Is
Detta försök att frysa in bär i is blev väl inte helt lyckat. I efterhand inser jag att makroobjektivet borde ha använts, att jag borde ha gjort som från början tänkt, med ficklampsljus under vitt papper och att jag borde ägnat mer tid och inte hafsa iväg innan jag skulle till jobbet.
Det bästa med bilderna är att de bara kan bli bättre nästa gång. Ytterligare en utmaning m.a.o.
Flyguppvisning
Då förstod jag inte varför dessa lite äldre plan cirkulerade ovanför Nyköping. Tack vare en besökare fick jag genom hans blogg veta varför. Nog hade jag heller varit på plats än sett planen från en bänk i centrala Nyköping.
Planen hade lyft från Skavsta där de deltog i Nyköpings flyg- och motordag.
Bark At The Moon
I helgen hade månen en härlig färg till skillnad från den lite blekgrå den ofta har. Var tvungen att föreviga den från vardagsrumsfönstret, men en handhållen kamera som förevigar ett motiv genom glas, kanske inte är det mest optimala.
Ska tillägga att takåsarna tagits fram med hjälp av filtret "Hitta kanter" i Photoshop, för att månen inte skulle omges av idel svärta.
Lägger också in en bra låt som ackompanjerar bilden ovan på ett ganska bra sätt.
Dagen efter
Mjukt inbäbbad i lummig grönska låg den där. Den tomma champagneflaska som vittnade om en kväll i firandets tecken.
Vad firades? Ett bröllop, en födelsedag, en minnesvärd afton eller ett evenemang av enklare slag?
Bara ägaren och den som delade på innehållet vet...och bland dessa återfanns inte jag.
Vin-tema
Vi brukar köpa vin efter olika teman, ibland på skoj, ibland med eftertanke.
Gissa det senaste köpets tema.
Just det, beigt och då åsyftas etiketterna. Ikväll korkas en av dessa flaskor upp, men vilken talar jag inte om.
SM i kanotslalom
Redan i fredags eftermiddag uppmärksammade vi höga röster någonstans ifrån. Då ljuden studsar mellan väggarna där vi bor, var det svårt att lokalisera varifrån rösterna kom. Var det fest på någon av krogarna i närheten, en politisk manifestation eller något annat jippo?
Vi brydde oss inte så mycket när osten, kexen och vinet intogs med välbehag.
Redan vid frukostbordet på lördagen hördes åter de höga rösterna och nu blev vi lite nyfikna. När vi lite senare tog en promenad ned på stan för vår traditionella lördagsfika, tog vi en annan sväng än via Storgatan. Vi gick nedåt slottet, varifrån vi trodde att ljuden kom.
Redan vid Folkhögskolan började vi förstå vad som vankade bakom knuten.
Japp, där låg de. Kanoterna vars ägare deltog i 2014 års Fors-SM, med grenarna störtlopp, kanotslalom och kajakcross.
När vi anlände hade redan några lopp genomförts i herrarnas kanotslalom C1. Vissa av deltagarna lyste med leenden i sina ansikten efter förmodat lyckade åk, andra såg mer nedstämda ut och man får tro att det inte hade gått så bra som önskat.
Det var en tids paus mellan åken, så vi hann göra några ärenden uppe i centrala stan innan det var dags för åk nummer 2. Nedanför Bryggeriet var uppvärmningen i full gång och ett myller av kanotister sågs ivrigt vänta på sin tur...
...och i blickfånget hade de den lite tuffare delen av banan, där relativt lugnt å-vatten förbyts till rasade vattenmassor...
...och precis där de vilda virvlarna tog vid, satt funktionärerna och inväntade de tävlande.
Så kom de då, en efter en och tog portarna med olika teknik och framgång. Man inser snart att kanotslalom inte är en sport för män och kvinnor med spagettiarmar och ölmage. Det krävs kraft och styrka för att genomföra dessa tävlingar och det påminer mig om den tiden då jag tränade på gym för att stärka upp en trasig rygg.
En kväll när jag låg på bänken och kämpade med en skivstång på 80 kilo, lade sig en av tjejerna från stans kanotgymnasium på bänken jämte och hivade upp 100 kilo utan att stöna allt för mycket. Låt vara att jag gjorde tio lyft och hon bara tre, men där fanns det styrka minsann.
På bron mellan Bryggeriet och Nyköpingshus hade mycket folk samlats för att se tävlingarna och här hörde man både norrländska och småländska, så många var de som besökte vår vackra stad...kanske för första, men inte sista gången.
Efter bron dök den olycksaliga siffran upp och kanske många av de tävlande skulle möta sin överman just här?
Nej, den porten var en av de enklare, men ståendes på bron och tittandes ned på kanotisterna som passerade, insåg man att även de enklare passagerna krävde både styrka och precission.
Slutet gått, allting gott, heter det som bekant och med en historisk kuliss i bakgrunden tror jag att samtliga tävlande kände sig nöjda med sin insats. Alla kan inte vinna och någon måste alltid komma sist...
...och vi som själva tränat och tävlat, vet att även den bittraste motståndare kan bli din vän för livet...sade de två och gled sakta bort i skymningen med minnen från 2014 års Fors-SM i Nyköping.
Working Class Hero
Ett arvegods från mina morföräldrar är en bronsstaty av fransmannen Ernest Rancoulet (1875 - 1915).
Jag vet inte om statyn är ett original, en kopia, eller vad den är värd och jag bryr mig inte heller. Statyn i sig bär på ett minne från den tiden när jag tillbringade många timmar hos mormor och morfar. Statyn utgjorde bl.a. ett utmärkt näste för de små platssoldater som jag fick i små förpackningar med underbara målningar på framsidan. Minns ni?
Som en hyllning till mannen som stod modell för Ernest Rancoulet visar jag denna suveräna cover på en redan bra låt.
Brutna löften
Är ni som jag, fast beslutna att inför semestern skaffa en kropp som kommer i förra årets inköpta badkläder, men som vid årets badpremiär inser att riktigt så blev det inte?
Då går ni säkert in i hösten med samma inställning som jag, nämligen att nu när sommaren är slut så finns det gott om tid att träna bort den sommarmage som vuxit några centimeter på relativt kort tid.
Då har ni säkert också insett att det tar betydligt längre tid att få bort dessa centimeter och kilon, än att skaffa dem.
Jag som sedan unga dar ägnat stor del av min fritid till fysiska aktiviteter har under många år insett att man inte kan äta, dricka och ägna tid framför TV:n i samma utsträckning som förr. Den unga och vältränade kropp man förr såg i spegeln är idag inte lika lustig att se, men så ska det väl heller inte vara?
Nu är jag på inga sätt och vis utseendefixerad och har inga problem med att kilona på min långa kropp kanske är några för många och att six-packen på magen döljs ganska väl. Jag har heller inte kraven på mig själv att se ut som jag gjorde i 20 - 30 årsåldern och tycker ibland det känns pinsamt att se 50-åringar ägna timmar på gymmen och gå på dieter som förmodligen gör mer skada än nytta i längden, allt för att kunna svassa omkring på stan eller badstranden och visa upp sig för allmänheten.
Dock finns ett personligt mål att må bra. Det målet innehåller såväl god mat, god dryck, gräddiga bakelser till lördagskaffet och några timmar framför en bra fotbollsmatch på TV med en whisky och lite smågodis i en skål bredvid. Ta bort detta och en del av mitt välmående försvinner i en hast.
I detta mål finns också strävan att fysiskt må bra. Har man tränat och tävlat i 30 år, lägger man inte allt på is och accepterar att kroppen gjort sitt. Jag är inte utseendefixerad, men erkänner att för många kilon på kroppen skulle få mig att känna panik. Nu är så inte fallet, även om mitt mål är att hålla medelvikten något kilo under den som råder just nu.
Frugan och jag har i flera år fört en enkel statistik över kroppsvikt och midjemått, allt för att ha en liten kontroll och sätta lite press på sig själv.
För att nå de mål vi satt upp försöker vi med enkla medel motionera och träna. Vi går till jobbet, vi undviker hissen i största möjliga mån, vi har en träningscykel hemma som vi använder under vintermånaderna, vi försöker ta en daglig promenad och ibland utnyttjar vi naturen eller de enkla utegym som finns på ett par ställen i stan.
Det är inte bara år av god mat och dryck som satt fysiska spår. Även år med tungt arbete har slitit på kroppen och en viss träning behövs för att stärka de kroppsdelar som tagit stryk, axlar och rygg framför allt.
Vill man då betala hundratals, kanske tusentals, kronor för att nå sitt mål? Vissa gör det, andra gör det inte och ingen kan säga att den ene gör rätt och den andre fel. Allt är personligt och vissa betalar gärna 1 000 kronor för att nå dit man vill, andra gör det gratis och oavsett val ska man acceptera det.
Att promenera, att cykla och göra några sit-ups på vardagsrumsgolvet kostar inget, men fungerar bra. Att utnyttja naturen är också gratis och ger så mycket mer än att vara instängd på ett gym. I stan finns också två väldigt enkla utegym som kan utnyttjas helt gratis och som ger den enkla träning som behövs för att stärka rygg och axlar.
Vissa jämför de enkla redskapen med tortyr, andra ser dem som patetiska, men för amatören som vill njuta av god mat, god dryck, fotboll framför TV:n och samtidigt hålla kroppsvikten vid en lagom och specifierad nivå, funkar dessa redskap väldigt bra. Vid hamnen i Nyköping kan också de som vill utnyttja både fotbollsplan, basketplan och volleybollplan...och allt är gratis.
Nu är sommaren över och jag kan konstatera att six-packen hållt sig gömd och nu är det dags för nästa löfte. Träna bort de tre kilon som tillkommit sedan juli månad...
Fast som sagt. God mat, god dryck, gräddiga bakelser och fotboll framför TV:n är viktiga faktorer för mig att må bra och dessa tänker jag inte avvara.
Grabbgänget
Med inspiration från en av bloggens besökare, presenteras här...Grabbgänget.
The Thing
Familjen Addams saknar sin hand.
Det ryktas att den är på semester och senast sågs den spankulera runt vid hamnområdet i Nyköping. Ring 666 om du stöter på den.
Vem älskar inte Photoshop? Frugan möjligen...
Sommaren som gick
Några bilder från den underbara sommar vi just upplevt. Bilder som blivit över och inte passar in i något av sommarens blogginlägg.
Nordman
Varje onsdag under juli månad arrangeras konserter på Arkösunds lilla utomhusscen. Vi kände inte till detta, men av en slump fick min bror och flickvän veta att Nordman skulle spela där.
Därför satte vi oss i två bilar och åkte ned till denna östgötakusts lilla pärla.
Vi anlände på eftermiddagen och när vi satte oss på en uteservering för lite mat och dryck, såg vi redan då hur folk började ta stigen bort mot utomhusscenen. En av servitörerna förvarnade oss och sade att man nog bör vara där och lägga ut sin filt eller ställa upp sina stolar i god tid.
Sagt och gjort, så gick två ur sällskapet iväg med våra filtar för att placera ut dem på en bra plats. Den bästa av platser fick vi dock inte, men väl så bra för att höra bra och stundtals även se scenen.
Den lilla utomhusscenen var mycket mindre än vi trodde, men ligger mysigt inbäddad i grönska, omgiven av berg och i bakgrunden ses Östersjön med Arkösunds stora båthamn.
Publirekord slogs denna kväll enligt arrangören och ingen blev moloken när några korta regnskurar fick folk att dra på sig regnställ och fälla upp paraplyer. Det sistnämnda gjorde ju inte synfältet bättre och man fick ställa sig upp för att kunna föreviga artisterna. Det är väl inte dirket optimalt att fotografera under dessa omständigheter, men vad tusan...det var inte för bildernas skull vi var där.
Spelningen var ackustisk och byggde mycket på stämning och känslor. Mycket handlade om Håkan Hemlins minst sagt trassliga bakgrund och när den senaste tidens depressiva tillvaro kom på tal, syntes även Hemlin torka bort en tår.
En mycket bra konsert, men höjdpunkten covern av Leonard Cohens Hallelujah.
...och frugans största minne av kvällen var när hon fick en autograf av Hemlin, tillsammans med de två skivor hon köpte.
Gardasjön: Hemresan
Allt har ett slut, så också en trevlig utlandsresa.
Lördag morgon och vi vaknar till ett muller utan dess like. Åskknallarna avlöser varandra och förstärks när ekot studsar runt mellan bergen som omger Garda. Regnet piskar mot fönstret och fyller snart vår balkong. Snacka om avskedsfanfar...eller så ville vädergudarna mildra ångesten av hemresan till Sverige.
När vi vandrade upp mot bussen vräkte regnet ned och egentligen var det skönt, även om man blev lite blöt under det gemensamma paraply som frugan och jag samsades under. Skönt för att luften rensades på den tryckande värmen, skönt för att längtan hem inte kändes lika avlägsen.
Det bar av från Garda tidigt på morgonen och på vägen till Tyskland passerade det vackra alplandskapet revy. Vissa passade på att ta de sista bilderna av området, andra sov sig genom morgonen.
Vi passerade åter genom Österrike via Innsbruck och över Europabron jag berättade om i resans första inlägg. Fram till Nürnberg tog vi samma väg som på nedresan, men strax utanför staden svängde vi av i en mer västlig riktining. Stora köer på Autobahn gjorde att vi svängde av och körde några mil på mindre vägar och detta tjänade vi lite tid på.
Lunch intogs på ett värdshus i norra Bayern, innan vi senare på kvällen nådde Fulda och Hotel Lenz där vi skulle övernatta.
Strax efter ankomsten vankades det en trerätters middag, men innan den samlades hela resesällskapet i den vackra lilla trädgården utanför. Här bjöds det på champagne, tilltugg och ett sista mingel med gänget, detta som ett inslag i det jubileum Ölvemarks firar detta år. Trevligt.
En skön natts sömn väntade innan vi på söndagen begav oss mot Puttgarden för en kortare båttur till danska Rödby. Sent på eftermiddagen anlände vi Malmö där sällskapet skildes åt. Vid vårt hotell klev många av för att åter tillbringa en natt, resten fortsatte till terminalen där en del for vidare med anslutningsbussar och andra hoppade in i väntande bilar.
Måndag morgon och med en av anslutningsbussarna satte vi färd mot Nyköping, men...
...problemen på de stora vägarna var inte över. Utanför Helsingborg stod vi en timslång kö p.g.a. en bilolycka längre fram. Visst känns som att årets skörd av problem på stora vägar övertrasserades redan under den dryga vecka vi var borta?
På kvällen anlände vi så Nyköping och ännu en trevlig resa var över.
Vi måste åter säga att dessa bussresor runt i Europa är bättre än sitt rykte. Visst är det jobbigt att resa ibland, men inte värre än att sitta i ett flygplan i 5-10 timmar. På dessa resor sammansvetsas man också mer och man kommer betydligt närmare de man reser med.
Många trevliga människor lärde vi känna och många tips på resmål lade vi på minnet. Bl.a. fick vi en inspirerande beskrivning av cykelresor som lockar och en katalog har beställts och lästs igenom.
Redan nästa år vet vi att en ny bussresa väntar, förmodligen med Ölvermarks. Denna gång går resan till Skottland, som syrran valt till sin 50-årsdag och den sker tillsammans med ett större sällskap.
En sak är nog säker. Resan till Garda var förmodligen inte den sista vi gör och vem vet...kanske vi ses i en buss på väg ut i Europa.
Vill ni se mer bilder från resan kan ni gå in här.
Ölvemarks hittar ni här.
Gardasjön: Garda
Garda, den lilla stad vi bodde i på resan är bara en i mängden av små städer och byar som omgärdar Italiens största sjö, Gardasjön.
Stan är inte stor, men under sommaren växer invånarantalet med det tredubbla när turister och italienare med sommarhus i området samlas.
Vårt resesällskap bodde på två små hotell, Alla Torre och Casa Lady. Frugan och jag bodde på det lilla Casa Lady tillsammans med fem andra par från sällskapet. Hotellet var lite enklare, hade bara knappt 20 rum och vi som bodde här hade valt bort halvpensionen. Ett populärt litet hotell, som bevisades av de fotografier på kändisar som både bott och ätit här. Bud Spencer, Terence Hill, Oliver Hardy, Stan Laurel och Sophia Loren var bara några ave dem.
Garda ligger i en bukt och är omgiven av höga berg (dock ej toppar). En strandpromenad sträcker sig genom staden och via den når man de närliggande grannstäderna om man så vill. Längs promenaden ligger restaurangerna som på pärlband och i de smala gränderna trängs hotell, barer och butiker.
En morgonpromenad stod på programmet de dagar då utflykterna inte tog oss med ut på äventyr arla morgon.
Kameran var då med och en stad i morgonljus är ofta en helt annan stad än den i dagsljus.
Det finns ingen egentlig badplats i och runt Garda. Man får traska till utkanten och ännu hellre, lite längre bort där en av campingarna har sin plats. Den som förväntar sig långa sandtsränder blir besviken. Vi talar här om små gräsplättar alternativ stenbelagd strand. Botten är också den stenbelagd, vilket åsamkar lite smärta när man kliver i utan badskor. Tål man denna smärta får man belöningen då sten övergår i sand några meter ut. I Sverige är insjöar lite grumliga, sikten dålig och inte sällan svider det i ögonen när man dyker. Gardasjöns insjövatten är tvärtom väldigt klart, fint och inte olikt Medelhavets blågröna. Lite försiktiga var vi efter rykten om ett kallt vatten och varför skulle vi int tro på ryktena med tanke på det kalla vatten som rinner ned från bergen. Fårhagorna besannades inte. Vattnet var ljuvligt skönt och temperaturen låg uppskattningsvis på 23-24°. Två dopp hann vi med under veckan och till det lite sol också.
Strandpromenaden till badet kantas av både olivträd och palmer, samt ett antal växter vi inte kände till namnet på.
Så mycket mer finns väl egentligen inte att säga om Garda. Stan är liten, mysig och trevlig på alla sätt. Väl värt ett besök och vem vet...kanske vi återvänder en dag.
Barer och restauranger fanns det som sagt många av. Att sätta sig ned för att inta en bit god italiensk lunch/middag, med tillhörande dryck var mycket trevligt. Aperol Spritzer hette den trendiga dryck man såg många sitta och läppja på. Klart vi också var tvungna at testa och den var väldigt läskande och god, så vi köpte med oss ingredienser hem för att själva inta och kanske bjuda vänner på ett glas italiensk trenddryck.
Lördagskvällen led mot sitt slut och nu var det bara att traska hem till hotellet för att packa våra resväskor. Hemresan närmade sig.
Forsättning följer....
Gardasjön: Utflykterna del 3
Som sagt, det bästa till sist.
Torsdagen var vikt för en tripp till Venedig. Ölvemarks firar i år sitt 30-årsjubileum och hela resan i sig var en del av detta. Trippen till Venedig ingick i priset, så alla 56 resenärer var med på bussen till denna unika och antika stad.
I vanliga fall arrangerar Ölvemarks sina besök till Venedig under förmiddag och eftermiddag. Eftersom detta var ett jubileum valde man istället eftermiddag och kväll. Venedig i skymningen är något helt annat, enligt vana resenärer.
Dagen började dock trist, då regnet strilade sakta från en mulen himmel. När vi satte oss i bussen var det många molokna miner, för inte var det regn vi önskade oss denna magiska kväll. Under den långa bussresan piskade regnet mot bussrutorna och någon ljusning skymtade knappast. När vi svängde ned på parkeringen i utkanten av stan fanns det fortfarande tvivel om gondolfärden skulle bli av och det var väl den som vi resenärer såg fram mot mest.
Då hände något. I samma stund som vi klev av bussen upphörde regnandet...i samma stund... och resten av kvällen förblev regnfri och just den härliga inramning vi alla önskade.
De som tidigare varit i Venedig vittnade om att det under dagtid kan vara tryckande varmt och inte minst trångt. När vi klev av båten som tog oss ut till den gamla staden, så mötte vi dagsbesökarna som i sin tur var på väg hem. Hettan på eftermiddagen var inte lika tryckande och trängseln inte så påtaglig...
Vi tog oss över fyra broar för att komma till den stora Markusplatsen som inramas av majestätiska byggnader och magnifika skulpturer.
Här var det trots den sena timmen ganska trångt och det är inte svårt att tänka sig platsen under dagtid och tryckande hetta. Sena eftermiddagar är nog att föredra. Att ta en fika på någon av de omgivande restaurangerna var inte att tänka på. Priserna i sig var redan höga och som vår reseledare berättade höjs priserna om livemusik framförs och så verkar det göra på vart och vartannat ställe. Nu fanns det ingen tid att besöka något av de museum som ligger kring det stora torget, men jag vet inte heller om intresset fanns. Det var kul att bara strosa runt, se folkhavet, insupa lite kultur och låta sig inponeras av forntida arkitektur.
Efter en knapp timme på egen hand, samlades vi vid Markusplatsen för att gå vidare till en restaurang där en suveränt god trerättersmiddag med dryck väntade. Riktigt, riktigt gott och jag törs nästan lova att detta inte är en restaurang som vanliga människor sätter sig ned på för att njuta av en trerätters med tillhörande vin.
Lite häftigt också att baksidan på restaurangen vette mot en av kanalerna och här anlände matgästerna i gondol.
När vi ätit klart hade skymningen börjat sänka sig över Venedig och nu väntade kvällens och kanske hela resans stora begivenhet, gondolturen. Detta är ingen billig företeelse, men som sagt så ingick även denna i jubileumresans pris.
I nio gondoler gled hela sällskapet iväg via hamnen och in i de trånga kanalerna, där man kunde ta på väggarna i de gamla byggnaderna. Visst var det en magisk känsla att sitta där och visst låg det lite romatik i luften. Frugan t.o.m. kände sig nykär. Om det var i mig eller i den vältränade gondoljären vet jag inte, men hon följde ju med hem till Sverige, så...
Venedig, som är byggt ovanpå miljontals träpålar nedstuckna i leran, är sedan 1987 ett världsarv. Det har spekulerats i om staden är på väg att sjunka och bli ett modernt Atlantis, men inget förvånar i det märkliga och föränderliga klimat som nu råder på vår jord. Det alla vet är att staden är på väg att utarmas på invånare. Ca 50 000 personer bor nu där och medelåldern är påfallande hög. Staden lever på turism, men även på kända artister och potentater som har köpt fastigheter som förvisso bara utnyttjas vid ett fåtal tillfällen per år.
Stadens framtid spekuleras det i. Unik är den och definitivt värt ett besök, men som sagt...välj gärna de senare timmarna under dagen.
Vi vinkade adjö till Venedig och i ljusen från grannstaden Mestre, satte vi oss i bussen för att återvända till Garda som vi anlände strax efter midnatt.
Lite mer om Venedig finns att läsa här
Fortsättning följer...
Gardasjön: Utflykterna del 1
Det var ett späckat program som väntade oss. Sex stycken utflyktsmål var inplanerade allt som allt. En del valde bort några, men vi tillhörde dem som ville upptäcka allt.
GARDASJÖN RUNT
Den första utflykten skulle ta oss runt den 5 mil långa Gardasjön med buss och båt. Snacka om att busschauffören och reseledaren mötte ett antal molokna resenärer den tidiga morgonen. Regnet vräkte ned och jag menar verkligen vräkte ned. Gatorna lades under vatten och vattendraget som rinner genom staden Garda formligen forsade fram på sin väg mot sjön.
Det var väl inte med någon direkt glädje vi klev på bussen och ett tag såg det ut som om åtminstone båtresan skulle ställas in. Det inte bara regnade, det blåste rejält också.
Det finns alltid en plan B som reseledaren Maria sa, men när vi kom fram till La Gardensa där vi skulle kliva på båten hade vinden mojnat och regnet upphört. kanske mina tysta svordomar skrämde vädergudarna.
Vi begav oss ut på sjön med rikting Gardasjöns nordligaste ort, Riva del Garda.
Det blev trots allt en härlig tur på sjön och ju längre norrut vi kom, ju högre sträckte sig bergstopparna och på vissa låg snön vit. Turbåten korsar sjön och lägger till vid ett antal små städer på sin väg runt sjön, den ena mysigare än den andra.
Riva del Garda i sig är en mysig liten stad med karaktäristiska små gränder, små butiker och restauranger som omgärdar den lilla hamnen. Några regnstänk hade letat sig ned bland bergen, men inte så att det störde. Självklart hoppas man alltid på en klarblå himmel på sina utflykter, men ibland kan också molniga himlar skapa en effektfull bakgrund och om inte regnet vräker ned som vid starten i Garda, så gör några stänk inget. Man dör inte av lite vatten, men man kan dö av bristen på det.
Från Riva del Garda tog bussen med oss på en resa längs medsjöns östra sida, där byar och städer smälter samman och gör det svårt att avgöra när en gräns slutar och nästa börjar.
VERONA
Verona ligger bara någon timmes bilresa från Garda och det var hit vi styrde kosan den andra dagen. Verona sägs vara en av Italiens vackrare städer och det kan nog stämma. Staden delas av floden Adige och särskilt vacker är den "gamla sidan" med sina historiska byggnader och spännande berättelser.
Det första som mötte oss var en lång antik stenmur som påminner om tiden då romarna regerade i Italien. Den antika arenan som dominerar Piazza Brá är Italiens tredje största och den enda där det fortfarande hålls evenemang. I närheten av Piazzan kan man skåda andra magnifika och ståtliga byggnader som Veronakatedralen, Palazzo Maffei, Porta Borsari och Julias balkong.
Jo, det var här som dramat om Romeo och Julia utspelade sig. Den berömda balkong där de bägge fann varandra är bevarade och en populär plats för turister. På innegården står också en staty av Julia och smeker man hennes ena bröst och samtidigt bär på positiva tankar, sägs det leda till livslång kärlek. Många var de män och unga pojkar som tog chansen att hålla hennes bröst i handen.
Författaren Dante Alighieri är en av de statyer och skulpturer man kan se i de gamla delarna av staden och till statyn av Dante kommer man bl.a. via den marmorbelagda och mycket vackra affärsgatan där man gör bäst i att bara fönstershoppa.
Under förmiddagen visade temperaturen 33° så det påverkade intresset av att utforska den gamla stadsdelen närmare. Dryck och skugga lockade kanske lite mer än trängseln bland de allt fler turister som letat sig hit under dagen.
Besöket i Verona var populärt, mycket sevärt och en stad jag verkligen vill rekommendera. Lite svalare temperatur och lite mer tid vore kanske då att föredra.
SIRMIONE
Efter besöket i Verona, hade vi ett par timmar ledigt innan nästa utflykt. Bussen tog oss då ned till Gardasjöns sydligaste del och den lilla staden Sirmione som ligger vackert ute på en liten smal halvö.
Entrén till staden sker via gångbron till den mycket välbevarade 1200-talsfästningen Castello Scagliero. Bakom murarna slingrar sig små kullerstensgränder och vill man kan man också betala en slant för att besöka innandömet i den gamla borgen.
Gänget som var med på turen inledde dock med en gemensam drink/glass vid en av stadens alla uteserveringar. Sirmione sägs vara en av de mest besökta orterna runt Gardasjön, kanske den mest besökta. Det märktes redan när vi anlände den lilla staden, för parkeringen var full av bussar och bilar och tillströmningen av människor genom stadsporten var stor.
Dock märktes det mest i de smala gränderna där trängseln ibland var påtaglig och mitt i allt gick en smal väg som tog folk till och från hotellen och bostäderna längts ut på halvön. Det blev lite av den hysteri som tyvärr kännetecknar turistmagneter världen över.
I efterhand tror jag många kände att denna utflykt kändes lite felplacerad. Efter förmiddagens besök i Verona, värmen och den korta tid vi hade i staden Sirmione, lämnade åtminstone vi platsen med känslan...jaha. Lite synd, för staden är vacker och för oss som gillar gamla historiska platser hade ett besök i den gamla borgen stått högt i kurs.
Fortsättning följer...
Gardasjön: Nedresan
Vår semestertripp började redan på fredagen när vi med anslutningsbuss tog oss från Nyköping till Malmö. Inte så mycket att orda om, då vi rest sträckan åtskilliga gånger.
På kvällen var vi hembjudna till vänner i Malmö, där vi bjöds på, håll i er nu...sushi. Det var premiär för både mig och frugan, men med lite gott vin och starka såser till, så var det inte så illa som vi befarat. Den skånska "nationalrätten" spettekaka serverades som efterrätt, tillsammans med vitavinbärspaj och glass. Mums...
Kvällen blev sen och när taxin svängde in vid Scandic Hotel Segevång, hade klockan passerat midnatt.
Lika sen som kvällen blev, lika tidig var morgonen när vi klev upp för en tidig frukost. Inte många timmars sömn, skulle följas av en hel dag i bussen...och jag menar en hel dag. Varför får ni snart veta.
Från Malmö tog vi oss över till Danmark, för vidare färd till lilla Gedser, varifrån färjan tog oss över till tyska Rostock, en tripp på cirka 2 timmar.
Väl framme i Rostock, väntade ett antal timmar på Autobahn och dessa timmar blev långt fler än vi hoppats och trott. Efter drygt 1 timme meddelade reseledaren att bussen råkat ut för ett smärre fel. Chauffören hoppades kunna ta sig till det planerade stoppet strax utanför Berlin, men så blev inte fallet. Någon mil innan storstaden var det tvärstopp och bussen tog sig inte längre.
Det var bara att svänga in till vägkanten och hoppas på att chauffören Thomas kunde fixa problemet och att vi snart kunde rulla vidare.
Inte...
Thomas gjorde tappra försök att på egen hand ordna felet, även med bistånd av en tekniker från Sverige via telefon. Svetten lackade, den vita skjortan blev allt skitigare, blod rann från armbågen och händerna blev mer svarta än vita. Det gick ändå inte och man såg sig nödgade att tillkalla en ny buss från Hambrug, där Ölvemarks har ett kontor. Det var en resa på 15 mil och då hade vi redan stått i 3 timmar på Autobahn.
På initiativ av reseledaren Maria, öppnades bussbaren för gratis dryck. Snart nog tömdes förrådet av öl, läsk och kaffedrinkar som Irish Coffee, Baileys Coffee och "Ölvemarkare" (kaffe, whisky, Bailyes och grädde).
Efter 4 timmar stannade en polisbil bakom bussen och ut klev en polisman som kunde stå som karikatyr för en gammal svensk svartvit pilsnerfilm. Med en cigarett i mungipan, skjortan uppknäppt och en mage som sett ett antal tyska öl slinka ned, frågade han med barsk röst varför en svenskregistrerad buss står intill vägkanten på hans tyska Autobahn.
Han lät nog barskare än han var och under samtalet med vår chaufför, hördes också ett myndigt tyskt skratt. Polisbilen stod bakom vår buss ända till ersättningsbussen äntligen dök upp. Då hade vi stått på Autobahn i cirka 5 timmar, så det var minst sagt en oväntad inledning på vår semesterresa.
Finns det något positivt att säga om detta stopp, var det att vi resenärer lärde känna varandra väldigt bra och framför allt att humöret var på topp hos samtliga. De fem timmarna flöt faktiskt på ganska bra och kändes inte lika långa som de faktiskt var. Alla, från chaufför, reseledare till resenärer, ska ha en stor eloge för att man gjorde dessa 5 timmar till vad de blev.
Tiden gick och reseledaren insåg att vi inte skulle hinna till middagen som var bokad på hotellet vi skulle övernatta på, så vi stannade vid en vägkrog intill vägen och intog en sen måltid.
Det tyska landskapet passerade förbi bussfönstret och himmelen intog så sakteliga sin färgranna skymningspalett.
När vi rullade in i den tyska staden Gera hade klockan passerat midnatt, mörkret hade lagt sig och nu var det sova som gällde. 00:30 somnade vi in och detta nästan innan man lagt huvudet på kudden. Hotellet vi sov på heter The Royal Inn Regent. Staden Gera hann vi inte se så mycket av, annat än en kortare promenad på morgonen.
Dagen efter rullade vi vidare genom Bayern där en god lunch intogs på ett trevligt värdshus i skogen utanför en liten by.
Här bjöds det bl.a. på en lokal humlesnaps som var väldigt god. En liten flaska inhandlades förstås. Ett välbehövligt stopp, lite mat i magen och sedan bar det iväg mot slutmålet.
Först passerade vi den lilla staden Tegernsee som främst är ett tillhåll för de lite mer välbärgade familjerna och staden ligger omgiven av en sjö och höga bergstoppar. Otroligt vackert och en helt annan vy än de skogar som omgärdar de stora vägarna. Det var nog få som sov sig genom denna mycket vackra trakt.
Det är svårt att fotografera genom ett bussfönster, men bakom varje krök uppdagades en syn så vacker att den hade passat på vilket vykort som helst och man bara ville kliva av bussen och föreviga allt som visades framför våra ögon.
Ett litet stopp blev det dock och synen var bara en försmak av vad som skulle vänta på resan.
Nu var det inte långt kvar till den österrikiska gränsen och alperna omgärdade vår färd via Innsbruck till den italienska gränsen. Inte långt från gränsen åkte vi över Europabron, Europas näst högsta bro med sina 192 meter. Bron har en sorglig historia. Enligt Wikipedia omkom 22 personer under byggandet av den. Den mest makabra tragedin är den där två arbetare föll ned i en av bropelarna och begravdes i cement. Familjerna ville att detta skulle bli deras sista viloplats, så i en av de bropelare man åker över ligger kvarlevorna av två människor inmurade. Makabert och sorgligt.
Starx efter bron åker man in i Italien via Brennerpasset. Landskapet är bedårande vackert med höga alptoppar, djupa dalar, broar, tunnlar, vattendrag och ett oändligt antal små bergsbyar som klättrar nedför sluttningarna.
Dagen flöt annars utan större problem. Vi hade under resans gång tagit oss genom tre länder, Tyskland, Österrike för att sedan hamna i Italien. När vi ankom vår slutdestination hade mörkret lagt sig och vi såg inte så mycket av omgivningarna. Det gjorde nu inte så mycket för efter en lång dag och 78 mil i buss var alla trötta med en touch av förväntan på det som komma skulle.
Fortsättning följer...
I väntans tider
Precis hemkommen från en resa i södra Europa, kan jag konstatera att värmen är lika tryckande här på Sveriges framsida.
Ni som följt bloggen vet hur skeptiska jag och frugan var till bussresor runt i Europa och hur positiva vi blev när resan väl genomfördes. Redan i vintras planerade vi för denna som genomfördes till norra Italien och lika positiva som vi var 2013 är vi nu, år 2014.
Många bilder har tagits på resan och det lär ta en stund att sortera och välja...
...men lika säkert som att det är nyårsafton om 5 månader...
...lika säkert är att bilder med tillhörande reseskildring kommer inom kort.
Den som väntar på något gott....so stay in touch!
På resande fot
Undrar du varför den senaste veckans blogginlägg varit så intetsägande?
Jag befinner mig på bussresa i Italien och kommer hem idag. Bilderna ni sett i de senaste blogginläggen har varit utfyllnad för att hålla intresset uppe och i väntan på bilder från Italien kanske det dyker upp lite med utfyllnad under veckan, men sen så...
Kolmården
I veckan begav vi oss till Kolmården för en heldag med mig och tre generationer, mamma, dotter och dotterdotter.
En turistattraktion på så nära håll besöks egentligen alldels för sällan. Dock kanske inte parken är det första man har i tankarna när man är två vuxna i familjen, men lik väl är stället väl värt ett besök och med ständigt nya attraktioner blir man kanske aldrig mätt.
Många av de exotiska djuren går man ofta obemärkt förbi. Lite tråkigt i sig, men i parken lockar andra djur såväl stor som liten.
Elefanterna som badade med sina ungar rönte stor uppmärksamhet och här var trängseln mer påtaglig än hos savanndjuren några meter bort.
Aporna utgör alltid en anhalt på vägen, även om de idag inte var på sitt mest lekfulla humör.
Vid linbanan som slog upp portarna för något år sedan, var det redan en slingrande kö. I dessa klimatdebatternas tidevarv är linbanan en bra ersättning för den safaritripp med egen bil man kunde genomföra under flera år.
Många är djuren man passerar på ganska låg höjd. Favoriterna är björnarna och lejonen. Björnarna var på ett lekfullt humör, men lejonen var nu, precis som förra gången vi var här, slöa och låg mest i skuggan långt från kamerornas räckvidd.
Nästa längre stopp var vid Delfinariet. Det är säkert 30 år sedan jag var här senast och showen som mötte oss var både mer påkostad och innehållsrik än då. För mig var detta dagens höjdpunkt. Vackert scenario, tankeställande, fin musik och ett djur som både fascinerar och berör. Mycket sevärt!
Två av de inhägnader där mest besökare flockas är björnarnas och tigrarnas. Vackra, ståtliga, men också utrotningshotade är tigrarna och att bli en s.k. tigerfadder lockar verkligen. Björnen kanske inte är vacker, men icke desto mindre ståtlig. Med sina björnungar i lektagen är det fascinerande att också se detta djur i aktion.
Med små barn i sällskapet är det svårt att missa Bamselandet. Här får barnen verkligen chansen att springa av sig efter dagens intryck och omgivna av kända byggnader och figurer från Bamses värld, var det precis vad man gjorde. 2015 invigs det pågående jättebygget av ett nytt Bamseland och det lär locka än fler barn och kanske också en och annan vuxen med barnasinnet kvar.
Det sista djur man passerar på vägen ut är vargen. För något år sedan drabbades parken av sorg, när en skötare omringades och attackerades av vargar. Varför de attackerade har man inte berättat och kanske man inte vet. Vargen är och kanske förblir Sveriges mest omdiskuterade djur, men där den ligger är det svårt att förstå sägnerna om den farliga vargen och diskussionerna som går heta.
Oförtjänt eller välbefogat rykte? Det beror nog på var i landet man bor och vilka intressen man livnär sig på.
Att besöka Kolmården i sällskap med små barn, är som sagt något helt annat än de gånger vi vuxna beger oss dit själva. Att höra ett smittande skratt och se ögonen som tindrar över upplevelserna, kan få vem som helst att smälta. Detta är äkta och inte spelad glädje.
