Nu måste väl ändå den efterlängtade våren vara här?

 

För första gången i år kunde jag njuta av den efterlängtade värme som som slog emot mig intill husväggarna vid de öde byggnaderna i Nyköpings hamn. Jag var inte ensam, utan där satt en gammal dam på sin rullator med ögonen vända mot den värmande solen. Där satt det nyförälskade paret som snarare hade ett större intresse för varandra än för solen som gjorde sitt bästa för att belysa deras kärlek. Där lekte också barn med förtjusta skratt och joggarna som sprang förbi var mer lättklädda än de varit på månader.

 

Ute på Täcka Udden syntes äntligen kontrasten mellan den spirande grönska som letade sig fram mellan de kvarvarande snöresterna och ute på Stadsfjärden kunde man nästa se hur vinterns istäcke smälte mellan gästhamnens bryggor.

 

 

Var äntligen våren kommen för gott, eller stundade ett bakslag bakom knuten? Ja, till och med de ständigt närvarande änderna såg förbryllade ut där de just tagit sina stapplande steg på det allt tunnare istäcket.

 

 

På väg hem gjorde sig dock temperaturen sitt för att dämpa glädjen över vårsolens sköna strålar som sakta letade sig ned bakom horisonten och lämnade hamnen i ett strålande vackert kvällsljus...

 

 

 

...och natten med sina 17 minusgrader var visserligen vacker, men en påminnelse om att den svenska vintern är längre och lömskare än vad åtminstone jag önskar.