Lite kallt och blåsigt som sagt, så stoppet blev inte så långt.
Sedan bar det runt hamnbodarna, över bron och bort mot slottet. Förra årets promenads stora begivenhet i mina ögon var arrangemanget vid själva slottet. Då fick man beskåda eldslukare som genomförde sin show till tonerna av mäktig musik som dånade ut över borggården. En show som frambringade rysningar och Gundes berömda ståpäls och det berodde inte på kylan som då var än mer påtaglig än nu.
Tyvärr hade man ingen show på 2015 års promenad, bara mäktig medeltidsmusik som dånade ut över en mörklagd borggård. Vet inte om kommunen tvingas spara som många kommuner verkar göra nuförtiden. Synd, för nog hade fler än jag sett fram mot samma fina show som 2014.
Därför gick vi vidare ned mot muséet som var öppet. Passade bra, för här jag skamligt nog bara varit en gång och det var när man fick ta sprutan mot svininfluensan för ett antal år sedan. Det passade också bra, eftersom ett nytt museum håller på att färdigställas ett par hundra meter bort.
Det finns mycket att titta på. Bl.a. prissamlingen från Nyköpings och en Sveriges absolut bästa idrottsmän genom tiderna, Gert Fredriksson. Fotografier, minnesanteckningar och tidningsutklipp från Nyköpings epok som stor industristad med SAAB, Cewe, Sunlight och andra industrier som sysselsatte hundratals kommuninvånare, men som idag tragiskt nog bara är ett minne blott.
Ett klassrum från förr är uppbyggt och vid katedern står en docka föreställande dåtidens stränga lärarinnor. Kan erkänna att jag gärna hade haft modellen till den här dockan som lärare, om man nu får säga så i feminismens tidevarv?
Längst in i byggnaden finns museiföremål som kanske främst drar till sig manligt intresse, åtminstone fick man den känslan. Motorcyklar, motorer, flygplansattiraljer och information om flygflottiljen F11 som höll till ute på Skavsta mellan 1941 och 1980.
Motorcyklar som sagt, bl.a. en isracingmotorcykel från en av Sveriges mest kända förare, Posa Serenius. De dubbarna vill man inte ha över benen...
Ett varumärke som försvann från Sverige 1986 då det köptes upp av norska Statoil.
En trevlig promenad var över och gänget skildes åt för att en timme senare träffas för några trevliga timmar tillsammans innan 2015 övergick till 2016.
Ni som följer mig på Instagram vet att kvällen inte blev så angenäm för min del. Ni som inte följer mig på Instagram...än...får nyfikna stanna kvar i ovisshet.
