Dagen efter
Mjukt inbäbbad i lummig grönska låg den där. Den tomma champagneflaska som vittnade om en kväll i firandets tecken.
Vad firades? Ett bröllop, en födelsedag, en minnesvärd afton eller ett evenemang av enklare slag?
Bara ägaren och den som delade på innehållet vet...och bland dessa återfanns inte jag.
Vin-tema
Vi brukar köpa vin efter olika teman, ibland på skoj, ibland med eftertanke.
Gissa det senaste köpets tema.
Just det, beigt och då åsyftas etiketterna. Ikväll korkas en av dessa flaskor upp, men vilken talar jag inte om.
Regntunga skyar
Det var regntunga skyar som drog in över Nyköping igår. Jag har vid tidigare tillfällen skrivit att kameran ibland ligger nedpackad när jag går till jobbet. Man vet aldrig vad man ser och möter för motiv på vägen.
Jag är glad att kameran fanns med när jag tog stegen hem igår, för regntunga skyar som de igår ser man inte varje dag. Att välja färg eller svartvitt är en smaksak, men i detta fall kändes just svartvitt passa stämningen bäst.
Jag hann nästan ända hem innan de regntunga skyarna började släppa ned sitt innehåll över Nyköping.
SM i kanotslalom
Redan i fredags eftermiddag uppmärksammade vi höga röster någonstans ifrån. Då ljuden studsar mellan väggarna där vi bor, var det svårt att lokalisera varifrån rösterna kom. Var det fest på någon av krogarna i närheten, en politisk manifestation eller något annat jippo?
Vi brydde oss inte så mycket när osten, kexen och vinet intogs med välbehag.
Redan vid frukostbordet på lördagen hördes åter de höga rösterna och nu blev vi lite nyfikna. När vi lite senare tog en promenad ned på stan för vår traditionella lördagsfika, tog vi en annan sväng än via Storgatan. Vi gick nedåt slottet, varifrån vi trodde att ljuden kom.
Redan vid Folkhögskolan började vi förstå vad som vankade bakom knuten.
Japp, där låg de. Kanoterna vars ägare deltog i 2014 års Fors-SM, med grenarna störtlopp, kanotslalom och kajakcross.
När vi anlände hade redan några lopp genomförts i herrarnas kanotslalom C1. Vissa av deltagarna lyste med leenden i sina ansikten efter förmodat lyckade åk, andra såg mer nedstämda ut och man får tro att det inte hade gått så bra som önskat.
Det var en tids paus mellan åken, så vi hann göra några ärenden uppe i centrala stan innan det var dags för åk nummer 2. Nedanför Bryggeriet var uppvärmningen i full gång och ett myller av kanotister sågs ivrigt vänta på sin tur...
...och i blickfånget hade de den lite tuffare delen av banan, där relativt lugnt å-vatten förbyts till rasade vattenmassor...
...och precis där de vilda virvlarna tog vid, satt funktionärerna och inväntade de tävlande.
Så kom de då, en efter en och tog portarna med olika teknik och framgång. Man inser snart att kanotslalom inte är en sport för män och kvinnor med spagettiarmar och ölmage. Det krävs kraft och styrka för att genomföra dessa tävlingar och det påminer mig om den tiden då jag tränade på gym för att stärka upp en trasig rygg.
En kväll när jag låg på bänken och kämpade med en skivstång på 80 kilo, lade sig en av tjejerna från stans kanotgymnasium på bänken jämte och hivade upp 100 kilo utan att stöna allt för mycket. Låt vara att jag gjorde tio lyft och hon bara tre, men där fanns det styrka minsann.
På bron mellan Bryggeriet och Nyköpingshus hade mycket folk samlats för att se tävlingarna och här hörde man både norrländska och småländska, så många var de som besökte vår vackra stad...kanske för första, men inte sista gången.
Efter bron dök den olycksaliga siffran upp och kanske många av de tävlande skulle möta sin överman just här?
Nej, den porten var en av de enklare, men ståendes på bron och tittandes ned på kanotisterna som passerade, insåg man att även de enklare passagerna krävde både styrka och precission.
Slutet gått, allting gott, heter det som bekant och med en historisk kuliss i bakgrunden tror jag att samtliga tävlande kände sig nöjda med sin insats. Alla kan inte vinna och någon måste alltid komma sist...
...och vi som själva tränat och tävlat, vet att även den bittraste motståndare kan bli din vän för livet...sade de två och gled sakta bort i skymningen med minnen från 2014 års Fors-SM i Nyköping.
Hertig Karls marknad
En av de årliga begivenheter Nyköping kan erbjuda när hösten börjar göra intrång, är hertig Karls marknad.
När det stora tåget med riddare på sina ståtliga hästar, soldater, gycklare, herrskap, tjänare och hertig Karl själv, marscherar genom Storgatan till tonerna av trummor, går det en liten rysning av välbehag genom kroppen.
Historiens vingslag sveper in över Nyköping och lockar gamma som ung.
Tyvärr hann vi inte besöka själva marknaden i år p.g.a. andra åtaganden, men förra året var anmärkningsvärt nog den första gången jag betalade entrë för att på nära håll bevittna riddarnas kamp, handla tidstypiska varor och supa in den spännande historia Nyköping kan erbjuda. Se det blogginlägget här.
Nej, i år fick det bli en liten hastig stilstudie av uppträdandet på torget när vi hastigt sprang förbi, men läs lite om marknaden här, men besök den gärna nästa år. Är du fotointresserad finns det många motiv att föreviga och gillar du svensk historia är det ett måste att någon gång göra ett besök.
Working Class Hero
Ett arvegods från mina morföräldrar är en bronsstaty av fransmannen Ernest Rancoulet (1875 - 1915).
Jag vet inte om statyn är ett original, en kopia, eller vad den är värd och jag bryr mig inte heller. Statyn i sig bär på ett minne från den tiden när jag tillbringade många timmar hos mormor och morfar. Statyn utgjorde bl.a. ett utmärkt näste för de små platssoldater som jag fick i små förpackningar med underbara målningar på framsidan. Minns ni?
Som en hyllning till mannen som stod modell för Ernest Rancoulet visar jag denna suveräna cover på en redan bra låt.
Brutna löften
Är ni som jag, fast beslutna att inför semestern skaffa en kropp som kommer i förra årets inköpta badkläder, men som vid årets badpremiär inser att riktigt så blev det inte?
Då går ni säkert in i hösten med samma inställning som jag, nämligen att nu när sommaren är slut så finns det gott om tid att träna bort den sommarmage som vuxit några centimeter på relativt kort tid.
Då har ni säkert också insett att det tar betydligt längre tid att få bort dessa centimeter och kilon, än att skaffa dem.
Jag som sedan unga dar ägnat stor del av min fritid till fysiska aktiviteter har under många år insett att man inte kan äta, dricka och ägna tid framför TV:n i samma utsträckning som förr. Den unga och vältränade kropp man förr såg i spegeln är idag inte lika lustig att se, men så ska det väl heller inte vara?
Nu är jag på inga sätt och vis utseendefixerad och har inga problem med att kilona på min långa kropp kanske är några för många och att six-packen på magen döljs ganska väl. Jag har heller inte kraven på mig själv att se ut som jag gjorde i 20 - 30 årsåldern och tycker ibland det känns pinsamt att se 50-åringar ägna timmar på gymmen och gå på dieter som förmodligen gör mer skada än nytta i längden, allt för att kunna svassa omkring på stan eller badstranden och visa upp sig för allmänheten.
Dock finns ett personligt mål att må bra. Det målet innehåller såväl god mat, god dryck, gräddiga bakelser till lördagskaffet och några timmar framför en bra fotbollsmatch på TV med en whisky och lite smågodis i en skål bredvid. Ta bort detta och en del av mitt välmående försvinner i en hast.
I detta mål finns också strävan att fysiskt må bra. Har man tränat och tävlat i 30 år, lägger man inte allt på is och accepterar att kroppen gjort sitt. Jag är inte utseendefixerad, men erkänner att för många kilon på kroppen skulle få mig att känna panik. Nu är så inte fallet, även om mitt mål är att hålla medelvikten något kilo under den som råder just nu.
Frugan och jag har i flera år fört en enkel statistik över kroppsvikt och midjemått, allt för att ha en liten kontroll och sätta lite press på sig själv.
För att nå de mål vi satt upp försöker vi med enkla medel motionera och träna. Vi går till jobbet, vi undviker hissen i största möjliga mån, vi har en träningscykel hemma som vi använder under vintermånaderna, vi försöker ta en daglig promenad och ibland utnyttjar vi naturen eller de enkla utegym som finns på ett par ställen i stan.
Det är inte bara år av god mat och dryck som satt fysiska spår. Även år med tungt arbete har slitit på kroppen och en viss träning behövs för att stärka de kroppsdelar som tagit stryk, axlar och rygg framför allt.
Vill man då betala hundratals, kanske tusentals, kronor för att nå sitt mål? Vissa gör det, andra gör det inte och ingen kan säga att den ene gör rätt och den andre fel. Allt är personligt och vissa betalar gärna 1 000 kronor för att nå dit man vill, andra gör det gratis och oavsett val ska man acceptera det.
Att promenera, att cykla och göra några sit-ups på vardagsrumsgolvet kostar inget, men fungerar bra. Att utnyttja naturen är också gratis och ger så mycket mer än att vara instängd på ett gym. I stan finns också två väldigt enkla utegym som kan utnyttjas helt gratis och som ger den enkla träning som behövs för att stärka rygg och axlar.
Vissa jämför de enkla redskapen med tortyr, andra ser dem som patetiska, men för amatören som vill njuta av god mat, god dryck, fotboll framför TV:n och samtidigt hålla kroppsvikten vid en lagom och specifierad nivå, funkar dessa redskap väldigt bra. Vid hamnen i Nyköping kan också de som vill utnyttja både fotbollsplan, basketplan och volleybollplan...och allt är gratis.
Nu är sommaren över och jag kan konstatera att six-packen hållt sig gömd och nu är det dags för nästa löfte. Träna bort de tre kilon som tillkommit sedan juli månad...
Fast som sagt. God mat, god dryck, gräddiga bakelser och fotboll framför TV:n är viktiga faktorer för mig att må bra och dessa tänker jag inte avvara.
Grabbgänget
Med inspiration från en av bloggens besökare, presenteras här...Grabbgänget.
En stilla morgon...
Den första veckan efter en helt sagolik semester är till ända. Redan i omklädningsrummet skämtades det om att vi nu är en vecka närmare nästa års semester.
Det rinner mycket vatten under Roms broar, brukar man säga. Innan nästa års semester står för dörren, lär inte bara mycket vatten rinna under Roms broar, utan mycket kan och kommer att hända.
Att börja första arbetsveckan med ett förmiddagsskift, kanske inte är opitimalt. Nu har jag tämligen lätt att ta mig upp tidigt på morgonen och med lite "inkörning" under några dagar sista semesterveckan gör omställningen inte så svår.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag klev upp ur sängen med ett leende på läpparna och att jag tog mig in i badrummet på lätta steg. Nej, med ganska tunga steg stapplade jag in och fick se ett allt annat än piggt ansikte i spegeln. Några snabba drag med tandborsten, lite raggardusch, på med kläderna, sedan tunga steg ut i trapphuset och iväg bar det. Första arbetsdagen efter en suveränt skön semester närmade sig utan pardon.
Det bästa man kan säga med tidiga morgnar är tystnaden. En sval och skön bris blåste genom kvarteret och tystnaden var så total att man nästan kunde höra ljuden av sovande människor genom öppna fönster som passerades på promenaden.
Så här mina vänner, ser Nyköping ut när ni ligger och sover.
Jag brukar ta med mig kameran ibland, ifall...
Många är de gånger jag promenerat till och från jobbet och sett motiv jag verkligen grämer mig över att inte kunnat föreviga. Å andra sidan har jag haft kameran med mig ibland och mött gråtrista skyar och en total avsaknad av intressanta och fotogenetiska motiv.
Hamnen i Nyköping passeras och få platser i stan erbjuder så mycket att fotografera och denna morgon var en morgon där man önskar att man hade mer tid att spendera.
En vindstilla, lite småkall morgon, skapar ofta en dimma över sjön som många gånger genererar en fantastisk bakgrund. Idag låg inte dimman så tät över Nyköpingsån, men väl lite längre utanför småbåtshamnen.
Jag klev över hamnbron med lite lättare steg än de som tog mig in i badrummet. Jag vände mig om och såg solen sakta stiga i horisonten. Gaveln på Hamnmagasinet lystes upp av det starka skenet och byggnaderna som kantar den nya hamnen speglade sig vackert i det lugna vattnet. Tanken på att stänga in sig i en tråkig fabriksbyggnad kändes nu ganska avlägsen, men obevekligt närmade sig klockan förmiddagsskiftets flexgräns.
Den korta promenaden mot jobbet tog mig vidare mellan det nybyggda bostadsområdet och Nyköpings främsta turistmål, Nyköpingshus. Nu mötte jag en och annan på väg till sina arbeten och ett antal fordon störde tystnaden som dittills legat som ett täcke över stan.
Ahhh, där skymtar jag konturerna av byggnaden där jag tillbringat många år, fler än jag egentligen velat. Nu känner jag att det inte finns någon återvändo och lite längre bort ser jag några av mina arbetskamrater parkera sina bilar.
En sista titt bort mot friheten, en djup suck och där drar jag passerkortet i terminalen.
En kort, men underbar semester har gjort sitt och ersatts av en lång, lång period av arbete innan 2015 års semester knackar på dörren med nya utmaningar och upplevelser...
...men visst är jag glad över att ändå ha ett jobb, en lön och bra arbetskamrater. Det finns ju faktiskt en fritid att utnyttja till något roligt, som att exempelvis fotografera och förlöjliga vänner i det underbara programmet Photoshop.
Sedan har jag arbetskamrater med någon vecka av semestern kvar. Jag vet att ni har era våndor kvar...mina är redan avklarade.
The Thing
Familjen Addams saknar sin hand.
Det ryktas att den är på semester och senast sågs den spankulera runt vid hamnområdet i Nyköping. Ring 666 om du stöter på den.
Vem älskar inte Photoshop? Frugan möjligen...
Sommaren som gick
Några bilder från den underbara sommar vi just upplevt. Bilder som blivit över och inte passar in i något av sommarens blogginlägg.
En tidig morgon
Jodå, allt trevligt brukar ha ett slut, så även semestern. När ni ser detta inlägg har jag jobbat i två dagar och längtar förmodligen redan efter nästa års fyra veckor.
För att anpassa sig efter nya tider och med tanke att första veckan startade med ett morgonskift, så passade jag att kliva upp tidigt några morgnar förra veckan och vad passade bättre än att ta med sig kameran på en promenad.
Stegen bar mot hamnen och där var det folktomt, så när som på mig själv och de passagerare som skulle bege sig ut med M/S Symfoni, som går rutten Nyköping - Söderköping.
...och med tanke på att fyra veckor går fort och hösten närmar sig, så passar väl inget bättre än en bild i samma färg som stämningen...
Grannen
Kan man verkligen göra reklam för grannkommunen? Ja, visst kan man det. Särskilt när grannen och lillebror har så mycket att erbjuda sina besökare.
Så...
...till Oxelösund.
Staden och kommunen med sina dryga 10 000 invånare har i många år haft ett dåligt rykte, åtminstone om man bor i grannkommunen Nyköping. Till viss del förtjänas ryktet, men på det hela taget är stämpeln oförtjänt. Kommunen/staden har i flera år brottats med en stadigt vikande befolkningskurva (som mest bodde här 15 000 invånare), men de senaste åren har det vänt och framtidstron tror jag finns hos både politiker, näringsidkare och befolkning.
Oxelösund är en traditionell arbetarstad som lever kring sina två stora arbetsgivare, hamnen och SSAB. Som många arbetarstäder har man brottats med en del problem som också ligger bakom det dåliga rykte som klistrats på kommunen. Jag tänker inte gå in på dessa här, utan koncentrerar mig på det fina kommunen har att visa upp.
Kommunen är egentligen densamma som staden, då tätorten är den enda ort som finns här.
Oxelösund är en mer traditionell kuststad än storebror och grannen Nyköping. Förutom en livlig och stor hamn, finns här flera havsbad i direkt kontakt med staden och en väldigt stor småbåtshamn som skapar liv och rörelse under sommarhalvåret.
För att börja promenaden startar jag ute på Femöre.
Närmare kusten än så här kan man inte komma. Klipporna på Femöre erbjuder fina möjligheter till både bad, sol och chansen att se stora fartyg passera till och från hamnen.
På Femöre finns det också mer att se och göra, än sol och bad.
En attraktion är Femörehuvud där man möts av den gamla fyrvaktarbostaden från 1867. Denna kan man faktiskt hyra om man känner för att övernatta i fin sörmländsk havsmiljö.
Läs mer om fyrvaktarbostaden här.
På vägen till fyrvaktarbostaden passerar man en tämligen ny turistattraktion som lockar många besökare, Femörefortet. Femörefortet började byggas 1960 när läget i Europa åter var lite instabilt och den stora grannen i öst lade delar av kontinenten under sig. Fram till 1994 användes anläggningen, mest för utbildning och övning, men sedan några år tillbaks är den öppen för allmänheten och utgör ett spännade utflyktmål för både ortsbor och turister.
Läs mer om Femörefortet här.
Är du hungrig finns ett nyöppnat matställe på vägen till och från Femöre. Skärgårdsvåfflan heter det och erbjuder sina gäster härliga våfflor med både kända och mer ovanliga tillbehör. Stället är endast öppet under juli och därför missade vi denna nya attraktion på vår cykeltur.
Läs och se mer om Skärgårdsvåfflan här.
Cyklar man genom skogen från Femöre är man snart framme vid den stora Fiskehamnen. Här finns ett rökeri, den mycket populära restaurangen Sailor och den skulptur som skapade både positiva och negativa reaktioner när den uppfördes, Stoltheten. Vad den föreställer vet jag inte och särskilt vacker är den egentligen inte. Det jag ändå kan säga är att skaparen är en gammal bekant till mig, Jessica Fleetwood, numera verksam i Dalsland.
Vi fortsätter att trampa vidare och passerar snart gästhamnen vid Strandvägen, där man har en fantastisk utsikt över den stora hamnen och där ett annat populärt matställe väntar på sina gäster, Läget, där också mogendanser arrangeras under sommaren.
Nu trampar vi raskt förbi centrala Oxelösund, passerar förbi hamnen, ser Järnverket bakom trädkronorna och anländer till en annan av Oxelösunds pärlor, Gamla Oxelösund. 1920 började man bygga här och stadsdelen består idag av små, härliga skärgårdsbostäder, där den ena inte är den andra lik. Området var dock välbesökt redan på 1600-talet då en skärgårdskrog öppnade på berget intill vattnet. Den är i bruk än idag och serverar härligt god mat med fina bakverk till efterrätt om man orkar. Det finns också stigar och promenadstråk där man kan insupa fin skärgårdsmiljö och på tavlor ta del av den spännande historia denna del av Södermanland har att berätta. Det finns också i närheten av Oxelö krog ett museum som visar hur livet tedde sig på den tiden det begav sig. Ett mycket populärt ställe som lockar besökare från när och fjärran, inte minst från grannkommunen Nyköping.
Läs mer om Oxelö krog här.
Läs mer om Skärgårdsmuseet här.
Efter en god lunch och en kort promenad i Gamla Oxelösund, var det dags att tänka på hemfärden. På vägen stannade vi som hastigast till vid parken som ligger intill det "beryktade" torget. En vacker liten park man allt som oftast bara passerar på vägen till och från andra begivenheter. Här kan man förövrigt ta ett tuff tuff-tåg som numera verkar vara ett stående inslag i alla svenska städer, åtminstone de lite mindre.
Det sista vi ser av steden denna gång är Oxelösunds bekanta landmärke, S:t Botvids kyrka, som inte på något sätt ser ut som man förväntar sig att kyrkor gör. Kyrkan byggdes 1957 och var förutom att vara just en kyrka, menat som ett sjömärke för ankommande fartyg.
Läs mer om S:t Botvids kyrka här.
Strax innan man passerar kommungränsen ligger våtmarkerna vid Brannäs, ett annat utflyktsmål som är värt att besöka. Av tidsskäl stannade vi inte här, men ett tidigare blogginlägg om platsen finns att skåda här.
Självklart finns det mer att se, göra och berätta när det gäller vår lillebror, grannkommunen Oxelösund. Det låter sig inte göras nu, men vill du ta reda på mer finns kommunens webbsida att besöka här.
Jodå, visst kan och vill man göra reklam för sin närmaste och spännande granne.
En magisk kväll
Måndagen den 4:e augusti var årets varmaste dag och vi var på eftermiddagen/kvällen nedbjudna till ett par vänner på landet.
Vi talar verkligen om landsbygd. En bit från en av vännernas föräldragård ligger en liten stuga, skild från omgivningen av både åker och skog. Det går ingen väg hit, det går ingen egentlig stig, utan bilen får man parkera intill vägkanten på en liten skogsväg. Därefter får man promenera cirka 1 kilometer över en åker, över en kohage och en skogsdunge innan man kommer fram till den lilla stugan.
Stugan ligger några meter från Hallbosjön och det var på en klippa utanför vi tillbringade eftermiddagen och kvällen. En helt magiskt kväll där vi kunde sitta tunnklädda utan att frysa hela kvällen lång.
Här pratar vi friluftskänsla och mycket närmare naturen kan man knappast komma. På vägen till stugan sprang några förskrämda rådjur över åkern, på vägen hem sprang en grävling ut framför oss och däremellan smög en räv omkring bara 20 meter från stället där vi satt.
Där vid vattnet såg vi också den ena snoken efter den andra simma förbi i vattenbrynet. Tyvärr ville få av djuren vara med på bild, förutom de kor som vi passerade bara någon meter ifrån på vår väg till och från stugan och de lite mindre djur vi kom i närheten av.
Vattnet var förövrigt underbart varmt, men ändå lite svalkande i den varma sommarnatten. Grillen tändes och när solen sakta började gå ner i horisonten intogs hamburgare som sköljdes ned med öl och vin och för de som ville, avslutades måltiden med lite god whisky.
En magisk kväll vid Hallbosjön i Nyköpings kommun.
Rottninge som gården heter och marken den lilla stugan ligger på har en egen webbsida. Du som vill kan hyra logen för privata fester och där tillbringade vi kvällen efter att en av gårdens söner gift sig med svågerns dotter. Mycket fint.
Den lilla stugan går också att hyra och vill du slippa vardagens bekymmer, stadens stress och bara njuta av naturens tystnad, är detta något för dig.
Nyköpings festdagar
En personlig sammanfattning av årets version av Nyköpings festdagar.
Nordman
Varje onsdag under juli månad arrangeras konserter på Arkösunds lilla utomhusscen. Vi kände inte till detta, men av en slump fick min bror och flickvän veta att Nordman skulle spela där.
Därför satte vi oss i två bilar och åkte ned till denna östgötakusts lilla pärla.
Vi anlände på eftermiddagen och när vi satte oss på en uteservering för lite mat och dryck, såg vi redan då hur folk började ta stigen bort mot utomhusscenen. En av servitörerna förvarnade oss och sade att man nog bör vara där och lägga ut sin filt eller ställa upp sina stolar i god tid.
Sagt och gjort, så gick två ur sällskapet iväg med våra filtar för att placera ut dem på en bra plats. Den bästa av platser fick vi dock inte, men väl så bra för att höra bra och stundtals även se scenen.
Den lilla utomhusscenen var mycket mindre än vi trodde, men ligger mysigt inbäddad i grönska, omgiven av berg och i bakgrunden ses Östersjön med Arkösunds stora båthamn.
Publirekord slogs denna kväll enligt arrangören och ingen blev moloken när några korta regnskurar fick folk att dra på sig regnställ och fälla upp paraplyer. Det sistnämnda gjorde ju inte synfältet bättre och man fick ställa sig upp för att kunna föreviga artisterna. Det är väl inte dirket optimalt att fotografera under dessa omständigheter, men vad tusan...det var inte för bildernas skull vi var där.
Spelningen var ackustisk och byggde mycket på stämning och känslor. Mycket handlade om Håkan Hemlins minst sagt trassliga bakgrund och när den senaste tidens depressiva tillvaro kom på tal, syntes även Hemlin torka bort en tår.
En mycket bra konsert, men höjdpunkten covern av Leonard Cohens Hallelujah.
...och frugans största minne av kvällen var när hon fick en autograf av Hemlin, tillsammans med de två skivor hon köpte.
Gardasjön: Hemresan
Allt har ett slut, så också en trevlig utlandsresa.
Lördag morgon och vi vaknar till ett muller utan dess like. Åskknallarna avlöser varandra och förstärks när ekot studsar runt mellan bergen som omger Garda. Regnet piskar mot fönstret och fyller snart vår balkong. Snacka om avskedsfanfar...eller så ville vädergudarna mildra ångesten av hemresan till Sverige.
När vi vandrade upp mot bussen vräkte regnet ned och egentligen var det skönt, även om man blev lite blöt under det gemensamma paraply som frugan och jag samsades under. Skönt för att luften rensades på den tryckande värmen, skönt för att längtan hem inte kändes lika avlägsen.
Det bar av från Garda tidigt på morgonen och på vägen till Tyskland passerade det vackra alplandskapet revy. Vissa passade på att ta de sista bilderna av området, andra sov sig genom morgonen.
Vi passerade åter genom Österrike via Innsbruck och över Europabron jag berättade om i resans första inlägg. Fram till Nürnberg tog vi samma väg som på nedresan, men strax utanför staden svängde vi av i en mer västlig riktining. Stora köer på Autobahn gjorde att vi svängde av och körde några mil på mindre vägar och detta tjänade vi lite tid på.
Lunch intogs på ett värdshus i norra Bayern, innan vi senare på kvällen nådde Fulda och Hotel Lenz där vi skulle övernatta.
Strax efter ankomsten vankades det en trerätters middag, men innan den samlades hela resesällskapet i den vackra lilla trädgården utanför. Här bjöds det på champagne, tilltugg och ett sista mingel med gänget, detta som ett inslag i det jubileum Ölvemarks firar detta år. Trevligt.
En skön natts sömn väntade innan vi på söndagen begav oss mot Puttgarden för en kortare båttur till danska Rödby. Sent på eftermiddagen anlände vi Malmö där sällskapet skildes åt. Vid vårt hotell klev många av för att åter tillbringa en natt, resten fortsatte till terminalen där en del for vidare med anslutningsbussar och andra hoppade in i väntande bilar.
Måndag morgon och med en av anslutningsbussarna satte vi färd mot Nyköping, men...
...problemen på de stora vägarna var inte över. Utanför Helsingborg stod vi en timslång kö p.g.a. en bilolycka längre fram. Visst känns som att årets skörd av problem på stora vägar övertrasserades redan under den dryga vecka vi var borta?
På kvällen anlände vi så Nyköping och ännu en trevlig resa var över.
Vi måste åter säga att dessa bussresor runt i Europa är bättre än sitt rykte. Visst är det jobbigt att resa ibland, men inte värre än att sitta i ett flygplan i 5-10 timmar. På dessa resor sammansvetsas man också mer och man kommer betydligt närmare de man reser med.
Många trevliga människor lärde vi känna och många tips på resmål lade vi på minnet. Bl.a. fick vi en inspirerande beskrivning av cykelresor som lockar och en katalog har beställts och lästs igenom.
Redan nästa år vet vi att en ny bussresa väntar, förmodligen med Ölvermarks. Denna gång går resan till Skottland, som syrran valt till sin 50-årsdag och den sker tillsammans med ett större sällskap.
En sak är nog säker. Resan till Garda var förmodligen inte den sista vi gör och vem vet...kanske vi ses i en buss på väg ut i Europa.
Vill ni se mer bilder från resan kan ni gå in här.
Ölvemarks hittar ni här.
Gardasjön: Garda
Garda, den lilla stad vi bodde i på resan är bara en i mängden av små städer och byar som omgärdar Italiens största sjö, Gardasjön.
Stan är inte stor, men under sommaren växer invånarantalet med det tredubbla när turister och italienare med sommarhus i området samlas.
Vårt resesällskap bodde på två små hotell, Alla Torre och Casa Lady. Frugan och jag bodde på det lilla Casa Lady tillsammans med fem andra par från sällskapet. Hotellet var lite enklare, hade bara knappt 20 rum och vi som bodde här hade valt bort halvpensionen. Ett populärt litet hotell, som bevisades av de fotografier på kändisar som både bott och ätit här. Bud Spencer, Terence Hill, Oliver Hardy, Stan Laurel och Sophia Loren var bara några ave dem.
Garda ligger i en bukt och är omgiven av höga berg (dock ej toppar). En strandpromenad sträcker sig genom staden och via den når man de närliggande grannstäderna om man så vill. Längs promenaden ligger restaurangerna som på pärlband och i de smala gränderna trängs hotell, barer och butiker.
En morgonpromenad stod på programmet de dagar då utflykterna inte tog oss med ut på äventyr arla morgon.
Kameran var då med och en stad i morgonljus är ofta en helt annan stad än den i dagsljus.
Det finns ingen egentlig badplats i och runt Garda. Man får traska till utkanten och ännu hellre, lite längre bort där en av campingarna har sin plats. Den som förväntar sig långa sandtsränder blir besviken. Vi talar här om små gräsplättar alternativ stenbelagd strand. Botten är också den stenbelagd, vilket åsamkar lite smärta när man kliver i utan badskor. Tål man denna smärta får man belöningen då sten övergår i sand några meter ut. I Sverige är insjöar lite grumliga, sikten dålig och inte sällan svider det i ögonen när man dyker. Gardasjöns insjövatten är tvärtom väldigt klart, fint och inte olikt Medelhavets blågröna. Lite försiktiga var vi efter rykten om ett kallt vatten och varför skulle vi int tro på ryktena med tanke på det kalla vatten som rinner ned från bergen. Fårhagorna besannades inte. Vattnet var ljuvligt skönt och temperaturen låg uppskattningsvis på 23-24°. Två dopp hann vi med under veckan och till det lite sol också.
Strandpromenaden till badet kantas av både olivträd och palmer, samt ett antal växter vi inte kände till namnet på.
Så mycket mer finns väl egentligen inte att säga om Garda. Stan är liten, mysig och trevlig på alla sätt. Väl värt ett besök och vem vet...kanske vi återvänder en dag.
Barer och restauranger fanns det som sagt många av. Att sätta sig ned för att inta en bit god italiensk lunch/middag, med tillhörande dryck var mycket trevligt. Aperol Spritzer hette den trendiga dryck man såg många sitta och läppja på. Klart vi också var tvungna at testa och den var väldigt läskande och god, så vi köpte med oss ingredienser hem för att själva inta och kanske bjuda vänner på ett glas italiensk trenddryck.
Lördagskvällen led mot sitt slut och nu var det bara att traska hem till hotellet för att packa våra resväskor. Hemresan närmade sig.
Forsättning följer....
Gardasjön: Utflykterna del 3
Som sagt, det bästa till sist.
Torsdagen var vikt för en tripp till Venedig. Ölvemarks firar i år sitt 30-årsjubileum och hela resan i sig var en del av detta. Trippen till Venedig ingick i priset, så alla 56 resenärer var med på bussen till denna unika och antika stad.
I vanliga fall arrangerar Ölvemarks sina besök till Venedig under förmiddag och eftermiddag. Eftersom detta var ett jubileum valde man istället eftermiddag och kväll. Venedig i skymningen är något helt annat, enligt vana resenärer.
Dagen började dock trist, då regnet strilade sakta från en mulen himmel. När vi satte oss i bussen var det många molokna miner, för inte var det regn vi önskade oss denna magiska kväll. Under den långa bussresan piskade regnet mot bussrutorna och någon ljusning skymtade knappast. När vi svängde ned på parkeringen i utkanten av stan fanns det fortfarande tvivel om gondolfärden skulle bli av och det var väl den som vi resenärer såg fram mot mest.
Då hände något. I samma stund som vi klev av bussen upphörde regnandet...i samma stund... och resten av kvällen förblev regnfri och just den härliga inramning vi alla önskade.
De som tidigare varit i Venedig vittnade om att det under dagtid kan vara tryckande varmt och inte minst trångt. När vi klev av båten som tog oss ut till den gamla staden, så mötte vi dagsbesökarna som i sin tur var på väg hem. Hettan på eftermiddagen var inte lika tryckande och trängseln inte så påtaglig...
Vi tog oss över fyra broar för att komma till den stora Markusplatsen som inramas av majestätiska byggnader och magnifika skulpturer.
Här var det trots den sena timmen ganska trångt och det är inte svårt att tänka sig platsen under dagtid och tryckande hetta. Sena eftermiddagar är nog att föredra. Att ta en fika på någon av de omgivande restaurangerna var inte att tänka på. Priserna i sig var redan höga och som vår reseledare berättade höjs priserna om livemusik framförs och så verkar det göra på vart och vartannat ställe. Nu fanns det ingen tid att besöka något av de museum som ligger kring det stora torget, men jag vet inte heller om intresset fanns. Det var kul att bara strosa runt, se folkhavet, insupa lite kultur och låta sig inponeras av forntida arkitektur.
Efter en knapp timme på egen hand, samlades vi vid Markusplatsen för att gå vidare till en restaurang där en suveränt god trerättersmiddag med dryck väntade. Riktigt, riktigt gott och jag törs nästan lova att detta inte är en restaurang som vanliga människor sätter sig ned på för att njuta av en trerätters med tillhörande vin.
Lite häftigt också att baksidan på restaurangen vette mot en av kanalerna och här anlände matgästerna i gondol.
När vi ätit klart hade skymningen börjat sänka sig över Venedig och nu väntade kvällens och kanske hela resans stora begivenhet, gondolturen. Detta är ingen billig företeelse, men som sagt så ingick även denna i jubileumresans pris.
I nio gondoler gled hela sällskapet iväg via hamnen och in i de trånga kanalerna, där man kunde ta på väggarna i de gamla byggnaderna. Visst var det en magisk känsla att sitta där och visst låg det lite romatik i luften. Frugan t.o.m. kände sig nykär. Om det var i mig eller i den vältränade gondoljären vet jag inte, men hon följde ju med hem till Sverige, så...
Venedig, som är byggt ovanpå miljontals träpålar nedstuckna i leran, är sedan 1987 ett världsarv. Det har spekulerats i om staden är på väg att sjunka och bli ett modernt Atlantis, men inget förvånar i det märkliga och föränderliga klimat som nu råder på vår jord. Det alla vet är att staden är på väg att utarmas på invånare. Ca 50 000 personer bor nu där och medelåldern är påfallande hög. Staden lever på turism, men även på kända artister och potentater som har köpt fastigheter som förvisso bara utnyttjas vid ett fåtal tillfällen per år.
Stadens framtid spekuleras det i. Unik är den och definitivt värt ett besök, men som sagt...välj gärna de senare timmarna under dagen.
Vi vinkade adjö till Venedig och i ljusen från grannstaden Mestre, satte vi oss i bussen för att återvända till Garda som vi anlände strax efter midnatt.
Lite mer om Venedig finns att läsa här
Fortsättning följer...
Gardasjön: Utflykterna del 2
Onsdag kväll och det bjöds på...
...VINPROVNING
Mellan Gardasjön och Verona ligger Lessininbergen och här tilverkas Valpolicellaviner. Vinerna besitter en stor skala från lätta, fruktiga till mogna och djupa, de flesta med en alkoholstyrka på över 15%
Fem olika viner bjöds det på och stämningen steg påtagligt efter varje glas. Till maten fick vi intaga tilltugg från lokalt tillverkade varor och frågan ställdes. Varför får vi i Sverige inte sälja gårdsviner?
En trevlig tillställning som avslutades med att vi fick inhandla både viner och olivolja som tillverkas på gården.
MONTE BALDO
Jag hoppar lite och tar er till resans sista utflykt. Lite för att hålla er på alster, innan jag berättar om resans höjdare.
På fredagen gick färden till områdets högsta punkt, Monte Baldo. Toppen sträcker sig 2 218 meter över havet, men riktigt så högt var vi inte. Med linbanans hjälp tar man sig upp 1 762 meter, cirka halvvägs byter man kabin till en hypermodern som roterar 360 grader på sin väg upp.
Kötiden till linbanan var på cirka 1 timme och här kände man lite hur irritationen kröp på, särskilt när temperaturmätaren närmade sig 32°. Utsikten på vägen upp var hänförande och den roterande kabinvagnen ömsom visade bergets sluttning och ömsom utsikten över Gardasjön som breder ut sig nedanför.
Det var betydligt svalare här uppe och vädret varierade ordentligt. Riktigt molnfritt var det inte, men ibland såg man tydligt ned i dalen och ibland såg man knappt tio meter framför sig, när både dimma och moln drog in över berget. Lite häftigt och med en riktigt molnfri dag hade vi haft en hänförande utsikt över Dolomiterna...men tyvärr.
Restauranger fanns det ett antal och utanför gick kor, får och andra djur och betade. Lite synd dock att man försöker turistanpassa allt, för vem vill egentligen sätta sig i en badring för att åka 20 meter i en kana och vem vill köpa krimskrams i en kiosk när man befinner sig nästan 1 800 meter över havet för att njuta av vackra vyer?
Några som såg sitt paradis var glidflygarna som kastade sig över stupet i sina anordningar. Det ser så häftigt ut och jag kan tänka mig att känslan är magisk när man tyst glider över landskapen, men tusan vet om jag skulle våga?
Vi åkte ned för att hinna med en snabb titt i staden Malcesine som ligger nedanför Monte Baldo. I efterhand hade vi gärna avstått en timme på bergstoppen och istället använt denna i staden. Den gamla delen var otroligt vacker och mysig, med smala kullerstensgränder, vackra byggnader, mysiga butiker, lika mysiga restauranger och högt över allt tornade sig en majetätisk och välbevarad borg. Den gamla delen av Malcesine var kanske resans vackraste, men som sagt var tiden alldeles för kort för att insupa allt som man ville.
Fortsättning följer och då med veckans höjdpunkt...
