Höstmys
Det är inte roligt att titta ut genom fönstret och se den gråmulna himmel som visar sig där ute, med regndroppar som piskar mot fönstret och synen av höstklädda människor som hukar för den kraftiga blåsten.
Det är inte särskilt kul att gå ut heller för den delen och det är definitivt nedslående att se hur meteorologen på TV visar en väderkarta som lovar samma väder den närmaste veckan.
Nej, deppigt värre är vad det är och då pratar jag väder och inget annat. Hösten för i detta läge andra saker med sig, som då istället kan förgylla denna urtrista tid. Tyvärr ingen resa till värmen denna höst/vinter, men att få tända lite ljus, se det varma skenet från fönsterlampan och ta en liten (ibland stor) whisky framför en bra film, är faktiskt inget dumt komplement till det som rör sig utanför fönstret.
Tyvärr får det endast bli helgen som viks, då ett skiftjobb närmast omöjliggör detta under veckorna. Lika trist är att en helg går lika fort som en arbetsvecka går långsamt. Därför är det av vikt att koppla av, njuta och låta helgen bli till lite rekreation.
Låt mig därför få sprida lite värme i stugan.
Årets glögg 2014
Årets glögg från Blossa har en smak av soltorkad lavendel. Så står det i reklamen. Vi har ännu inte smakat av den, men lär väl göra det när kylan kryper sig på.
I en recension jag läst, kan bl.a. följande utläsas:
"Vi anar en lätt doft av lavendel, men varken påträngande eller störande. Glöggen har en frisk smak som är betydligt mer intressant än färgen på flaskan. Den smakar bra till lagrade ostar och lufttorkad skinka."
Vi får se vad vi tycker, men som alltid har vi garderat oss med en klassisk glögg från samma bolag.
För att göra bilden mer intressant, är den skapad med hjälp av enkla tillbehör.
En bit svart skokartong, naturligt ljus från köksfönstret och en liten fönsterlampa med varmt sken.
F/14, 1/20s, 20mm och Iso 100
Det behöver inte alltid vara så mycket för att skapa något mer än det ordinära.
Vernissage
I lördags var vi på vernissage, vilket inte hör till vanligheten. Det var en vän till oss som visade sin konst i Fiskhuset som ligger i konstnärskvarteret Bryggeriet.
Lea som konstnärinnan heter har tidigare visat sina verk i NK-villan och i Galleri Sjöhästen vid Stora torget. Hennes utställningar är de enda konstnärsutställningar jag besökt, förutom då jag och frugan följde med Lea till just Galleri Sjöhästen för att se en utställning av konstnärinnan och skådespelerskan Birgitte Söndergaard.
Länkar:
Det ska i sanningens namn sägas att jag inte alltid förstår det som visas. Så var det exempelvis i fallet med Söndergaards konst. Många fina och lättförståeliga verk, men också att stort antal där fantasin fick flöda för att åtminstone jag skulle kunna gissa mig till vad verket föreställde och syftet med det. Jag begriper att just det kanske är syftet med modern konst. Man ska bara snudda vid verkligheten och låta fantasin avgöra resten. Vem förstår sig på Picassos verk?
Själv har jag sedan unga år lekt med pennor, kritor och vattenfärg, inte sällan till förtret för föräldrar och syskon som fick se både köksbord, tidningar och skolböcker färgläggas och förändras. Under en kortare tid ägnade jag mig också åt oljemålning i liten skala, dock inte på samma nivåer som vår vän Lea.
Numera gör jag konst i Photoshop och tavlor i verkligheten och det räcker för mig.
Nedan ett axplock av de tavlor som visades på vernissaget.
Väl värt ett besök och gästboken visade att många besökare uppskattade det som visades.
Lite lek mellan varven
Uselt väder och inget att egentligen fota, då finns alltid Photoshop till hands. Tack för det Adobe.
Ovälkommen gäst
Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om de två spindlar som spinner nät utanför både vardagsrums- och köksfönster. Den här gynnaren såg jag på väggen intill fönstret i lilla rummet när jag skulle stänga det.
Som hämtad från en B-film, producerad i monsterfilmernas Hollywood.
Ska genast avslöja att gynnaren inte var mer en 3-4 mm stor och betydligt mindre än de som håller till utanför våra fönster. Fram med kameran och ett raskt byte till makroobjektivet.
Ska sägas att det inte är lätt att fånga dessa små rörliga varelser med makroobjektivet fastskruvat på en handhållen systemkamera. Att fokusera automatiskt var inte att tänka på, så det fick bli manuellt, vilket inte är särskilt enkelt det heller. Tacka vet jag blommor som står i en vas på rumsbordet.
Nåväl, med den inbyggda blixten och ett högt iso, så blev väl bilderna någorlunda skapliga trots allt. Dock fick jag radera ett antal p.g.a. oskärpa eller skärpan på helt fel ställe, typ tapeten eller spindelns ena ben.
Förresten, inte mindre än 8 ögon kunde jag räkna till när jag förstorade bilderna i Photoshop. Inte konstigt att dessa smådjur är svårfångade.
Undrar ni var spindeln befinner sig nu? Den simmar omkring i Nyköpings kloaksystem.
Eldfågeln
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, lämpar sig årstiden för lite annat än fotografering av kända och ökända platser.
Photoshop är en bra vän vid dessa tillfällen. Detta projekt får väl gå under namnet "Eldfågeln" och tog sina modiga två timmar att färdigställa.
Örnen och elden är bilder jag "lånat" på nätet. De har behandlats i flera lager med effekter som Tunna ut och Färgbalans, justeringslager med Intensitet/kontrast och Övertoningskarta, filter som Oljemålning och Oskärpa, samt användandet av olika Blandningslägen och Opacitet på de skilda lagrena.
Fotbollen, stjärnhimmelen, stjärnorna och planeterna har jag själv åstadkommit. Stjärnhimmelen har skapats med hjälp av filtret Brus i två lager med olika storlek, samt justeringslagret Intensitet/kontrast. Till stjärnorna användes filtret Linsöverstrålning och den svaga blå färgen på stjärnhimmelen har fått sin färg genom justeringslagret Färgbalans. Nu försvann det mesta av blåtonerna när jag lade ihop alla lager och här tog slöheten över, då jag inte hade lust att lägga till den igen, men...
Fotbollen och planeterna har skapats i olika lager, men en mängd filter, justeringslager, blandningslägen och texturer. Det är enklare än det ser ut, under förutsättning att man kan grunderna, men jag tänker inte gå in på dem här, då jag misstänker att ni inte själva tänker experimentera på egen hand...
Blev jag nöjd? Ja, ganska, även om slutresultatet inte riktigt blev som jag skissade upp från början. Själva stjärnhimmelen kunde gjorts mer naturtrogen och bollen kunde jag ha smält in bättre i sammanhanget. Nu är jag dock inget proffs och har bara krav på mig själv och inte från någon annan, så...
...jo, jag blev nöjd trots allt.
Experimentslusta
Så här i vad man på sportspråk kallar mellansäsong, får man hitta på andra projekt. Den färgrika hösten har förvandlats till något trist och tristare lär det bli innan nysnön ligger vit under en klarblå himmel.
För några månader sedan läste jag en fototidning där man visade bilder som skapats i köket hos en välkänd fotograf vars namn jag glömt.
Det var en av dessa bilder jag plötsligt blev sugen på att försöka ta efter, på mitt eget lilla vis förstås. Nu blev det väl inte som jag hoppades, men säg hur ofta den förhoppningen slår in. Dock...
...fram med makro-objektivet, stativet, en extern blixt, en glasskiva, en glasskål och bort med dukar och blommor från köksbordet.
I glasskålen droppades en droppe diskmedel som sakta rördes om och därefter hälldes cirka en tesked olivolja i. Glasskålen ställdes sedan på glasskivan som placerats mellan två staplar med cd-skivor. Så här blev första försöket...
...och den andra bilden i lite större förstoring.
Till den tredje bilden tog jag fram en tändare för att försöka fånga lågans sken i bubblorna. Nja, så blev det nu inte, men lågan i sig skapar ändå lite liv i bilden.
Innan den sista bilden togs hällde jag i lite grönt färgämne i syfte att skapa lite färg. Inte heller detta uppnådde önskat resultat, men blev väl ändå ganska effektfull...åtminstone i mina ögon.
Nåja, nu blir det säkerligen fler tillfällen till experimentslusta under den långa vinter som väntar, för att inte tala under den trista höst som återstår.
Ni som besöker bloggen och gillar att fota, har säkert andra idéer ni kan visa upp och inspirera med. Kanske någon av er försöker på det som jag försökte åstadkomma, så därför väntar jag på dylika bilder på era bloggar.
Utmaningar är väl aldrig fel?
Ett år på tio sekunder
Tänk, bara tänk, om det gick så fort.
När vädret är allt annat än gästvänligt, när vinden ligger på och regnet står som spö i backen, är Photoshop en bra vän.
Att manipulera bilder är enklare än man tror. Sommarbilden ovan är originalet och de andra årstiderna är skapade genom att använda justeringslager, olika blandningslägen och filter.
Det du ser på bild, kanske inte alltid är vad det verkar. Dock ska sägas att jag föredrar att föreviga de svenska årstiderna med kamerans hjälp och inte med Photoshops, men ibland är det jäkligt kul...eller hur ni vänner som råkat ut för detta?
Minnen från Italien
Frugan och jag brukar ibland bjuda syskon med respektive på en middag som går i tecknen av en tidigare resa vi gjort. I helgen som gick bjöd vi därför in till en...
Tyvärr kunde inte min bror och flickvän närvara p.g.a. chansen att i sista stund få göra en prisvärd resa till...häpp, Italien och närmare bestämt Venedig.
Nåväl, syster och svåger tittade upp för en kväll med Italien som tema. Vi hade redan under resan i somras inhandlat lite drycker som var ämnade för detta tillfälle.
Välkomstdrycken bestod av den runt Medelhavet så populära Aperol Spritz (2 delar Aperol, 3 delar mousserande vin, fyll på med fruktsoda och toppa med is och apelsinskivor). Läskande och gott, men visst finns det en skillnad i att intaga denna ädla dryck vid Gardasjöns strand och en lägenhet i centrala Nyköping.
Därefter följde en förrätt, som bestod av Bruschetta med tomat & vitlökstopping. Ofta en populär och framför alt enkel rätt att tillaga. Till förrätten bjöds det på Birra Moretti, den populäraste italienska ölen. Den var dock beställd och avhämtad på Systembolaget i stan, men smakade lika gott för det.
Huvudrätten var en italiensk buffé, bestående av prosciutto, pancetta, salami, grillad kyckling, svarta oliver, grillad paprika, vindruvor, tallegio och en stark korv som inhandlats på Magnus kött & vilt i Nyköping. Vi förvarnades om att korven var stark och det var med en viss tvekan som övriga i sällskapet smakade av den. Helt i min smak och jag tror inte att de övriga såg den som allt för stark heller, även om en och annan svettpärla sågs rinna nedför kinden på vissa.
Till huvudrätten dracks det ett vin som inhandlades på en lokal vinodling i Italien. Campoleá heter det och är en ripasso från Valpolicella-distriktet. Ripassoviner jäser två gånger och gör därför vinet fylligare. Valpolicella är ett distrikt mellan Gardasjön och Verona och är ett av de mest kända vindistrikten i Italien. Detta vin finns, som jag förstår det, inte att köpa på Systembolaget, så här fick syster och svåger smaka på något de aldrig gjort och förmodligen aldrig kommer att göra igen.
Efter avslutad måltid var det meningen att nästa inköpta dryck från Italien skulle inmundigas, en äkta Limoncello, inköpt i en specialbutik i Garda. Den glömdes bort...illa, illa...men den står där och väntar på nästa tillfälle. Bara så syster och svåger vet det...kanske också bror och flickvän.
Kvällen förflöt med lite mer Aperol Spritz, chips och fotoförevisning med bilder från vår Italienresa i somras. Lite samtal och idéer om kommande resor och privata tillställningar, fördes också fram. Vi har lite att se fram emot de närstående veckorna, i jul- och nyårshelgen och till en och annan redan inplanerad resa under de kommande åren.
Kvällen förflöt, mörkret trängde sig på, ljusen spred en härlig värme, vintern närmar sig, men med saker att se fram emot så ska väl även den trista hösten och den långa vintern flyta på även i år.
Ps.
Bilderna som illustrerar detta blogginlägg är alla retouscherade med olika plugin-program och filter till Photoshop. Topaz Labs, Perfect Photo Suite och Photoshop filtren Ljuseffekter och Glas. Normalt använder jag aldrig plugins och filter till bilder jag publicerar, så det här var en engångsföreteelse i syfte att prova och förgylla.
Besökaren
När vi satt och åt frukost kände vi oss iakttagna. På fönsterblecket satt den där och tittade nyfiket på när vi intog vårt té och våra nyinköpta småbröd. Den kuttrade lite försiktigt, burrade upp fjädrarna mot den kyliga vinden som låg på och rörde huvudet fram och tillbaks som duvor gör.
Undrar vad den egentligen tänkte? Ibland vill man betala pengar för de tankar som far genom huvudet på våra vänner djuren. Är de rädda för oss, nyfikna, arga, undrar de vad vi är för fula figurer eller vill de bara vara våra vänner?
Den satt och blängde på oss under hela frukosten, helt ogenerat och inte ens när kameran åkte fram lättade han/hon på vingarna och flög iväg.
Frugans dotterdotter älskar att stå i vårt fönster och titta ut på fåglarna som kretsar över hustaken och sitter på stuprören på fastigheten mitt emot. Hon skulle verkligen älska denna duva och brista ut i sitt charmiga "fåågljarna", men se när hon senast var på besök, så lyste duvan med sin frånvaro. Typiskt...men vi väntar idogt på nästa tillfälle.
Det river
Tuffa grabbar kräver tuffa drycker...
...och till tuffa drycker krävs det tuff musik.
Kroatien: Övrigt
Bilder som inte fick plats i andra inlägg, men som ändå beskriver vår vecka på den Makarska rivieran.
Fortsättning följer...
Kroatien: Duvbrovnik
Efter sommarens bussresa till Gardasjön, där tiden ägnades åt utflykter, hade vi bestämt att resan till Kroatien skulle ägnas åt sol, bad och allmänt slappande. Det var dock en sak vi bestämde redan när resan bokades i vintras. Vi skulle följa med på turen till Duvbrovnik.
Nu blev det så, men inte på det sätt vi tänkt oss. När vi skulle boka resan hos Vingguiderna fick vi beskedet att det var fullbokat och ett par dagar senare fick vi ett telefonsamtal att man hade satt in en extrabuss, men att också den var fullbokad, men att man hade en annan utflykt att erbjuda istället.
Det här är första gången under våra utlandsresor med olika bolag som vi känner oss besvikna, då informationen var väldigt bristfällig och detta tillsammans med det faktum att Vingkontoret i Baska Voda inte var öppet på de tider man sagt vid ankomstmötet och att telefonnumret som stod angivet inte fungerade, så blev betyget ganska ljumt på det formulär vi fyllde i under den gångna helgen.
Nej, det blev att försöka ta sig till Duvbrovnik på egen hand, närmare bestämt med lokalbussar. Tyvärr hade informationen var tämligen bristfällig också i detta avseende, både från Vingvärdarna och hotellets receptionist. Det var väl därför inte med större förhoppningar vi klev upp vid fem-tiden på morgonen för att ta oss till Baska Voda, varifrån en lokalbuss skulle ta oss till Makarska, för byte till en större buss till Duvbrovnik.
Vi stod på byns enda busshållplats strax efter 06:00 med informationen att den första bussen skulle komma förbi strax innan 06:30. Det gjorde den inte, men vi väntade då informationen vi fått sade att bussarna gick varje halvtimme. Det gjorde de inte.
Runt 07:15 kom en buss från det aktuella bussbolaget, men den passerade förbi hållplatsen utan att stanna. Vid 07:40 kom en buss som stannade, men den var inte från det bolag som vi skulle åka med enligt Vingguiden, så vi hoppade inte på. Ytterligare en buss stannade efter en kvart, men också den från fel bolag. En dryg halvtimme senare stannade ännu en buss från ett annat bolag än det vi skulle åka med, men nu var vi lite frustrerade så vi hoppade på ändå...och det blev på en skolbuss...igen.
Nåväl, vi kom fram till bussterminalen i Makarska och köpte våra biljetter till Duvbrovnik. Vi hann med varsin cappuchino på ett närbeläget café innan vi äntrade bussen för vidare färd.
Det var en lång resa på dryga tre timmar, men det var en resa som var värd varje krona. Vägen till Duvbrovnik passerade mellan höga berg som kantade vägbanan och det vackra grönblå hav som kännetecknar området. Utmed sluttningarna klättrade också små byar och stränderna bakom dessa lyste lockande. Oerhört vackert, så vackert att man ville gå av vid varje hållplats och föreviga allt med kameran. Det få kilometer när vägen gick längre in mot land, syntes inte havet och bergen skymtades en bra bit bort, men här var det nästan lika vackert, då vägen kantades av några mindre sjöar och gigantiska odlingar som skiftade i olika göna nyanser.
Den absolut ända plumpen på bussresan, var staden Plocé som passerades och där bussen gjorde ett kortare stopp. Plocé är en hamnstad och det första som möter en när man kommer åkandes på vägen är 10-våningshus som ser precis lika fyrkantiga, gråa, trista och nedslitna ut, som man sett på svartvita bilder från förorterna i de forna Sovjetstaterna. De bitar av staden vi passerade var nedslitna, det var klotter som vi inte såg i andra orter, smutsigt, skräpigt och banne mig om inte människorna såg lika trista ut. Ingen bra reklam för Kroatien och en gigantisk skillnad från övriga orter vi besökte och åkte igenom på resan.
Nåja, vi stannade inte i Plocé någon längre stund och snart var vi ute på den oerhört vackra kustvägen igen.
På resan till Duvbrovnik får man ytterligare ett land på köpet, nämligen Bosnien-Hercegovina. Landet delar Kroatien på en kuststräcka av cirka en mil. Eftersom Bosnien-Hercegovina ännu inte är medlem av EU, var det passkontroll. Polisen som gick genom passen var dock måttligt intresserad och våra pass kollades inte ens.
Kustvägen mellan Makarska och Duvbrovnik är kurvig och slingrar sig längs med bergväggarna och när jag skriver kurvig och slingrande, så menar jag det. Ju närmare Duvbrovnik man kom, ju mer krokigt och kuperat blev det. Emellanåt kom man på sig själv när man tittade ut genom bussfönstret, för att se...ingenting. Utanför fönstret stupade berget nämligen rätt ned i havet och den smala vägen kantades bara av låga räcken som knappt hade stoppat en stor buss eller långtradare. På vissa ställen längs den krokiga och smala vägen fanns det inte ens vägräcken, så jag förstår den svenska dam som på hemresan till flygplatsen i Split, sade att hon absolut inte ville sitta på den sida av bussen som vätte mot havet. Inget för höjdrädda och människor som lätt får svindel m.a.o.
Några bilvrak nere i ravinerna och en mängd minnesmärken längs med vägbanan, talar också om att vägsträckan är allt annat än ofarlig.
Snart skymtades halvön som Duvbrovnik ligger på och strax efteråt passerade vi över den bro som tar en till staden.
Duvbrovnik med sina 50 000 invånare är en turistmagnet som årligen lockar miljontals besökare. Sedan 1979 återfinns också det gamla Duvbrovnik med på Unescos världsarvslista.
Tyvärr är turistmagneter sig lika och det spelar ingen roll var i världen man befinner sig. Mycket förstörs av kommersen som pågår utanför och även bland turistattraktionerna och trängseln av människor blir ibland övermäktig. Nu besökte vi Kroatien och Duvbrovnik under en period där den riktiga turistsäsongen var över och därmed var det inte lika frekvent med turister och försäljare som annars. Skönt!
Staden i sig grundades av romarna 300 år f.Kr, men hade sin storhetstid på 1500-talet då Duvbrovniks handelsflotta var en av de mäktigaste i Medelhavet och handelsutbyte gjordes med länder både i Amerika och Asien.
Det stora jordskalvet 1667 ödelade stora delar av staden. Mycket återuppbyggdes, men flertalet av de ståtliga palats och andra byggnader som kännetecknade Duvbrovniks storhet var för alltid borta. Det stora inbördeskriget runt 1990-talet satte också sina spår och på en del byggnader kan fortfarande kulhål och märken från granatsplitter skådas.
Man märker ganska snart att staden var en pärla och visst känns det historiskt att gå genom de mycket smala gränder som binder samman torgen i den gamla staden. Gamla stan i Stockholm är känt för sina smala gränder, men här var de ett strå vassare. Några pampiga byggnader står kvar, liksom merparten av de slottsvallar som skyddade staden mot inkräktare.
Ni som följer världens bästa serie, Games Of Thrones, kanske skulle känna igen er. Delar av serien är nämligen inspelade här. Sevärt, men tyvärr hade vi lite för kort om tid för att hinna njuta ordentligt. Har ni inte varit i Duvbrovnik, så rekommenderar jag staden och då menar jag den gamla delen. Åk dock gärna under en period när turistströmmarna ännu inte hittat dit eller börjat klinga av.
Det tog ungefär 40 minuter att gå från bussterminalen till den gamla staden och cirka 30 minuter tillbaks. Dagen till ära var det runt 27 grader i skuggan, så jag ljuger inte när jag skriver att svetten bokstavligen dröp på bloggägarens kropp. Inte så fräscht, jag vet...men måste man vara det som turist i främmande land?
På vägen tillbaks passerade vi en skylt som skulle få svenska myndigheter att gräva febrilt bland paragraferna och ett namnbyte skulle nog med omedelbar verkan genomdrivas.
Vem Babin är vet jag inte, men området är ett stort turistparadis med hotell, camping och fina stränder alldeles i utkanten av Duvbrovnik.
Var resan till Duvbrovnik värd pengarna?
Nej p.g.a. strulet med bussarna, väntetiden i Makarska, den korta tid vi fick på oss i Duvbrovnik och stressen som medföljde i dessa faktorers kölvatten.
Ja med tanke på den mycket vackra kustvägen mellan Makarska och Duvbrovnik, den mycket sevärda gamla delen av Duvbrovnik, de historiska vingslagen som alltid ger lite gåshud på kroppen och det faktum att ha besökt en av Europas mest historiska städer.
Hade vi fått plats på Vings bussar, hade vi haft dubbelt så mycket tid på oss i Duvbrovnik, vi hade sluppit den långa promenaden till och från, vi hade hunnit äta middag och t-shirten hade inte behövt drypa av svett. Vi noterade detta i formuläret vi fyllde i och skickade in.
På bussen tillbaks lärde vi oss också något nytt. Man behöver inte byta buss i Makarska. Den buss man hoppade på i Baska Voda tar en till Duvbrovnik och från Duvbrovnik till Baska Voda. Dessutom är det inte bara ett bussbolag som trafikerar sträckan, så under den tidiga morgonen på busshållplatsen i Baska Voda, hade vi kunnat hoppa på en av de två bussar som stannade och med den tagit oss hela vägen till Duvbrovnik.
Inte lätt att vara turist alla gånger :)
Fortsättning följer...
Kroatien: Makarska
Att kasta bort varje dag på en utlandsresa med sol och bad, kanske passar vissa. Dock inte frugan och mig, som gärna utnyttjar en eller ett par dag till något mer intressant.
Inspirerade av en Ving-guide, bestämde vi oss en dag för att promenera den dryga milen till staden Makarska. Sagt och gjort, så började promenaden efter en kort förmiddag på stranden.
Promenaden tog sin början vid hotellet och fortsatte förbi byn Baska Voda, som ni kunde läsa lite om i föregående blogginlägg.
Förbi byn spatserade vi, med de höga bergen på vänster sida och Adriatiska havet på höger. Mycket vackra vyer, med flertalet stopp för fotografering.
Vissa saker man såg på vägen drog man lite på mun åt, annat hade man väl i ärlighetens namn kunnat undvara. Människan föds naken och nakenheten är väl också mer naturlig än en människokropp inlindad i lager av kläder. Ta det som ni vill nu, men nakna kroppar i form av 70-åriga tyskar, kanske inte direkt lockar till inspiration. Jo, jag vet, även vi blir 70 så småningom och kanske vi då är stolta och glada över det vi kan visa upp...men aldrig att jag och frugan tänker ligga på en badstrand till allmänhetens beskådan, hur naturlig nakenheten än är.
Av hänsyn till bloggens besökare får ni därmed inte se några bilder av dessa glada tyskar som gladeligen visade vad de hade...och inte hade. Däremot får ni se denna lite ovanliga syn.
I den lilla byn Promanja stannade vi för ett glas öl och en kaffe på en servering. Vi köpte med oss varsin smörgås, läsk och satte oss i skuggan intill stranden. En lätt lunch som intogs med välbehag. Tack o lov så lyste inte solen från en klarblå himmel hela vägen och det kändes befriande skönt. Byn Promanja ligger ungefär halvvägs mellan Baska Voda och Makarska, så lika långt som vi hade gått, lika långt hade vi kvar.
Här på vägen passerade vi ett par områden som såg minst sagt nedslitna och övergivna ut. Tänk er gamla hederliga zombiefilmer och ni har scenariot framför er. Vi misstänkte att det var övergivna hotell och stugbyar som aldrig byggdes färdigt eller inte klarade konkurrensen, men lika gärna kunde det vara övergivna byggnader från den gamla öststatstiden eller lämningar från inbördeskriget. Många skulle nog akta sig för att passera här ensamna under dygnets mörka timmar.
Vi hade tipsats om att det på vissa delar av gång- och cykelvägen till Makarska, inte var så lätttillgängligt. Åtminstone inte om man tog sig fram på cykel och det stämde. Under cirka en kilometer tog man sig fram på kuperade och smala stigar, där stupet sluttade väldigt brant på sina ställen, men cyklister mötte vi...
Snart var vi åter på lite planare mark och nu började man ana att målet för dagen var nära. I utkanten av staden Makarska bodde sociteten, det märktes på villorna, bilarna och båtarna. Anmärkningsvärt många registreringsskyltar från länder som Polen, Slovakien och Bosnien-Hercegovina. Vet inte varför ordet maffia dök upp i huvudet, men det gjorde det. Båten på bilden tillhörde de allra minsta...
Kort efter kom vi fram till Markarskas hotelldistrikt där vi bänkade oss, tog varsin drink och tittade på folk som gick förbi. Drinken svalkade skönt och vi fortsatte vår promenad och bakom en krök såg vi då äntligen själva staden...Makarska. Då hade vi gått i nästan 3,5 timme...det ni.
Makarska är huvudorten på den Makarska rivieran och har cirka 15 000 invånare. Staden ligger vackert inramad av berg och sträcker sig utmed en bukt som skyddar från blåst och höga vågor. Utmed kajen låg båtar av olika storlekar och på andra sidan strandpromenaden låg restauranger, barer och butiker tätt.
Det vackraste av Makarska upplever man dock om man tar sig något kvarter upp från den livliga hamnen. Här slingrar sig smala gränder och på det stora torget ligger den vackra 1600-talskyrkan St. Marko. Betydligt lugnare här, men tyvärr var restaurangerna kring torget stängda, så middagen intogs nere vid hamnen, men det var inte fy skam det heller.
Skymningen började så sakteliga att sänka sig över bukten och det var dags att tänka på refrängen. Nu skulle vi gå samma väg tillbaks, men under mörkrets intrång.......trodde ni ja. Nej, vi hade bestämt oss för att ta bussen och samtidigt som Makarska ändrade skepnad och kärleksparen vänslades framför solnedgången, så satte vi oss så småningom på en buss för återresa till hotell Berulia.
Detta med bussåkande skulle visa sig vara en historia för sig. Mer om detta längre fram, men från Makarska fick vi åka skolbuss tillsammans med 40 ungdomar i åldern 14-16, samt en dam med barnvagn.
Fortsättning följer...
Kroatien: Brela och Baska Voda
Vårt hotell låg strategiskt placerat mellan de två små byarna Brela och Baska Voda. Det tog bara någon minut så var man inne bland restauranger, barer och affärer. Åt bägge hållen kantades strandpromenaden av badande och solande människor, allt i skuggan av bergsmassivet Biokovo.
Man kan sammanfatta det som så att vi shoppade och badade i Brela och åt våra middagar i Baska Voda.
Brela
Brela med sina cirka 1 800 bofasta är mer utspritt än grannbyn och byn klättrar också brantare uppför sluttningen. Utbudet av restauranger är inte lika omfattande och tempot är därför lite lugnare. Lite mysigare är det också, med den lilla hamnen och butikerna som kantar strandpromenaden.
Eftersom byn ligger inne i en bukt är det ofta lite lugnare här och passar badande småbarnsfamiljer lite bättre. För de som vill snorkla ger klipporna och den lite mer varierande naturen också större möjligheter att finna intressanta saker under ytan.
Baska Voda
Baska Voda med sina cirka 3 000 invånare är alltså större än grannen Brela och mer koncentrerad runt citykärnan. Här är också folklivet livligare, butikerna och restaurangerna fler och här finns också fler ställen att roa sig med för gammal och ung. Inslaget av ungdomar är därför större här och under högsäsong kan jag tänka mig att det är här de lite mer partysugna bosätter sig.
Baska Voda är också placerad längre ut än Brela som ligger mer i lä av de utskjutande uddar som finns. Här blåser det därför mer, men framför allt är det här man kan skåda fantastiska solnedgångar.
En av kvällarna bar jag med mig stativet för att försöka fånga vågorna med längre slutartid i syfte att skapa en silkeslen yta man bara kan få genom att förlänga slutartiden till ett antal sekunder. Tycker väl att slutresultatet blev ganska lyckat, men kanske inte som jag önskade. För er som aldrig försökt er på detta, kan jag meddela att kameran ser betydligt mer än våra ögon. Bilden ni ser nedan är tagen under ganska kompakt mörker, men ser med kamerans hjälp ut som en skymningsbild.
Det var alltså i Baska Voda vi åt våra middagar, då utbudet var större än i Brela. Åker ni till denna del av världen så rekommenderar jag restaurang Putnik, som ligger några kvarter från strandpromenaden. Mycket god mat och trevlig personal, samt väldigt humana priser.
Varje kväll tog vi oss hem till hotellet via strandpromenaden, där vi passerade några barer som låg på stranden och där folk satt med sina drinkar och öl i solstolar eller på medhavda badmadrasser. Så mysigt, så mysigt.
Alla passager längs promenaden var dock inte upplysta, så det gällde att passa var man satte ned fötterna. Inte förrän sista kvällen upptäckte vi att man kunde ta sig till hotellet genom att fortsätta gå på hamngatan några meter ovanför strandpromenaden. Lite enklare, men inte lika mysigt dock.
Nu har ni fått lite info om de två små byar som kantade vårt hotell. Det är väl egentligen inte så mycket som skiljer dessa turistorter från andra kring Medelhavet, förutom att stränderna inte är de långa sandstränder man kanske är van vid, utan byggda på sten av olika karaktär.
Vi hade blivit förvarnade och rekommenderade att köpa badskor för att inte trampa på vassa stenar, men detta gjorde vi inte. Varningarna var obefogade, då det fungerade bra att ta sig till och ut i vattnet...dock inte helt utan smärta ska erkännas.
Fortsättning följer...
Kroatien: Hotell Berulia
Som skrevs i förra blogginlägget anlände vi hotellet under sena timmar och mörkret gjorde att vi inte såg omgivningarna på ett sätt vi önskat.
Efter en natt med god sömn, var det därför med glädje vi drog ifrån gardinerna, öppnade balkongdörren för att mötas av denna syn.
Utsikten över det Adriatiska havet var bedårande och skymdes bara av träden som skiljde hotellområdet från stranden.
Hotell Berulia är ett 4-stjärnigt hotell som har allt som krävs för att gästerna ska trivas. Restauranger för såväl frukost, lunch och middag, samt bar förstås. Olika aktiviteter som minigolf, bordtennis, styrketräning finns att tillgå, precis som massage för de som så önskar.
Rent, fräscht och tillmötesgående personal gjorde upplevelsen än bättre.
Det som kanske ligger hotellt till last, är den stora nivåskillnaden mellan boendet och stranden. För att ta sig till stranden och strandpromenaden är det många trappor man måste ta sig uppför, eller nedför, beroende på vart man ska.
När mörkret lagt sig kan den som vill besöka barområdet och få sig till livs lite show. Det gjorde inte vi, då åtminstone jag kan vara utan de lite amatörmässiga och ibland pinsamma uppträdanden som erbjuds. Nu bodde vi alldeles ovanför baren och kunde höra musiken och applåderna, utan att behöva besöka stället. Som sagt så är det väl inga direkta stjärnor som uppträder på dessa barer, så vi missade inget...tyckte i alla fall jag.
Hotell Berulia kanske inte är ett hotell dit festande ungdomar och småbarnsfamiljer väljer att ta in, men för de som önskar lugn och ro, är hotellet väl värt pengarna. Har du bara ork att ta trapporna så rekommenderar jag stället om du någon gång skulle ställa kosan hit. En nackdel var att balkongen saknade belysning, så det gick inte att utnyttja denna för spel och läsande efter mörkrets inbrott. Samtidigt förstår jag orsaken, då många gäster inte uppskattar grannar som stojar och stimmar på balkongerna under dygnets sena timmar. Länk
Fortsättning följer...
Kroatien: Avresa och ankomst
Japp, dags för en ny resa. Denna gången stod Kroatien och Makarska rivieran på tur.
Fem timmar utanför en buss på autobahn, eller två timmar i ett flygplan på Arlandas startbana. Vet inte vilket som är jobbigast, men det är säkert en smaksak.
Ja, ni förstår att inte heller denn avresa flöt på utan problem. Vi anlände till Arlanda cirka fem timmar innan avgång, bara för att tågen inte längre går lika ofta och framför allt, att det inte längre finns ett direkttåg som passerar terminal 5 på flygplatsen.
Timmarna gick trots det ganska fort och efter en god lunch och lite förvirring över incheckningstid och plats, så stod vi där i kön. Bagaget hade vi checkat in i förväg, precis som de flesta gör nuförtiden, allt för att kön ska gå snabbare, men...
...tro nu inte att det så gjorde. Det flöt visserligen på ganska snabbt, fram tills det att rullbandet slutade fungera. En extra halvtimme och lite svordomar senare, kunde vi då äntligen passera passkontrollen.
När vi så småningom satt fastspända på planet, så ropade piloten ut att rullbandet i terminal 5 åter börjat strula och att alla väskor ännu inte anlänt med bagagevagnarna. Jippi, tänkte vi på SAS plan till Split, men förstod att vi var inte de enda passagerare som satt i sina plan och väntade.
Äntligen meddelade piloten att alla väskor anlänt och att vi nu skulle taxa ut, men...
...tro nu inte att alla problem var över. Nä, när vi stod färdiga för avfärd meddelade piloten med en suck att man fått en felindikation på en av motorerna. Jaha, tillbaks till gaten för lite service och ännu mer väntan.
När felet var avhjälpt och planet åter stod på startbanan, hade det gått cirka två timmar, men nu äntligen...
Ja, där lyfte vi.
En av de yrkeskategorier jag inte är avundsjuk på är flygvärdinnorna/flygvärdarna (säger man så om de manliga?). Stress, folk som inte lyssnar, folk som inte förstår, folk som inte bryr sig och folk som nödvändigtvis måste ut i gångarna så fort mat- och dryckesvagnen rullas ut. Här gäller det att ha tålamod minsann och ni som känner bloggägaren lite bättre, vet varför jag skriver att yrket som flygvärdinna är något jag inte avundas.
Vi lämnade så småningom svenskt luftrum och detta utan att möta ryska stridsflygplan på väg till Öland.
När vi flög ut över Europa, började solen så sakta sjunka bakom horisonten. Eftersom vi satt på "fel" sida av planet, så missade vi att fota solnedgången och fick nöja oss med solens avtryck på molnen på vår sida.
Då var det bara att luta sig tillbaks i sätet och läppja på whiskyn...de två flaskorna...som köpts in till de sedvanliga flygplanspriserna.
Mörkret hade infallit när vi så äntligen såg skenet från den kroatiska staden Split där vi landade. Lite väntan på bagaget, lite väntan i bussen och så bar det iväg till...
...dit vi anlände två timmar senare än beräknat.
Fortsättning följer...
Fruset stilleben
Mina försök att fotografera motiv i is fortsätter. Denna gången med ett nedfallet löv som frystes in i en plastlåda. Hmmm, lådan borde varit djupare och jag vet att man helst bör koka vattnet innan man fryser det till is, allt för att få bort merparten av de bubblor som annars bildas.
Nu ger jag mig tusan på att lyckas och är som ni förstår, inte helt nöjd med denna heller. Trägen vinner som de heter och just nu är jag en väldigt enträgen person. Det ska lyckas!
En fru i 3D
Bilden är tagen på den långa bron mellan Floridas fastland och Key West. Det är frugan på bild, på teckningen och frugan som håller i den.
Lite förströelse när vi nu befinner oss på resande fot.
Taget i soffan
Utanför fönstret visar sig kvällshimmelen från sin bästa sida. På TV:n spelar Sverige landskamp. Vad gör man om man vill föreviga skådespelet på himmelen, men inte vill missa matchen?
Jo, man slår två flugor i en smäll. Under halvtidsvilan sitter man i soffan och fotograferar ut genom fönstret. Snillrikt!?
