En gammal kyrkogård
Det finns något som både skrämmer och fascinerar med kyrkogårdar. Vetskapen om att människor har avlidna släktingars sista vila någon meter under marken man går på, är en liten pirrande känsla. Många vill nog inte erkänna att de kastar en blick på inskriptionerna som pryder gravstenarna, men visst lockar de till tankar. Hur gamla blev de, vad dog de av och hur tedde sig deras liv?
Kyrkogårdar är också en flitigt använd kuliss till otaliga skräckfilmer av varierande karaktär. Det finns säkert de som inte gärna tar en ensam promenad runt en avlägsen kyrkogård efter mörkrets inbrott.
Just detta fick mig att för första gången fascineras av våra fäders viloplatser. I tonåren hade jag en vän som bodde endast 50 meter från Tystberga kyrka. Ett lördagsnöje vi i kompisgänget ägnade oss åt ibland, var att sitta hemma i kompisens rum, dricka några öl, se en skräckfilm på TV, för att därefter bege oss till kyrkogården för en vandring runt densamma efter midnatt. Den som inte ensam tog denna promenad runt den mörklagda kyrkogården kallades för feg och fick som straff bjuda laget runt på en öl vid nästa samling. Allra mest spännande var när någon tjejkompis deltog. Inte att förringa tonårstjejers mod, men det var ofta de kröp upp i soffan under filmen för lite närhet och inte sällan vägrade de ta vägen runt kyrkogården utan att hålla handen.
Kyrkogårdar kan se helt olika ut. Från Stockholms jättelika och enormt vackra Skogskyrkogård...
...via den pittoreska Zigenarkyrkogården i Malmö med sina påkostade och väldigt annorlunda gravar....
...till landsbygdens mindre kyrkogårdar, eller som följande bilder är hämtade från...äldre kyrkogårdar i städerna, i detta fall Nyköpings gamla kyrkogård.
Nyköping gamla kyrkogård är just gammal. Om detta vittnar gravarnas inskriptioner, men också rosten som förvandlat grindarna och mossan som kryper över flertalet gravstenar. En nästan kuslig känsla infinner sig och man nästan ser framför sig hur skräckfilmsregissörerna tassar runt på dessa områden för att finna exteriörer till nästa stora film.
Samtidigt är det avkopplande att traska runt bland välskötta gravar. Stillheten och det rofyllda i att vistas ovan okända människors sista vila, uppmanar till eftertanke och visst kan väl även dessa kyrkogårdar ha något vackert över sig.
Den lilla minneslunden på Gamla kyrkogården är inte stor, men tända ljus och nyplockade blommor vittnar om släktingar som fortfarande vördar de avlidnas minne. Att slå sig ned på en bänk och minnas de nära och kära som ligger begravda, frammanar minnen av en svunnen och aldrig återkommande tid. Tänk egentligen så mycket man ville ha sagt som man aldrig sade och så mycket man sade som man aldrig borde ha sagt.
Tänk om det ändå fanns ett liv efter detta...?
Kommentarer
Lasse Jansson
Mina två äldsta döttrar, framförallt den näst äldsta, har länge uppvisat en tjusning för skräckfilmer. Filmer som jag själv aldrig skulle vilja se men som de i sina tonår inte bangar för att titta på. Så i det avseendet är de nog modigare än vad jag är...
Jag gillar de tre svartvita bilderna i mitten av din kollektion. Fina detaljstudier från en gammal kyrkogård.
Svar:
Stefan
Trackback
