Flanören
Efter ett antal år med ryggproblem, sådär en 15-20, hade äntligen tjatet från omgivningen fått mig att mogna. För första gången begav jag mig till en kiropraktor, vilket skulle visa sig vara välbehövligt.
Konstaterandet att ena benet har ett 11 kilo högre tryck än det andra och en allmän stelhet, fick mig att förstå orsaken till mina ryggproblem...åtminstone några av dem. Lite mätningar av balans, lite böjövningar med elektroder fasttejpade på ryggen, lite bändande på massagebänken och ett knak i ryggslutet, så var behandlingen över.
Jag vet inte om mitt förflutna som fotbollsspelare ligger bakom grundproblemen, men vi som spelade fotboll på den tiden när stretching i bästa fall var ett ord på ett papper vet att just fotbollsspelare anno dåtid är något av det stelaste som finns. Möjligen kan mitt yrkesval, där stundom tunga och sneda lyft är den del av arbetsdagen, spela in. Vet inte, och nu tillhör jag de som inte gillar att oja mig eller prata skador och sjukdomar, men i detta fallet leder det in på dagens blogginlägg.
Jag blev nämligen ordinerad två dagars vila, mellan de två första besöken på Kiropraktorkliniken, men ordinationen att ta en daglig promenad på minst 20 minuter. Nu gör jag förvisso det frivilligt, men inte dumt att ordineras motion och frisk luft under sin sjukskriving.
Tog av denna anledning med mig kameran, för att om möjligt krama ur de sista färgerna av den gråtrista hösten.
Började att gå ned mot ån. Konstigt att man alltid hamnar där när man är ute på promenad. Möttes där av, kanske inte de mest färggranna buskar som finns att beskåd, men väl så levande.
På en bänk nedanför NK-villan låg ett ensamt löv och inväntade den sista vilan. Det lätta duggregnet skapade lite liv i bilden när vattendropparna för en kort stund omgav det ändå ganska färggranna lövet.
En bit bort, vid den lilla paviljongen intill ån, slogs änderna bokstavligt om de brödbitar någon vänlig själ hade kastat på marken.
På andra sidan ån ligger Pelles Lusthus (nu är jag på väg hem igen) och framför det syntes dessa färgklickar i slänten nedanför byggnaden...
...och intill Restaurang Qvarnen brukar det berättas historier som skulle få många att baxna, rodna eller bara skaka på huvudet. Har själv aldrig suttit där, även om frugan ibland tror att det jag berättar har författats på denna bänk.
När jag ställer mig upp och är beredd att ta de sista hundra meterna till hemmet, ser jag något jag aldrig tidigare sett...trots att jag passerat här vid åtskilliga tillfällen.
Efter lite googlande kom jag fram till att Per Klang, alias "Flanören", skrev över 700 kåserier i lokaltidningen under 1900-talet, alla om Nyköpings historia, om stadens byggnader och kända personer. Tyvärr var namnet okänt för mig och kåserierna har jag inget minne av, men tack vare en ryggskada har jag numera lite mer kunskap om personen ifråga och varför minnestavlan sitter där den sitter.
Trots denna lite småtrevliga rekreationspromenad i lite gråtrist och typiskt svenskt höstväder, så hade jag nog hellre suttit i en solstol på varmare breddgrader och sörplat färggranna drinkar. Också detta är en form av rekreation.
Trackback
