Från en kommun till en annan del 2
Så lämnade vi Tullgarn, även denna gång utan en skymt av Per Morberg som bor här. Visseligen gjorde vi en u-sväng utanför hans bostad, när värdparet råkade visa fel avtagsväg på vår väg till slottet, men Morberg stod säkert i köket och förberedde nästa recept till kommande tv-program.
Vår färd fortsatte ut ur Södermanland, in i Stockholms län, för att åter vända in i Södermanland och Strängnäs kommun.
Huvudmålet på vår resa var Mariefred och Gripsholms slott.
Bo Jonsson Grip byggde slottet på under 1370-talet. Ursprunget var ett antal gårdar som förvärvats vid tidigare skede, som sedermera förvandlades till ett gods där Bo Jonsson Grip omedelbart lät bygga en borg.
Som många sömländska slott och borgar har också Gripsholm en spännande historia. Under Engelbrektsfejden 1434 omringades borgen av en stor bondehär då fogden Hartvig Flögh så sig nödgat att anlägga en brand i byggnaden för att sedan fly i kaoset som uppstod. Träbyggnaderna brann ned, men ersattes snart av nya.
Gustav Vasa gjorde anspråk på godset 1525 och han drog genast in tillståndet för det Kartusiankloster som haft det i sin ägo sedan 1498 då Sten Sture d:ä donerade det till klostret. Vasa lät riva den dåvarande borgen och uppförde istället en försvarsborg till skydd från inhemska och utländska hot. 1545 stod byggnaden färdig.
När Vasa dog började borgen förfalla och under ett antal år utspelades här ett antal familjefejder där bl.a. Erik XIV lät fängsla sin egen bror Johan III i borgen, varefter Johan efter sitt frigivande lät fängsla Erik.
Slottet har genomgått ett stort antal restaureringar och förändringar genom åren och i slutet av 1800-talet stod slottet färdigt i sin nuvarande form. Då hade genom århundradena flertalet planerade om- och tillbyggnader lagts på is.
Det som först möter besökarna idag är två relativt stora runstenar som står strax intill entrén till slottet. Stenarna restes till minne av de som omkom under det s.k. Ingvarståget 1036-1041, då ett stort sällskap svenska vikingar drog österut så långt som till Kaspiska havet och området som vikingarna kallade Särkland.
Jag har besökt slottet många gånger genom åren, men detta var den första gången jag lyckat pricka in tiden då borgen står öppen för allmänheten. Att se innergården var en ny och trevlig upplevelse. Man möts av de två stora kanonerna, Galten och Suggan, som förvärvades som krigsbyte från Ryssland under 1500-talet.
Längre in kan man se en önskebrunn, den berömda trappan med burspråket och ta en titt ned i slottets fängelsehålor. Historiens vingslag lockar som vanligt fram tankar till dåtiden och vardagen för de som levt och verkat på denna plats i snart 650 år. Mycket spännande.
Det finns många fina detaljer att skåda. De bägge kanonerna är mäktiga på avstånd, men är nästan ännu mer imponerande på nära håll, med sina oerhört fint gjutna detaljer. Önskebrunnen har också den fint utsirade detaljer och vänder man blicken uppåt kan man också se tornen med sina vindflöjlar och vattenkastarna med sina groteska gap.
Vi valde att inte betala entré för att se slottets innandöme, för något måste man spara till framtida besök, så efter ett kort besök i slottets butik drog vi oss de hundra metrarna till centrala Mariefred för lite mat.
Mariefred med sina cirka 3 700 invånare har lyckats behålla en stor del av den gammaldags charm som kännetecknar mindre städer i vår del av Sverige, åtminstone i ortens centrala del. Stan i sig är en typisk turiststad som lever upp på sommaren, men är ganska stillsam på vintern. Inte så mycket att orda om, men maten smakade bra och en kort promenad i det nu ganska fina vädret var välbehövlig.
Museijärnvägen som går mellan Mariefred och "kakslottet" Taxinge är en annan populär turistattraktion, men denna fick klara sig utan oss denna gången.
Nu bar det av hemåt och denna gången på mindre vägar genom vacker sörmlänsk natur. Åkers Styckebruk med dess gamla industriella historia passerades, likaså Skottvångs gruva utanför Gnesta. Bägge rekommenderade turistattraktioner för dig på väg genom Södermanland.
I lilla Aspa svängde vi av vägen och tog oss upp och förbi Ripsa. Här slingar sig den lilla och kurviga grusvägen genom täta skogar och öppna landskap där man inte sällan kan se djur som älg, rådjur och hjort. Man passerar också Täppan, en av Nyköpings kommuns absolut populäraset restauranger på den tiden man höll öppet och inte konkurrerades ut av matställena i centralorten Nyköping. Det var svårt för vårt resesällskap att förstå att här på denna lilla kúrviga väg, mitt ute i ingenmansland, låg förr ett populärt matställe.
Den sörmlänska landsbygden med dess stora skogar, små grusvägar och vattendrag, kanske inte alltid attraherar storstadsbor, för visst grymtades det lite på skånska i förarsätet. Kanske kaffesuget förtog det vackra i det som passerades?
Huvudmålet var kanske inte kaffet, utan det stora klippblocket Spikstenen som står strax ovanför sjön Båven.
Stenen är fridlyst och dess historia känner man egentligen inte till, men man tror att stenen pallades upp av ortsborna någon gång i forntiden och användes till ceremoniella och religiösa riter.
Så blev det då äntligen kaffe och detta intogs vid det närbelägna Sibro-badet. Här var vi ensamma, förutom cyklisten som slagit upp sitt lilla tält på plats.
Badbyxorna var nedpackade i ryggsäcken och visst fanns ett visst sug efter ett dopp. Vädret gjorde väl inte direkt sitt för att locka och emellanåt kom lite kyliga vindpustar som fick tältduken bakom oss att fladdra och kaffemuggarna att nästan åka kana över bordet. Nej, doppet fick anstå...och detta trots att en barnfamilj dök upp och med en vis form av frusna uttryck kastade sig i det svalkande vattnet.
En trevlig dag var snart till ända och våra vänner från Skåne hade under denna turen fått se allt från ståtliga slott, småstäder, insjöbad och små, smala och kurviga grusvägar genom täta skogar. Södermanland imponerar.
Trackback
