Första gången vi såg löparna var strax nedanför Slottet och då hade man sprungit cirka 5 km. Nästan 22 000 löpare var anmälda och nästan 22 000 olika löpstilar skymtade förbi. Redan här sågs många med förvridna grimaser, märkbart plågade. Andra sprang förbi med leenden och vissa sprang t.o.m. och pratade med varandra, tillsynes oberörda. Här följer en kavalkad med bilder på de som precis passerat 5 av 42 km.
Vi hade redan innan loppet bestämt att se våra bekanta vid fem tillfällen längs med banan. Därför genade vi genom Gamla Stan för att möta löparna när de kom nedför Kungsholmen. Vi hann fram lagom för att se 3:45-gänget försvinna bakom huskropparna.
Nu hade många leenden förvandlats till grin, vissa stapplade fram med allt tyngre steg, andra sprang förbi med glada miner och allt framför applåderande åskådare och musik från ett lastbilsflak.
Nästa anhalt skulle bli Djurgården där vi såg löparna på två ställen. Vi hann också njuta av en glass i solen och den kändes så svalkande. Löparna som sprang förbi på vägen, bara några meter från glasskiosken, skulle nog längta efter en egen, men de hade dryga 14 kilometer kvar att löpa så glassen fick vänta.
Här började man också skönja allt fler krämpor och ett antal löpare sågs också kliva av för att ta sig till Stadion med hjälp av annat än de egna benen.
Nu hade vi bara ett ställe kvar att besöka och det var rakan kilometern innan målet inne i Stadion. Vi visste det skulle ta ett tag innan syster och svåger skulle dyka upp, så vi placerade våra trötta kroppar vid en uteservering utmed Strandvägen, där vi bl.a. kunde se det vackra folket som uppklädda var på väg till ett party ute på Djurgården.
Det fanns också lite tid för tankar där vi satt med öl och rosé och njöt av solen.
Det sista löparna sprang förbi bakom våra ryggar, tätt följda av uppsamlingsbilen. De stackarna hade då 12 kilometer kvar att löpa och vid den tidpunkten hade eliten gått i mål, duschat, fått massage, bytt om och satt förmodligen och åt en bit god mat.
Varför gör man då detta? Jag som altid avskytt att löpa utan en boll framför fötterna eller i handen ser inte tjusningen, men den finns säkert där.
Upp och iväg igen, med riktning Sturegatan och den sista kilometern. Vi måste nog ha gått över en mil den här dagen och bara detta kändes i kroppen.
Löparna kom i klungor ned längs Karlavägen, svängde upp på Sturegatan och såg Stadions torn på håll. Publikens jubel, speakerns glada tillrop och vetskapen att man bara hade en kort bit kvar, fick många att spricka upp i nöjda och välförtjänta leenden.
Man kan inte annat än beundra alla som tog sig i mål, oavsett när och hur. En prestation som vissa har som vardagssysselsättning och andra som en engångsföreteelse. Visst minns man tjejen som sprang med ena armen i mitella, killen som spelade banjo hela vägen runt, tjejen med ett äkta leende på läpparna var man än såg henne, killen med starkt nedsatt syn, farbrorn som gjorde sin 35:e Stockholm maraton, grabbarna i sina tigerdräkter och inte minst elva personer starka Team Nordmark, där
pappan till en hjärnskadad son sprang med grabben i barnvagn hela sträckan. Detta som ett led i att uppmärksamma funktionsnedsatta barn. Heder!
Hur många av de cirka 22 000 löparna som tog sig i mål vet jag inte, inte heller hur många som vaknade på söndagen med stela ben, ömma fötter och värkande kroppar. Personligen hade jag lite ont i benen efter allt gående.
Hur det gick för min syster och svåger?
Jo, de kom i mål med tiden 5:27 respektive 5:33.
