Skottland: S:t Andrews och Edinburgh
På förmiddagen lämnade vi så hotell Angus i Blairgowrie för färd mot vår sista natt i Skottland.
Ett delmål innan vi åter nådde Edinburgh var S.t Andrews, den gamla och lilla staden vi Nordsjökusten. S.t Andrews är väl mest känd bland golfentusiaster och det var till den världsberömda banan vi först anlände. Ståtliga byggnader omgav de mycket välansade golfgreenerna och de som besökte toaletterna vittnade om en lyx av sällan skådat slag. Är golf en överklassport? Kanske inte, men efter ett besök på S.t Andrews är man inte helt skild från tankarna.
Själv prioriterade jag att fotografera framför ett toalettbesök. Många områden var tabu för vanliga turister i shorts och t-shirt, men vissa vyer gick ändå att föreviga...också den kustremsa som denna dagen var tämligen tom på badgäster.
Bussen tog oss därefter in til centrum av den gamla staden som idag inhyser cirka 16 000 invånare. Här hade vi nästan två timmar till förfogande och förutom en lunch, gick tiden åt till att se sig omkring.
Den första byggnad vi besökte var den gamla katedralen som började uppföras redan på 900-talet. 1318 stod byggnaden klar och genom dåtida skrifter och sentida skisser, förstår man att katedralen var en oerhört imponerande syn. 1559 rasade ett av klostrets höga torn och tog stora delar av muren med sig i fallet. Man återskapade aldrig det som rasat, utan lät klostret förfalla och inte förrän 1826 började man vårda de ruiner som än idag står på plats.
Strax intill klostret ligger ruinerna av S:t Andrews slott som uppfördes på 1200-talet.Slottet har en spännande historia, med både britter och fransmän som försökte inta det, mord, komplotter och andra intriger som skulle få vilken filmregissör som helst att gnugga händerna. Slottet förföll dock och i mitten av 1600-talet beslöt stadens ledning att resterna skulle användas till att bygga den långa pir som ligger i anslutning till byggnaden. Idag är slottet och dess omgivning en offentlig park, men för en entréavgift kan man besöka den lilla del som finns kvar, bl.a. en underjordisk gång och den fängelsehåla som höggs direkt ur berget (på bilden nedan).
Att promenera i staden var som att promenera genom historien. S.t Andrews har så mycket att erbjuda för den historiskt intresserade. Treenighetskyrkan från 1112, de vackra ruinerna av Svartbrödernas kloster från 1274, martyrernas monument och S.t Andrews universitet som inryms i en byggnad från tidigt 1800-tal. Smala gränder och kullerstensgator för också tankarna till äldre delar av Europas stora städer, som exempelvis Gamla stan i Stockholm.
Mer om S.t Andrews finns att läsa här
Tiden räcker inte alltid till för allt man vill upptäcka och utforska. Det var dags att fara vidare, men ett japanskt fotostopp han vi med på vägen mellan S.t Andrews och Edinburgh. Väster om Edinburgh kan man från en utsiktspunkt se inte mindre än tre mäktiga broar över floden Firth of Forth, eller rättare sagt två och en halv.
En alldeles ny bro är under byggnad och än så länge är bara bropelarna färdiga, men den lär bli imponerande. Till höger om den står den bro som idag används för trafik och också den är imponerande.
Mest imponerande är dock den tredje bron i raden, The Forth Bridge från slutet av 1800-talet. 2015 blev bron ett världsarv och anses idag vara ett underverk i ingenjörskonst. Läs mer om bron här.
På platsen kan man också se något man inte längre kan se i Sverige.
Sent på eftermiddagen återsåg vi då Edinburgh där vi tog in på centralt belägna King James Hotel.
En skön dusch och en whisky i hotellbaren senare, var det dags för resans sista utflykt. Många tyckte nog innan och framför allt efteråt att detta var en värdig avslutning på vår bussresa i Skottland.
Redan när vi stod och väntade på att kliva på bussen som skulle ta oss till målet, fick vi lite försmak av vad som komma skulle.
Ni som följer mig på Instagram vet vart färden styrde. Ni andra kanske har en aning?
Hit var det vi åkte.
Vi återsåg Edinburgh Castle, denna gången från ett betydligt mer närgånget perspektiv. Det var dags för Edinburgh Military Tattoo som hålls under tre veckor varje år. Drygt 200 000 åskådare ser årligen denna show, som hålls framför uppbyggda läktare vid Edinburgh Castle.
Långt innan showen ringlade sig kön lång på The Royal Mile som till stora delar är avstängd under de tre veckor den pågår. Det flöt på ganska bra och turligt nog var vädret med oss även den här kvällen.
Läktarna framför scenen fylldes snabbt i takt med att solen i bakgrunden gick ned över stan.
Eftersom det är helt omöjligt att beskriva en show som denna med ord, tänker jag inte göra det. Man måste helt enkelt uppleva det på plats. Det var en färgsprakande show, med både allvarliga undertoner, mäktig musik, skönsång och inbjudna artister från avlägsna länder som USA, Indien och Kina. På slottets väggar visade man också en ljusshow med symboler för det uppträdande vi kunde se framför oss.
De brittiska öarna är kända för sin patriotism, sin vördnad för traditioner och ceremonier för att hedra insatser gjorda av brittiska medborgare. Jag hörde inte riktigt vad kvällens celebritet hade åstadkommit, men kvällens show inleddes med att han ärades på plan framför cirka 10 000 åskådare.
Efter att speakern sedan läst upp från vilka länder kvällens åskådare kom och publiken jublade när deras land nämndes drog ett flygplan in över arenan i full fart...trodde vi, men det inspelade ljudet från en Spitfire lät så verkligt att man kunde ta på det.
I lägen som detta önskar jag att min kamera var utrustad med ett ljusskarpare objektiv, men jag inser att ett sådant 300mm-objektiv skulle kosta betydligt mer än vad jag är villig att ge. För ändamålet fyller det reseobjektiv jag hade med mig syftet ganska bra. Jag ska ju inte sälja bilderna.
Försök ändå att sätta er in i showen med hjälp av bilderna nedan.
Showen avslutades med ett färgsprakande fyrverkeri till tonerna av en mycket mäktig melodi som framfördes gemensamt av alla militärorkestrar som deltog under kvällen...
...och allra sist ett inslag som i resebroschyren utropades som kanske det mest populära inslaget av alla. En ensam säckpipeblåsare som stod högt uppe i ett av slottets torn och spelade en vacker låt. Dock höll inte inslaget vad broschyren lovade, då medlodin bara var cirka en minut lång, men vad tusan...showen som helhet var suverän.
Vill ni läsa mer om Edinburgh Military Tattoo kan ni göra det här
Nedan kan ni se ett sex minuter långt inslag från och om årets show som gick under temat "East meets West".
Alla shower har sina favoriter. I mitt personliga tycke var det två inslag som stack ut mer än de andra.
Det här när det amerikanska flygvapnet med precission och skarpa bajonetter genomförde en mäktig uppvisning (hela är inte med i inslaget)...
...men framför allt det här inslaget framfört av Top Secret Drum Corps från Basel i Schweiz. Tyvärr förstör fotograferna på plan mycket av upplevelsen. Dessa var annars inte tillåtna, men jag läste mig till att filmen nedan är inspelad under årets första show och att fotograferna är press- och reklamfotografer som denna enda kväll hade tillåtelse att ta närgångna bilder.
Snipp snapp snut, så var Skottlandsresan slut.
Tillbaks till vardagen, den analkande hösten/vintern och drömmar om nya resmål. Vi vet redan vart det bär av nästa år, men det håller jag hemligt...än så länge.
Kommentarer
Trackback
