Skottland: S:t Andrews och Edinburgh
På förmiddagen lämnade vi så hotell Angus i Blairgowrie för färd mot vår sista natt i Skottland.
Ett delmål innan vi åter nådde Edinburgh var S.t Andrews, den gamla och lilla staden vi Nordsjökusten. S.t Andrews är väl mest känd bland golfentusiaster och det var till den världsberömda banan vi först anlände. Ståtliga byggnader omgav de mycket välansade golfgreenerna och de som besökte toaletterna vittnade om en lyx av sällan skådat slag. Är golf en överklassport? Kanske inte, men efter ett besök på S.t Andrews är man inte helt skild från tankarna.
Själv prioriterade jag att fotografera framför ett toalettbesök. Många områden var tabu för vanliga turister i shorts och t-shirt, men vissa vyer gick ändå att föreviga...också den kustremsa som denna dagen var tämligen tom på badgäster.
Bussen tog oss därefter in til centrum av den gamla staden som idag inhyser cirka 16 000 invånare. Här hade vi nästan två timmar till förfogande och förutom en lunch, gick tiden åt till att se sig omkring.
Den första byggnad vi besökte var den gamla katedralen som började uppföras redan på 900-talet. 1318 stod byggnaden klar och genom dåtida skrifter och sentida skisser, förstår man att katedralen var en oerhört imponerande syn. 1559 rasade ett av klostrets höga torn och tog stora delar av muren med sig i fallet. Man återskapade aldrig det som rasat, utan lät klostret förfalla och inte förrän 1826 började man vårda de ruiner som än idag står på plats.
Strax intill klostret ligger ruinerna av S:t Andrews slott som uppfördes på 1200-talet.Slottet har en spännande historia, med både britter och fransmän som försökte inta det, mord, komplotter och andra intriger som skulle få vilken filmregissör som helst att gnugga händerna. Slottet förföll dock och i mitten av 1600-talet beslöt stadens ledning att resterna skulle användas till att bygga den långa pir som ligger i anslutning till byggnaden. Idag är slottet och dess omgivning en offentlig park, men för en entréavgift kan man besöka den lilla del som finns kvar, bl.a. en underjordisk gång och den fängelsehåla som höggs direkt ur berget (på bilden nedan).
Att promenera i staden var som att promenera genom historien. S.t Andrews har så mycket att erbjuda för den historiskt intresserade. Treenighetskyrkan från 1112, de vackra ruinerna av Svartbrödernas kloster från 1274, martyrernas monument och S.t Andrews universitet som inryms i en byggnad från tidigt 1800-tal. Smala gränder och kullerstensgator för också tankarna till äldre delar av Europas stora städer, som exempelvis Gamla stan i Stockholm.
Mer om S.t Andrews finns att läsa här
Tiden räcker inte alltid till för allt man vill upptäcka och utforska. Det var dags att fara vidare, men ett japanskt fotostopp han vi med på vägen mellan S.t Andrews och Edinburgh. Väster om Edinburgh kan man från en utsiktspunkt se inte mindre än tre mäktiga broar över floden Firth of Forth, eller rättare sagt två och en halv.
En alldeles ny bro är under byggnad och än så länge är bara bropelarna färdiga, men den lär bli imponerande. Till höger om den står den bro som idag används för trafik och också den är imponerande.
Mest imponerande är dock den tredje bron i raden, The Forth Bridge från slutet av 1800-talet. 2015 blev bron ett världsarv och anses idag vara ett underverk i ingenjörskonst. Läs mer om bron här.
På platsen kan man också se något man inte längre kan se i Sverige.
Sent på eftermiddagen återsåg vi då Edinburgh där vi tog in på centralt belägna King James Hotel.
En skön dusch och en whisky i hotellbaren senare, var det dags för resans sista utflykt. Många tyckte nog innan och framför allt efteråt att detta var en värdig avslutning på vår bussresa i Skottland.
Redan när vi stod och väntade på att kliva på bussen som skulle ta oss till målet, fick vi lite försmak av vad som komma skulle.
Ni som följer mig på Instagram vet vart färden styrde. Ni andra kanske har en aning?
Hit var det vi åkte.
Vi återsåg Edinburgh Castle, denna gången från ett betydligt mer närgånget perspektiv. Det var dags för Edinburgh Military Tattoo som hålls under tre veckor varje år. Drygt 200 000 åskådare ser årligen denna show, som hålls framför uppbyggda läktare vid Edinburgh Castle.
Långt innan showen ringlade sig kön lång på The Royal Mile som till stora delar är avstängd under de tre veckor den pågår. Det flöt på ganska bra och turligt nog var vädret med oss även den här kvällen.
Läktarna framför scenen fylldes snabbt i takt med att solen i bakgrunden gick ned över stan.
Eftersom det är helt omöjligt att beskriva en show som denna med ord, tänker jag inte göra det. Man måste helt enkelt uppleva det på plats. Det var en färgsprakande show, med både allvarliga undertoner, mäktig musik, skönsång och inbjudna artister från avlägsna länder som USA, Indien och Kina. På slottets väggar visade man också en ljusshow med symboler för det uppträdande vi kunde se framför oss.
De brittiska öarna är kända för sin patriotism, sin vördnad för traditioner och ceremonier för att hedra insatser gjorda av brittiska medborgare. Jag hörde inte riktigt vad kvällens celebritet hade åstadkommit, men kvällens show inleddes med att han ärades på plan framför cirka 10 000 åskådare.
Efter att speakern sedan läst upp från vilka länder kvällens åskådare kom och publiken jublade när deras land nämndes drog ett flygplan in över arenan i full fart...trodde vi, men det inspelade ljudet från en Spitfire lät så verkligt att man kunde ta på det.
I lägen som detta önskar jag att min kamera var utrustad med ett ljusskarpare objektiv, men jag inser att ett sådant 300mm-objektiv skulle kosta betydligt mer än vad jag är villig att ge. För ändamålet fyller det reseobjektiv jag hade med mig syftet ganska bra. Jag ska ju inte sälja bilderna.
Försök ändå att sätta er in i showen med hjälp av bilderna nedan.
Showen avslutades med ett färgsprakande fyrverkeri till tonerna av en mycket mäktig melodi som framfördes gemensamt av alla militärorkestrar som deltog under kvällen...
...och allra sist ett inslag som i resebroschyren utropades som kanske det mest populära inslaget av alla. En ensam säckpipeblåsare som stod högt uppe i ett av slottets torn och spelade en vacker låt. Dock höll inte inslaget vad broschyren lovade, då medlodin bara var cirka en minut lång, men vad tusan...showen som helhet var suverän.
Vill ni läsa mer om Edinburgh Military Tattoo kan ni göra det här
Nedan kan ni se ett sex minuter långt inslag från och om årets show som gick under temat "East meets West".
Alla shower har sina favoriter. I mitt personliga tycke var det två inslag som stack ut mer än de andra.
Det här när det amerikanska flygvapnet med precission och skarpa bajonetter genomförde en mäktig uppvisning (hela är inte med i inslaget)...
...men framför allt det här inslaget framfört av Top Secret Drum Corps från Basel i Schweiz. Tyvärr förstör fotograferna på plan mycket av upplevelsen. Dessa var annars inte tillåtna, men jag läste mig till att filmen nedan är inspelad under årets första show och att fotograferna är press- och reklamfotografer som denna enda kväll hade tillåtelse att ta närgångna bilder.
Snipp snapp snut, så var Skottlandsresan slut.
Tillbaks till vardagen, den analkande hösten/vintern och drömmar om nya resmål. Vi vet redan vart det bär av nästa år, men det håller jag hemligt...än så länge.
Skottland: The Highlands
När vi andra dagen avreste från Edinburgh, ansåg många av våra medresenärer att dagsutflykten till de skotska högländerna var en av resans allra största höjdpunkter. Jag tror ingen av dessa ångrade sitt val.
Tidigt på morgonen begav vi oss av från Blairgowrie. Det dröjde inte särskilt länge innan bussen svängde av den stora vägen och upp på smala och slingriga vägar i The Highlands. Vädret var lite mulet, men det gjorde inte det otroligt vackra landskapet mindre vackert. Här passerade vi dalar med höga berg på ömsom sida, öppna landskap och små byar som blev allt färre ju längre upp i bergen vi tog oss.
Det första stoppet för en japansk fotografering (minns ni?) blev när vi klättrat uppför bergen efter byn Glenshee. Ett fantastiskt landskap öppnade sig på alla sidor av bussen och den myckna vätan i Skottland fick hela landskapet att bada i grönt av alla dess nyanser.
Det var bara att njuta av den korta stund vi tillbringade utanför bussen. Strax efter stoppet passerade vi också en av Skottlands fem skidanläggningar som ligger inte långt från Glenshee
Efter en tur på smala vägar som nu klätrade lite nedför bergssidorna kom vi till den lilla byn Bridge Of Gairn som förmodligen ingen människa skulle lägga på minnet, om det inte vore för bron i utkanten av byn som man måste över om man vill ta sig längre upp i högländerna.
Bron passerar över floden Dee och är inte bara smal, utan också väldigt abrupt. Här är passagerarna i fullsatta bussar tvungna att kliva av och gå över, så att bussens tyngd inte gör att den blir hängande på brokrönet. Vi trodde reseledaren skämtade när vi avreste på morgonen, men så var inte fallet. Ett märkligt, men uppskattat inslag på turen.
Från byn Bridge Of Cairn bar det uppför igen och snart passerade vi ytterligare en Skottlands fem skidanläggningar, den lite större Lecht.
Ytterligare ett japanskt fotostopp hanns med och det var inte långt från nämnda Lecht. Härifrån var utsikten underbar och vi kunde se såväl borgruiner och herrgårdar längre ned bland dalarna, bergstoppar som sträckte sig något högre än den utsiktsplats där vi stod och ljung i sin lila färg som bröt vackert mot bergsluttningarnas grönska.
I den lilla byn Tomintoul, som sägs vara den högst belägna i högländerna, vi snart anlände var det dags att inta lite mat. Det gjorde vi med bröd, ost, frukt, vin, kaffe och kaffebröd som chauffören och reseledaren inhandlat vid tidigare tillfälle. Smaskens, även om många nog trodde att den skulle intas ute i det gröna.
Efter maten var det dags för ett besök i den intilliggande The Whisky Castle.
Här fick vi oss en liten lektion om whisky, följt av en provsmakning av byns egna märken, den milda Tomintoul, den rökiga Benromach och en whiskylikör jag inte minns namnet på (nej, det beror inte på att den intogs sist av smakproven). Det fanns 500 sorter av single malt i butiken, men för enkelhetens skull inhandlade bloggägaren en flaska var av Tomintoul och Benromach.
Noterbart är att butiken och en intilliggande restaurang år 2009 beställde en tillverkning av världens största whiskyflaska av single malt.105,3 liter av den Tomintoul jag köpte rymmer den. Tyvärr var det svårt att fånga den på bild i den lilla butik som just då inhyste 31 svenska resenärer, varav merparten var märkbart förtjusta i upplevelsen. Såg här såg det ut när flaskan levererades till The Whisky Castle.
Läs lite mer om The Whisky Castle
Glada i hågen och lite fnittriga efter provsmakningen (nej, det var ett skämt) tog vi oss vidare, nu mot lite lägre nivåer. Högländerna började vi nu lägga bakom oss.
Vi hade ett stopp kvar innan det bar hem till hotellet. Vi skulle få se hur det går till på en fårfarm.
Vackert belägen låg den kända fårfarmen, där vi skulle få bekanta oss med en familj som livnär sig på fårskötsel och uppvisning i dess ädla konst.
Kanske detta inte var min melodi, men det var ändå intressant att se den pli mannen i familjen hade på de fårhundar de hade i sin ägo. Åtta fullvuxna hundar fanns på gården, samtliga kommunicerade mannen med på egna ljud han framställde med visslingar, varje ljud specifik för var och en av hundarna. Imponerande att se, även om minsta sonen i familjen råkade släppa ut en av de otränade valparna i fårhagen där han bringade lite oordning. En tio veckors gammal valp, var också med i uppvisningen för att lära. Redan sågs tydliga tecken på den diciplin fåraherden har på sina hundar och det var faktiskt lite gulligt att se hur den lille sprang med sina korta ben och lade sig platt på marken när mannen i familjen gav en specifik signal som den lille redan lärt sig.
Vi fick också se hur fårklippning går till och den hugade fick chansen att prova. Fråga är dock om inte denna lilla gynnare tilldrog sig mest uppmärksamhet, även om han/hon sov sig genom nästan hela uppvisningen.
En lång dag närmade sig sitt slut och jag tror ingen var missnöjd med det som de skotska högländerna hade att visa upp. Lite trött blir man ändå av en heldag i buss och många passade på att ta sig en tupplur när vi närmade oss hotellet på stora vägar.
Fortsättning följer...
Skottland: Blair Castle och Blairgowrie
Färden går så vidare mot nästa stopp. På vägen dit gör vi ett japanskt fotostopp i den lilla byn Dochart. Byn delas av den långa floden Garry som här mynnar ut i ett vattenfall under den gamla stenbron Dochart Tummel.
Vackert, även om fallet var ganska tom på vatten den här dagen. Några droppar från ovan fick vi oss dock till livs.
Efter några mils åkande, gjorde vi ett längre stopp vid det mäktiga slottet Blair Castle.
Bygget av Blair Castle påbörjades 1269 av Lord John I Comyn. Slottet är ett stamgods för klanen Murray, vars överhuvud bär namnet Duke of Atholl efter byn Blair Atholl där slottet är beläget. Klanen fick av Drottning Victoria rätten att bilda en privat armé 1844, Atholl Highlanders, och den existerar än idag. Det nuvarande överhuvudet, John Murray, bor inte på slottet, utan i Sydafrika där han utökat sin klan med lokala ättlingar.
Det är ett ståtligt slott med många välbevarade möbler från förr, gigantiska oljemålningar av klanen Murray, broderier, värdeföremål, en enorm vapensamling och mängder med jakttroféer och gåvor från fjärran länder. Tyvärr får man inte fotografera i slottets gemak, annat än i den stora danssal som ligger i anslutning till entrén.
Varje hel timme spelar en säckpipeblåsare några låtar på sitt instrument och dagen till ära hade slottet besök av säckpipeblåsare från klanen Murrays Sydafrikagren, som var i Skottland för kommande säckpipe-vm.
Som de flesta slott har också Blair Castle en enorm trädgård. Typiskt nog kom resans ända störtskur när vi skulle vandrar runt i ägorna. Det blev därför en hastig titt på det som finns. Bl.a. gick vi genom Diana's Grove med sin samling av enorma träd, där bl.a. Storbritanniens näst högsta träd växer. En Grand fir (kustgran) på dryga 62 meter.
Det var tyvärr svårt att få till några bra bilder i vätan och den täta vegetationen, men så här ser den ut i alla fall.
Intill Dians's Grove ligger den gamla ruinen av S:t Brides Kirk som omskrivs redan 1275, men som fick sin nuvarande (nåja) skepnad 1560. Det gråmulna vädret, regnet och gravstenarna framför kyrkan skulle kunna utgöra dekor till vilken skräckfilm som helst. Här ligger många av slottets ägare begravda och deras levnadsöden var inpräntade i flertalet av gravstenarna och kryptorna.
Hercules Garden är slottets stora trädgård. Mycket vacker och mycket sevärd. Tyvärr hann vi inte utforska trädgården närmare, då tiden rann ifrån oss. För min egen del var jag också ganska våt vid det här laget (varför regnkläderna låg kvar i resväskan är en svårlöst gåta), så de enda bilder jag tog av allt det vackra var en vy från trädgården ut över ägorna och en liten bild över dammen som ståtar i centrum.
Läs mer om Blair Castle här.
Nu blev det en transportsträcka till nästa by där vi skulle komma att tillbringa två nätter, Blairgowrie.
Staden Blairgowrie heter egentligen Blairgowrie & Rattray och är två små städer som bara delas av floden Ericht. Blairgowrie med sina 8 000 invånare är den större av dem och också den där allt i form av butiker, pubar, restauranger och service finns. Så mycket mer att säga om staden finns inte och här tillbringade vi egentligen bara nätterna och hann i stort sett bara med en kort kvällsrunda, några öl i baren och lite yatzy. De två trerättersmiddagar vi fick var förövrigt väldigt goda, så farhågorna om det skotska köket kom åter en gång på skam.
Från Blairgowrie utgick en av resans två höjdpunkter. Till den återkommer jag i nästa inlägg.
Fortsättning följer...
Skottland: Trossachs och Loch Lomond
Den här dagen skulle ägnas åt en tur i de två nationalparkerna Trossachs och Loch Lomond. På en resa när naturen spelar stor roll, vill man givetvis att det ska vara molnfritt och vindstilla, så att de vackra vyerna kan framstå i all sin prakt.
Så blev det nu inte. Förutom några få droppar regn, klarade vi oss från väta, men molnen hängde grå och tunga genom hela resan. Kanske det också har sin charm?
Nåväl, det bar av på smala och slingriga vägar och redan efter någon mil gjorde vi ett "japanskt fotostopp" vid en utsiktplats i ena änden av sjön Loch Lomond. Just här hade man hoppats på blå himmel och stiltje, så att omgivningarna kunde spegla all sin prakt i vattnet. Det blev väl i.o.f.s. en spännade bild.
Vägen vi for vidare på gick längs med den stora sjön och var såväl vacker som slingrig och smal. Vid ett tillfälle var det inte mycket mer än någon centimeter mellan bussens backspegel och en mötande lastbils och inte sällan fick bussen krypa fram i kurvor och backar. På höger sida glittrade vattnet i Loch Lomond och på höger sida färggranna rhododendron som växer vilt i Skottland. Mycket vackert!
Vi stannade för en lunch på ett av alla dessa stopp som främst riktar sig till turister. Förutom mat, kunde man handla souvenirer av alla de slag, samtliga på temat Skottland. Utanför kunde man också bekanta sig närmare med de två djur som kanske kännetecknar Skottland mer än andra, fåret och Highhland cattle. Med hjälp av objektivet kunde jag också zooma in på en av alla de ståtliga herrgårdar som ligger spridda i denna delen av landet. Närmare en timme stannade vi här och kanske det blev lite för länge för min smak. Någon shopping var det inte tal om, även om några väldigt små whiskyflaskor tilldrog sig mitt intresse.
Färden fortsatte i mycket vacker natur, både genom lummiga skogar, höga berg och djupa dalar. Det här var anledningen till att jag personligen hade önskat ett kortare lunchstopp så att det hade funnits tid till att göra några japanska fotostopp (ut ur bussen, ta några bilder och in i bussen) på främst de platser som erbjöd magiska vyer. Tyvärr är man lite begränsad när man gör dessa resor och man har av förståeliga skäl inte samma utrymme till egna önskemål.
Man får leva på minnena istället, för att föreviga detta på bild genom fönstren i en skakig buss, låter sig inte göras...åtminstone inte om man har lite högre krav på kvaliteten när man fotograferar.
Under resans gång gav reseledaren oss intressanta fakta om nationalparken och kända personer som verkat i trakten. Sir Walter Scott levde här under en tid och skrev bl.a. poemet The Lady Of The Lake och romanen Rob Roy som grundar sig på den lokale upprorsmakaren Raibert Ruadh som levde i trakten under sent 1600 och tidigt 1700-tal. Filmen Rob Roy med Liam Neeson i huvudrollen är förstås romatiserad precis som Braveheart, men innehåller en hel del historiska fakta om Ruadhs liv och verksamhet.
Bussturen tog oss till den lilla staden Balloch, där vi skulle byta buss mot båt. Nu skulle det bära ut på Loch Lomond. Båten var väl utrustad, så man behövde varken vara hungrig eller törstig på färden.
Resan inleddes på floden Leven som snart nog övergår i Loch Lomond. Vi satt inomhus bakom fönster, så ville man ta bilder gjorde man det bäst på fördäck och där var det trängsel och en kvartett från Spanien hade fått för sig att de hade prenumererat på de bästa platserna. Tur man har zoom...
Det var en mycket vacker båtfärd. Återigen, visst hade man hoppats på en klarblå himmel och spegelblankt vatten, men man får inte alltid som man vill...
Sjön som är Skottlands största är djup (200 meter som mest), 37 km lång och 8 km bred och den är kall (12-13º som högst).
På vägen passerade vi både intressanta och historiska byggnader. Det gigantiska besökscentret Loch Lomond Shores som är menat att dra fler besökare till trakten. 1700-talsbyggnaden Cameron House som idag är ett 5-stjärnigt hotell där kändisar som Arnold Scharzenegger, Clint Eastwood, Michael Jackson, Pavarotti och många fler övernattat. Auchendennan House, Arden House och Auchenhaglish House, alla från slutet av 1800-talet och idag omvandlade till lyxbostäder.
Sjön och dess öar är också djurrika. Över 200 fågelarter häckar här, vildkatter och rådjur rör sig runt sjön och på en av de små öarna finns den australiensiska vallabyn, som inplanterades här på 1950-talet. Det finns cirka 50 stycken av dem, men även om vi passerade ön både nära och sakta, så såg vi ingen.
Färden tog cirka en timme och snart var vi framme vid ändhållplatsen Luss.
En väldigt liten by, men oj vilka fina hus och vackra trädgårdar. Enligt reseledaren pågick det årligen en lokal tävling om vilka som kunde visa upp de finaste planteringarna. Vackert, men säkert svårskött.
Så bar det åter till Arrochar där vi skulle tillbringa ännu en natt. Är det något jag hade önskat med denna turen, var det fler stopp på vägen där de fantastiska vyerna kunde förevigas med kamerans hjälp och kanske en liten promenad i nationalparkens vackraste delar. Som sagt, man hinner inte allt och skulle man tillmötesgå samtliga resenärers önskemål, skulle det säkert behövas ytterligare dagar. Det var trots allt en trevlig liten tur.
Läs mer om Trossachs och Loch Lomond här.
Fortsättning följer...
Skottland: Glengoyne och Arrochar
På vägen till nästa mål, passerade vi whiskydestilleriet Glengoyne.
Här har man tillverkat whisky i närmare 200 år och destilleriet ligger vackert beläget i en trädbevuxen dal intill en liten flod som rinner ut i Skottlands största sjö, Loch Lomond. Namnet Glengoyne kommer från det keltiska uttrycket "The Glen Of The Wild Geese" eller "Glen Guin" och fick sitt nuvarande namn först i början av 1900-talet.
1833, då man licensierades gjordes det under namnet Burnfoot Distilleries och det officiella namnet på själva destilleriet blev Burnfoot of Dumgoyne.
Produktionskapaciteten ligger idag på 900 - 950 000 liter årligen och är därmed en bit ifrån medelkapaciteten i skotska destillerier som ligger på cirka 1,2 miljoner liter/år.
Antalet besökare ligger på cirka 50 000 per år.
Efter en kort introduktion av destilleriet, visades det en film om tillverkningen och till den bjöds vi på ett glas whisky. I mitt fall blev det två då frugan bara tog en liten smutt.
Därefter följde en rundvandring, men tyvärr fick inga fotografier tas. Inte förrän vi avslutat rundvandringen och fick chansen att stå utanför och ta bilder in på själva slutfasen i produktionen. Efter denna genomgång förstår man varför whisky inte tillhör de billigaste spritsorterna.
Självklart har destilleriet en egen butik där man kan inhandla de märken destilleriet tillverkar, samt fina glas, whiskygodis och allahanda souvenirer som bygger på Glengoynes märke. Inte särskilt billigt, men visst tusan var jag tvungen att inhandla en 10-årig single malt.
Läs mer om Glengoyne här.
Så for vi då vidare mot nästa stopp där vi skulle övernatta...
...Arrochar.
Den lilla byn Arrochar består bara av cirka 30-35 hus, men ligger mycket vackert omgiven av berg och i änden av den långa fjorden Loch Long. Området var utsatt för angrepp av vikingar p.g.a. lättillgängligheten och först 1263 gav våra skandinaviska förfäder upp efter att ha förlorat ett slag vid den intilliggande byn Largs.
På senare tid är Arrochar känd för att det gjordes tester med torpeder i den långa och raka fjorden. Dessa tester pågick ända fram till 1980 och idag syns bara skeleten av anläggningen.
När vi anlände det lilla hotellet i Arrochar låg molnen lågt över bergen och regnet hängde i luften.
Vi installerade oss i rummen och till vår stora förvåning öppnade frugan och jag dörren till en riktig svit. Ett stort rum, uppdelat med ett hörn för den stora dubbelsängen, ett annat för en soffa och ett par fåtöljer, två tv-apparater, ett stort badrum med tvålar, schampoo och lotion i lyxiga förpackningar och utöver detta både morgonrock och tofflor på sängen. Wow!
Våra resekamrater flinade när vi berättade detta och vi såg att de inte trodde på oss. De vittnade istället om små rum där knappt resväskorna fick plats, där de fick backa in i rummen och nästan kliva över varandra när de skulle in på toaletten. Vi var av den anledningen tvungna att att ta en liten rundtur till rummen för att visa hur vi bodde.
Vi fick oss ett gott skratt när vi klev in i de två rum som ställts till förfogande för våra fem närmaste vänner. Det var smått och trångt. När vi öppnade dörren till vår svit hördes ett tyst OJ och våra vänner sjönk ned i de sköna möblerna och bara suckade. Till råga på allt fick vi morgontidningen levererad till dörren, vilket de andra förstås inte fick.
Efter en skön natts sömn, vaknade vi tidigt för att dra ut på en lång dagstur (mer om den i nästa inlägg) och morgonen mötte oss med tunga moln som skymde topparna tvärs över fjorden.
Efter hemkomsten och en trerätters middag, tog vi en längre promenad och njöt av både natur och behaglig temperatur. Mycket vacker trakt som sagt, men man undrar ändå hur isolerat och tomt på turister det måste vara här vintertid.
Här finns lite mer att läsa om Arrochar
Vi övernattade i Arrochar två nätter och söndagen ägnades som sagt åt en lång dagstur, som ni får läsa om i nästa inlägg.
Fortsättning följer...
Skottland: Glasgow
Från den lilla staden Stirling tog vi oss vidare till den stora staden Glasgow.
Glasgow har med sina förstäder cirka 1,8 miljoner invånare och delas av floden Clyde som rinner ned från högländerna och är Skottlands tredje äldsta.
Vi bodde på det moderna Premier Inn som ligger i ett område där gamla arbetarkvarter fått ge vika för mer modern arkitektur. Kontor och nya hotell skapar därmed en helt annan vy än de smutsiga och ansatta bostäder som fanns här förr.
Vi installerade oss på rummen, innan vi gav oss ut på en busstur runt staden. Det var inte långt till det första stoppet, som var vid Glasgows stora katredal, S:t Mungo, som uppfördes under medeltiden. I närheten av katedralen ligger också Glasgows äldsta hus, Provlands Lordship.
Från katedralen ser man också konturerna av den stora kyrkogården The Necropolis. Kyrkogården uppkom i samband med att staden Glasgow uppfördes och här ligger endast prominenta stadsbor begravda. Tyvärr tog inte bussen vägen förbi den ståtliga gravplatsen som ska vara en av Europas mest betydelsefulla, men tack vare zoomobjektivet fick jag åtminstone denna bild med mig hem.
Vi tog också en kortare promenad över torget George Square där många av stadens kända invånare står staty, bl.a. Sir Walter Scott på sin höga pelare. Torget inramar också en av Skottlands mest imponerande byggnader, The City Chambers som invigdes 1888.
Kelvingrove Art Gallery framför sin magnifika park körde vi förbi, men fick ändå chansen att ta några foton genom bussrutorna.
Den här lilla kuren är annars ett pittoreskt inslag från en tid innan signalljusen uppfördes vid stora vägkorsningar.
Vi åkte vidare förbi de stora universitetsområdena och de moderna områdena nere vid floden, innan det var dags för en mycket god trerätters på The Red Onion.
Dagen övergick i kväll och det var dags att insupa alla intryck från dagen. Som så ofta är nuförtiden, går det inte att öppna fönstren i hotellrummen och det är lite surt när man som i detta fallet har en strålande utsikt över Glasgow.
Därmed säger jag godnatt med en bild tagen genom fönstret.
Dagen efter hade vi hela förmiddagen på egen hand, innan avfärd mot nästa mål. Frugan och jag passade då på att promenera ned till den lite modernare delen av staden som vi passerade med buss dagen innan.
Glasgow, som jag personligen inte gillade lika mycket som Edinburgh, exploderade på 1700-talet. Från att ha varit en ganska obetydlig ort med cirka 1 500 invånare, växte staden rejält och blev en av Europas viktigaste portar för handeln med Nordamerika.
Genom att muddra floden Clyde kunde också större fartyg ta sig upp till staden och i.o.m. det, så förvandlades Glasgow till en viktig och stor industristad. Varvsindustri, mekanisk industri, men framför allt bomullsindustrin dominerade. Som i så många länder började staden sakta men säkert att avindustrialiseras och idag finns inte mycket av den gångna storhetstiden kvar. Hög arbetslöshet har präglat Glasgow i decennier, men numera har stadens ansvariga hittat nya incitament för en växande ekonomi och framtidstro för stadens invånare.
På vår långa (måste ha varit långt över en mil) promenad längs med Clyde, passerades moderna byggnader som kunde varit hämtade från vilken internationell storstad som helst, bl.a. Clyde Arc, Clyde Auditorium och Glasgow Science Center. Dock finns det kvar en del byggnadsmärken från fornstora dagar, bl.a. en rad gamla broar som fortfarande är i bruk och en av de jättelika Finnieston-kranarna som byggdes på 1890-talet och vars syfte var att lyfta hela lok och andra tunga maskiner. Kranarna var fyra stycken till antalet och den enda kvarvarande uppfördes 1928.och var i bruk ända till 1969.
Vid kranens fot, finns också två rotundor kvar. Dessa rotundor fungerade som hissar ned till en underjordisk tunnel som gick under floden Clyde. Spännande byggnader som visar att arkitekturkonsten inte är någon modern företeelse.
Det är klart att en stor stad som Glasgow borde utforskas mer än under de timmar vi hade på oss, men skulle jag få välja skulle jag hellre återvända till Edinburgh än till Glasgow. Därmed inte sagt att ett besök i staden är bortkastat, för det är det givetvis inte.
Nåväl, på eftermiddagen for bussen så vidare mot nästa mål och under tiden kan ni läsa lite mer om Glasgow.
Fortsättning följer...
Skottland: Stirling
Dag två avreste vi från Edinburgh för vidare färd mot nästa övernattningsort.
På vägen dit passerade vi en liten, men för Skottland historiskt betydelsefull stad, Stirling.
Långt innan vi nådde staden såg vi ett 67 meter högt monument resa sig över trädtopparna. Wallace Monument heter det och är byggt till minne av den skotske patrioten William Wallace som besegrade engelsmännen vid Stirling bridge år 1297. Namnet kanske inte är känt av alla, men nämner jag filmen Braveheart med Mel Gibson i huvudrollen har nog de flesta en liten aning om vem personen i fråga är.
Filmen i sig är dramatiserad, men innehåller en hel del fakta som överensstämmer med verkligheten. Bl.a. tillfångatagnadet av Wallace, dödsdomen för högförräderi och den brutala avrättningsmetoden med hängning, dragning och styckning.
Den mest berömda byggnaden i stan är Stirling Castle. På klippan där slottet är belägget, lät man redan på 1100-talet uppföra en slottsliknande byggnad, men slottet i dess nuvarande skepnad härstammar från 1400 och 1500-talet.
Från slutet av 1800-talet och ända fram till 1964 inhystes den militära grenen Argyll och Sutherland Highlanders här, men idag har slottet inte länge någon militär funktion.
Vägen upp till slottet är smal och brant, men kantas av intressanta och historiska byggnader. Föga förvånande kostar det pengar att gå in i själva slottet och de som inte är villiga att lägga en slant kommer bara in i själva förgården. Som så ofta, är platser som Stirling föremål för turister från när och fjärran och det blir ibland i lite stökigaste laget när folk trängs för att ta bilder på både byggnader och varandra.
Vi såg inte att vi hade tid att betrakta slottet från insidan, så vi började vår vandring nedför backen mot The Old Town. Strax nedanför slottsområdet ligger den medeltida kyrkan Holy Rude.
Kyrkan har en mycket vacker kyrkogård med otroliga och rikligt utsmyckade gravstenar, där den äldsta är från 1579.
Kyrkan i sig är Stirlings näst äldsta byggnad efter slottet och tillsammans med Westminster Abbey i London, den enda i sitt slag. Två av de som krönts i kyrkan är drottning Maria Stuart (1543) och kung James VI (1567). På kyrkans fasad kan man också se spår av de olika krig som härjat i området, bl.a. otaliga hål av muskötskott.
Här tog frugan och jag oss tid att gå in för att inandas historisk miljö och komma lite bort från de stora turistsamlingarna. Sanningen en mäktig upplevelse.
Går man vidare från Holy Rude och mot den modernare delen av Stirling, passerar man som sagt flertalet historiska och intressanta byggnader. På bilden nedan ses det gamla fängelset från mitten av 1800-talet.
En mycket intressant och vacker stad, där den riktigt inbitne skulle kunna tillbringa timmar. På resor som denna hinns detta dock inte med. Efter en lunch och en kortare titt i det stora shoppingcentret som ligger mitt i staden, var det dags att möta upp vid bussen.
Ska tilläggas att vi också hamnade mitt på en brottsplats, där män i vita overaller genomförde en undersökning efter en dagsfärsk händelse och i en buss bredvid satt civilpoliser och knappade på datorer och ringde i mobiler. Det var som att hamna mitt i ett avsnitt av CSI, men riktigt vad som hänt kom vi aldrig fram till, bara att två personer var förda till sjukhus.
Så kan det vara och nu bar det av till nästa ställe, men läs gärna mer om Stirling här.
Fortsättning följer...
Skottland: Edinburgh
Efter en befriande kort flygresa (drygt 2 timmar) och en lika befriande kort bussresa mellan flygplatsen och Edinburgh, anlände vi hotell Ibis Styles. Hotellet ligger centralt belägget, bara ett kort stenkast från den stora huvudgata som drar igenom de centrala delarna av staden.
Resans första utflykt var en rundresa i Edinburgh, men den avstods då vi anlände hotellet i samma veva som turen skulle ta sin gång. Resenärerna som anlände med flyget från Köpenhamn några timmar tidigare stod då redan och väntade vid hotellets entré. 31 stycken var vi som skulle ta oss runt i Skottland med Ölvemarks, 13 från Mellansverige som flög från Arlanda och 18 från södra Sverige som avreste från Kastrup.
Vi valde istället att slå oss till ro på rummen, packa upp, duscha och bege oss ut på en egen liten promenad i hotellets närområde.
Edinburgh med sina dryga 460 000 invånare, är landets näst största stad och ligger vackert belägen vid Floden Forth som mynnar ut i Nordsjön. Edinburgh ligger i låglandet och är landets huvudstad sedan 1437.
Staden präglas av stenbyggnader, varav cirka 4 500 är väl bevarade från förr och de centrala delarna Old- och New Town upptogs på Unescos världsarvlista 1995.
Den mest kända byggnaden är väl Edinburgh Castle som högt belägen syns över hela staden, men det finns gott om gamla kyrkor, museer och andra ståtliga byggnader att beskåda. Staden är därför inte helt olik Prag, dit vi reste på vår första busstur.
Skottarna är stolta över sitt land och sin historia. Det märktes inte minst på alla statyer som visade kända skottar och påminde om händelser i landets historia. Några kända personer som bodde i Edinburgh var Sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes) och J.K. Rowling (Harry Potter). Bland mer nutida kändisar återfinns Sean Connery och Ian Anderson (Jethro Tull).
Det finns givetvis mycket att berätta om Edinburgh, men under en kvällspromenad inkluderat en god middag på italiensk restaurang, hinner man inte utforska allt man kanske skulle vilja.
Den intresserade kan därför läsa mer om staden här
Augusti månad är en festivalmånad. Edinburgh-festivalen inkluderar en rad enskilda festivaler av olika karaktär och under denna månad mer eller mindre fördubblas befolkningen. Det märktes på stan, så vill du utforska Edinburgh lite närmare är augusti knappast den månad du ska resa dit. Vill du njuta av skådespelen på och kring dessa festivaler lär du inte bli besviken. En av resans höjdpunkter var ett av inslagen under dessa festivalveckor, men mer om detta i kommande blogginlägg om vår bussresa i Skottland.
Fortsättning följer...
.
Bussresa
Jag är nyss hemkommen från en bussresa ute i Europa, den tredje i ordningen.
Innan min och frugans första resa, fanns en viss skepsis inbyggd. Vi hade tidigare hört ord som "penisonärsresor", "uppstyltat" och "resenärer som håller ihop tätt som ankfamiljer". Det har visat sig vara fel.
Dock är man lite orolig innan resan tar sin början och en mängd frågor inställer sig. Hur kommer vädret att vara, vad bjuds vi på för mat, kommer besöksmålen att infria våra förväntningar och vilka blir våra resekamrater? Vi har haft tur på våra resor, så också nu.
Såväl reseledaren som medresenärer vittnade om att de på tidigare resor haft resenärer som satt i system att komma sent och låta medresenärerna vänta, som beklagat sig över allt och som uppträtt både grinigt och gnälligt. Av detta fanns det inte tillstymmelse till på denna tur. Åldersmässigt pendlade det mellan 20 och 80, geografiskt sätt kom medresenärerna från Enköping, Malmö och diverse orter däremellan.
Vädret på resmålett är lynnigt, det vet alla. Vi såg på nyhetsrapporteringen varje morgon och kunde i ett inslag höra att detta hittills varit den sämsta sommaren på över 20 år, såväl temperatur- som regnmässigt. Vi hade tur. Förutom några mulna dagar, lite småstänk och ett rejält skyfall som varade i en halvtimme, var vädret kanon.
Maten var bra. De måltider vi tog på egen hand, valde vi med förkärlek att inta på italienska restauranger, men de som ingick i resans pris var heller inte dåliga. Ofta var det tre-rätters med tre olika alternartiv till varje. Haggis ingick inte i valmöjligheterna, till min och mångas glädje. Rätten fanns dock att välja vid frukostbuffén, vilka några gjorde. Reseledaren läset upp receptet på en av utflykterna och det fick mig att avstå en provsmakning, såväl nu som i framtiden.
Vad det gäller besöksmålen, var det ömsom vin och ömsom vatten. De flesta infriade förväntningarna, men några hade åtminstone jag väntat mig lite mer av...dock utan att vara besviken på det vi bjöds.
Årets resa ingick i firande av min systers 50-årsdag och gick till ett resmål hon längtat efter i flera år. Ni som följer mig på Instagram vet vart, några av er andra kanske listat ut resmålet med hjälp av texten ovan och ni som ännu funderar kanske får lite hjälp av följande bild...
Just det, Skottland.
På resor som denna är jag glad över mitt reseobjektiv på 18-300 mm som jag köpte förra året. Kanske det inte är riktigt så ljusstarkt som önskat, men det uppfyller mina krav vid ändamål som detta. Att göra resor som denna med 3-5 olika objektiv i väskan som ska bytas beroende på motiv man vill fota är inte riktigt min grej. Det lämpar sig bäst när man är ensam och kan tillbringa timmar för speciella syften.
På dessa resor är det också så att besöksmålen är sevärdheter och natursköna platser som gjort landet i fråga berömt. Därför är det också platser som är besökta av turister från olika delar av världen och den som tror man ensam kan smyga omkring och lägga timmar på att fånga motiv i olika ljussken och vinklar och utan en massa japaner som springer i vägen, har missförstått det hela. Det är inte så.
Jag kommer de närmaste två veckorna lägga ut ett antal blogginlägg med bilder och beskrivningar av de olika besöksmålen och hoppas att de kan locka andra till att besöka detta intressanta land.
Fortsättning följer...
Lunchgäster
Ingen säger väl nej till lunchgäster? Ibland kan dock lunchgästerna vara av sådan natur att man kanske helst vill slippa dem och då kan jag nämna flugor, myggor och getingar som exempel. Andra varelser är mer harmlösa och stör väl egentligen ingen.
Några småfåglar gjorde mig och frugan sällskap när vi intog lunch på Tovastugan i början av semestern.
Den här snigeln kom sakta krypande på bordet när jag intog min lunch ute vid Bråfalls såg under den cykeltur ni tidigare kunnat läsa om.
Trappan
En vanlig trappa någonstans i Sverige, varken mer eller mindre. Några av er kanske kan placera den, andra har ingen aning.
Länge var jag skeptisk till Instagram. Jag hade ju min blogg och visade upp bilder med tillbehörande berättelser på den.
Jag lät mig till slut övertalas och nu har jag ett Instagramkonto ni kan följs via knappen till vänster. Instagram kan inte och kommer inte att kunna ersätta denna blogg. Utrymmet för att berätta historien bakom bilderna räcker inte till och kvalitén på bilderna från en mobilkamera kan aldrig ersätta systemkameran.
Dock är Instagram ett bra och trevligt komplement, inte minst när man inte vill släpa med sig kameran överallt. Sanning å säga har jag också fler besökare på Instagram än här på bloggen. Responsen ifråga om kommentarer är också större där än här. Dessutom har besökare från hela Sverige och avlägsna länder som USA och Australien gillat och kommenterat mina Instagram-bilder och inte minst...fler har hittat hit via mitt Instagram-konto.
Fler besökare här vore självklart trevligt och inte minst vore fler kommentarer välkomna, så skriv och tipsa...
De här bilderna från mitt Instagram-konto tillhör väl de som kommenterats och gillats mest...än så länge.
Söderköping
Vi tog en liten kort semestertripp för exakt en vecka sedan och detta i syfte att fira min systers 50-årsdag. Resans slutmål skulle bli en överrasknig, så vi tog med henne på lite irrfärder med start vid Kvaresbofärjan.
Lite gråmulet var det och regnet hängde i luften. Efter en fika på caféet nere i backen tog vi oss över till Vikbolandet och en färd mot Arkösund. Syrran fick lite aningar om att det kanske var här vi skulle tillbringa två nätter, men icke.
Nu regnade det rejält, så det tilltänkta stoppet vid denna pärla blev inte av. Turen togs därför vidare på små krokiga vägar tills vi så småningom anlände platsen där vi skulle stanna....Söderköping.
Vi hade bokat in oss på det anrika Söderköpings Brunn som slog upp portarna redan 1774. Då var anläggningen en ren spa-anläggning, men idag har man förutom spa-behandlingar en konferens- och hotellverksamhet. Själva företaget Söderköpings Brunn bildades redan år 1100 och är Sveriges näst äldsta företag.
En mycket mysig anläggning där man nästan kan ta på historien. Nu blev det ett par timmar i relax-avdelningen, men inga behandlingar. Till hösten räknar vi med att åka tillbaka, men denna gången för en ren spa-weekend.
Söderköping är annars en liten stad (drygt 6 000 invånare), men en historisk sådan. En runsten från tidigt 1000-tal visar att människor bodde här redan då. Själva stadskärnan bär fortfaranade många spår av gamla tider. Små, härliga gränder, gamla, men välbevarade byggnader och mycket kullersten.
Ån ringlar sig genom stan och kantas av fina gångvägar, parker och gammal bebyggelse. Vattnet ser dock allt annat än inbjudande ut och dagarna till ära verkade någon tillställning ägt rum, för vattnet skummade rejält och med detta menar jag skum. Vissa byggnader såg verkligt gamla ut, andra såg ut att ha gjort sitt och bilden med de lutande husen är inte omgjord i Photoshop. De är så sneda i verkligheten.
En del intressanta detaljer går att föreviga om man är ute efter att fånga dessa. Det var inte riktigt syftet med denna resa, men rekommenderas för er som har lite tid till övers.
Annars är Söderköping kanske mest känd för sin kanal, eller "skillsmässodiket" som det kallas i folkmun.Den 190 km långa kanalen stod färdig 1832 och en av de 58 slussarna finns mitt inne i stan. Mycket kretsar också kring denna kanal. De privata båtarna med besökare från både Sverige och andra länder ligger tätt packade intill kajen. Restaurangerna ligger på rad och utanför det välkända glasscaféet Smultronstället ringlar sig kön lång redan innan man öppnar. Kön ni kan se på en av bilderna nedan, var så lång redan 20 minuter innan caféet öppnade.
Även om dagarna blev bättre och bättre vädermässigt, var det ingen värme. Kanske att det var av just den anledningen, men på kvällskvisten var det ganska tomt på folk vid kanalen och restauranger och butiker slog igen vid tidpunkter man inte är van vid i en typisk semesterstad, Kanske detta hade att göra med respekt för de gäster som sov i sina båtar? Å andra sidan var det ganska skönt att strosa runt här, utan de typiska stojet och skrålet man annars kan möta på liknade platser som denna.
Bor man i Nyköping tar det inte mer än en timme att ta sig till Söderköping. Många gör också detta för kanalens skull och inte minst det berömda glasscaféets. Dock finns det så mycket mer att se, i synnerhet om man älskar gamla miljöer och gillar att insupa den svenska historien.
Nästa besök i stan för vår del, blir förhoppningsvis någon helg i november då vi planerar in en spa-weekend med lite skön behandling för onda och frusna kroppar.
Läs lite mer om Söderköping här.
Kultur tur del 6
Jo, det blev ett stopp till, ett oplanerat sådant. På den smala vägen mellan väg 223 och gamla E4:an ser man denna uppenbarelse...
...och det var där jag stannade till för att inta de sista resterna av matsäcken. Ett av skälen nämnde jag också i förra inlägget. Det började kännas i benen och inte minst häcken och längtan efter en säng och en kall öl började ta över.
Uppsa Kulle är en kungagrav från järnåldern ( i norra Europa infann den sig på 500-talet f.Kr.) och sägs innehålla kung Ingjald Illrådes grav. Kungshögen som aldrig undersökts är Södermanlands största med sina 55 meter i diameter och en höjd av 9 meter.
Från toppen har man en suverän utsikt över sjön Runnviken och landskapet som på den tiden graven uppfördes låg under vatten.
Så, nu var det dags för hemfärd. Nu återstod bara den absolut tråkigaste sträckan på dagens cykeltur...de sista kilometrarna från Svärta in till stan. Raksträckor, öppna landskap och ständig blåst är vad som kännetecknar denna sträcka. Nu kändes det direkt tråkigt, så jag lade in en hög växel och trampade på i hög hastighet för att komma hem så fort som möjligt.
Hem kom jag och med stela ben valde jag hissen upp till lägenheten. Klockan var nu 17:00 och en dagstur i kulturens tecken var till ända.
Man kan säga att det var en kultur tur med lite tur. Vädret var så bra man kunde önska sig (lite för mycket blåst på sina ställen), jag gjorde det jag planerat i flera år, jag fick se det jag aldrig tidigare sett och det jag tidigare hade sett fick jag tid att utforska lite närmare, jag kände mig nöjd med dagen (trots öm bak och stela ben) och ett stort antal kalorier hade lämnat kroppen.
Nu har jag gjort denna tur och täker inte göra om den, åtminstone inte på cykel.
I första inlägget om cykelturen prövade jag er nyfikenhet med en hint om antalet mil jag cyklade.
Svaret är att turen tog 10,5 timmar (inklusive alla stopp) och sträckan jag cyklade var 10,5 mil lång. Nu råkade jag fibbla med cykeldatorn, så att uppmätt sträcka försvann, så det blev en manuell mätning på denna suveräna webbsida, så 10,5 mil får ses som plus-minus någon kilometer.
Nu har jag gjort detta. Nu är det din tur....
Kultur tur del 5
Sträckan mellan Torpesta kvarn och nästa anhalt var bara några minuter lång, vilket häcken uppskattade. Strax bakom en skarp vänstersväng skymtade nämligen...
Svenska jägarförbundets anläggning Öster Malma ligger i oerhörd vacker natur och är ett trevligt besöksmål för gammal som ung.
Här kan du bo på vandrarhem, både i slottet och i röda små längor. Du kan äta god lunch, handla i gårdsbutikerna, ta en rundtur i slottet, besöka viltparken med sina för området kända djur m.m.
Själva barockslottet uppfördes av Wilhelm Drakenhjelm på 1660-talet och är idag helt intakt i sitt utförande. Här kan du äta, besöka puben nere i källarvalven, arrangera fester och göra egna rundturer under begränsade öppettider.
När jag åter gränslade cykeln, började det faktiskt kännas tungt och en viss längtan efter en skön säng infann sig. Tanken var att det nu skulle bära ända hem till Nyköping, men...
...fortsättning följer...
Kultur tur del 4
Sträckan från Tystberga till etappmål nummer 4 var inte den längsta, men väl den jobbigaste. Det bar ganska mycket uppför och vägen slingrade sig i skogarna tills det att målet nåddes...
Skylten med Torpesta kvarn har passerats åtskilliga gånger genom åren, men jag har aldrig varit vid själva kvarnen, så detta blev premiär.
Kvarnen har sitt ursprung från 1600-talet, då i form av en s.k. skvaltkvarn (kvarn med liggande horisontalt hjul). Byggnaden i sitt nuvarande skick, byggdes på 1800-talet och verksamheten pågick ända till 1942.
Bredvid kvarnen låg ett sågverk, men det ersattes under början av 1900-talet med ett större som låg vid sjön Likstammen några hundra meter från Torpesta. Det sågverket togs ur bruk på 1950-talet.
Kvarnen i sig är idag fullt funktionsduglig och kvarnen utgör också kuliss när visaftnar ordnas här. Ett antal filmer har också spelats in på platsen, såsom "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Rasmus på luffen".
Jag ville gärna ta foton från innandömet och kände på den stora dörren som leder in i byggnaden. Den var låst, men till min glädje upptäckte jag att den mindre dörren uppe i slänten bara var tillbommad med två mindre stenar.
Jag klev in och precis som vid Bråfalls såg använde jag ett högt ISO-tal istället för blixt. Lite brus i bilderna blev det, men det märks bara vid förstoringar av bilderna, så det gör inget.
Intressant interiör, men många gamla verktyg som fortfarande ser relativt fräscha ut. Om detta är originalen, eller om dessa byttes ut vid den stora restaureringen 1971-1972 förtäljer inte historien. Tre våningar hög är byggnaden, varav övervåningen är så mörk och låg att jag inte gav mig upp där. Ståendes på trappan fick jag åtminstone en bild, om än ganska mörk.
Läs mer om Torpesta kvarn här.
Etappmål nummer 4 således avklarad och nästa mål låg inte så långt borta...
...fortsättning följer...
