Månadens bild september
Varför jag valde denna till september månads bild?
Dels för att djuret är ståtligt. Dels för kontrasten mellan skugga och solljus.
Blodmånen
Naturfenomenet Supermånen eller Blodmånen är ingen vanlig syn på vår natthimmel. Senast detta fenomen kunde ses var 1982. Natten mellan söndag och måndag inträffade det igen.
Man vore dum om man inte tog tillfället i akt att se skådespelet, åtminstone när man som jag fascineras oerhört av vår världsrymd och det som döljer sig där ute.
Sagt o gjort, fram med stativet, fjärrutlösaren och så på med mitt 18-300mm objektiv. Mellan 21:00 och 22:00 syntes fullmånen från fönstret i vårt lilla rum, så där placerade jag utrustningen för att ta några testbilder över takåsen. (Hoppas ingen tror att jag fotograferade i andra syften).
Det blev lite bilder med olika inställningar för att vara riktigt beredd när Blodmånen visade sig.
Jag gick och lade mig efter att ha bett frugan väcka mig på morgonen. Det behövdes nu inte, då jag trots att jag jobbar eftermiddag denna vecka, vaknade av mig själv. Strax efter 04:00 flyttade jag över utrustningen till sovrumsfönstret där utsikten över månen var perfekt.
Blodmåne innebär att solen, jorden och månen befinner sig på ett rakt led i förhållande till varandra och detta skapar en månförmörkelse. Månen befinner sig dessutom så nära jorden den kan komma och när den passerar mellan jorden och solen, skapas en solförmörkelse och den röda färgen uppstår då den lyckas ta sig genom jordens atmosfär och fyller ut området bakom jorden.
Detta inträffade alltså natten mellan söndag och måndag.
Typiskt nog var himmelen inte stjärnklar, vilket alla intresserade hade hoppats. Tvärtom var det ganska igenmulet och besvikelsen var givetvis stor. Några luckor i molntäcket avslöjade dock hur fenomenet såg ut och jag knäppte av bild efter bild med olika inställningar, men det blev bara svart, svart, svart...
Både besviken och lite förbannad tänkte jag ge upp och återvända till sängen för någon timmes sömn, när...
Under en kort stund skingrade sig molnen och avslöjade det som säkert tiotusentals intresserade vill se. Nu blev det brått att hitta rätt inställning och de första bilderna blev helt misslyckade, men ett par skapliga blev det i alla fall och den här blev den bästa. Inget mästerverk, men nu finns den åtminstone förevigad och jag kunde krypa till sängs igen...tämligen belåten.
Ni som missade fenomenet eller som inte orkade ta er upp i dessa arla morgontimmar, ska ha förtröstan.
Nästa gång detta kan ses är 2033 och då får ni hoppas att det är stjärnklart och att ni inte försover er.
Familjedag i Tystberga
I lördags bar det av till Tystberga, orten där jag tillbringade mina första trettio år.
Nu skulle jag göra något som jag inte gjort på länge. Jag skulle ta bussen ut tillsammans med frugan. Det är smidigt med buss och man sitter bekvämt, vilket är bra för personer med långa ben...som jag.
En behaglig tripp i en i det närmaste tom buss, men vad f*n. Bussen stannade vid trafikplatsen intill E4:an och det blev att ta en promenad de två kilometrarna in till samhället. Ja, det är väl så här det ser ut med kommunikationerna till och från landsbygden i dessa dagar. Nu var det ett härligt väder, men tänk om regnet hade stått som spön i backen eller tänk om vi hade haft sällskap av ett pensionärspar med käpp som gjort något ärende inne i Nyköping.
Bedrövligt minst sagt och politikerna i detta land har en del att fundera över och då räcker det inte att stå och gapa "Hela Sverige ska leva" så fort det vankas valrörelse. Människor bor på landsbygden även mellan valen.
Nåväl, inget vi kunde påverka för stunden och visst är motion bra.
Vi var framme i samhället strax efter 10:00 och evenmanget vi skulle besöka drog inte i gång förrän 11:00. Vad gör man då på en liten ort så tidigt en lördagsmorgon i september? Ja, tack o lov hade ortens restaurang/café slagit upp portarna i förtid, så vi fick oss en god kopp kaffe med tillhörande bakverk och detta intogs på uteplatserna och hur ofta kan detta göras i Södermanland i slutet av september?
Restaurangen/caféet heter Röda Lyktan och har ganska nyligen öppnat. Föregångaren Le Monde råkade ut för ett rån i våras och stället har stått tomt sedan dess. Nu har det öppnat igen med ny regi och erbjuder både fika och mat med lite kinesiskt stuk och sushi. Inte många små landsbygdsorter som kan erbjuda det inte. Maten ska tydligen vara väldigt god och vi hoppas att kunna verifiera detta vid tillfälle.
Vi hann gå ett varv i samhället och i mitt fall, insupa lite nostalgi. Härifrån har man många minnen, de flesta trevliga, vissa vill man glömma, andra minns man med glädje.
Strax efter 11:00 mötte vi upp frugans dotter med familj och det gjorde vi vid ortens idrottsplats...
...där ortens idrottsförening, Tystberga GIF, arrangerade en familjedag i barnens tecken.
Nu är jag inget barn, men för min egen del var det trevligt att träffa gamla kompisar och snacka lite med dem. Det är inte alla som faller för lockelsen att flytta in till städerna och tur är väl det.
Det var säkerligen en 200 besökare under tiden vi var där och dessa (barnen) kunde ägna sig åt ponnyridning, trampbilar, tipspromenad, loppis (för de vuxna) och så kunde man spela...
...musroulette...
...och klappa ormar. Vilken art detta är har jag ingen aning om.
Annars var det fotboll som gällde, precis som det ska vara i en förening där fotbollen varit huvudsporten i alla år, även om friidrott, cykel, bordtennis och ishockey funnits med på programmet.
Alla småttingar fick chansen att frotteras med ortens A-lag och spela en match mot några av lagets spelare på ett lekfullt sätt. En 5-mannamatch mellan Tystberga och Bissarna stod också på programmet. Vilka som vann? Det gjorde förstås Giffarna!
Jag kan redan nu lova att två av killarna i Tystberga kommer att gå långt, om intresset håller i sig. Jag ska inte nämna namnen då spelet är och ska vara på skoj i denna ålder, men vilka talanger.
Dagen fortsatte sedan med en match mellan Tystbergas och Malmköpings A-lag. Tyvärr var matchen flyttad till Nynäs IP, eller Bygd som man också säger. Det myckna regnandet hade gjort delar av planen vattensjuk. Giffarna förlorade, men har fortfarande känning på tredjeplatsen när en match återstår och för Malmköpings del var vinsten nödvändig för att kunna hänga kvar i serien.
Senare på kvällen var det också pub-kväll i Bygdegården med dans till Baccus.
De två sista begivenheterna avstod vi, då bussen in till stan avgick vid 14:30-tiden. Den här gången slapp vi gå ända till E4:an, när bussen vi skulle åka med tog vägen genom samhället.
Dock en trevlig dag och visst tusan händer det grejer också på landsbygden. Synd bara att politikerna lägger all kraft på tätorten och glömmer att också landsbygdsbor betalar skatt.
Tror banne mig jag ska skriva en insändare till lokaltidningen och påtala idiotin att bussen inte går ända in till samhället och orsakerna som ligger bakom detta. Eller så väntar jag till nästa val och röstar på ett parti som förstår att värna landsbygden på riktigt och inte bara i fina ord vart fjärde år.
Siluett
Nu håller jag på att redigera nästa blogginlägg och därför ser ni nu denna "pausbild".
Kyrkobesök
Förra lördagen var jag på dop. Jädrar vad svårt det är att få till bra bilder när man snällt sitter i bänken och ser på när ceremonin genomförs.
Svårt är det också att få med sig bra bilder hem, som inte är lite för brusiga. Att använda blixt tycker jag inte lämpar sig i sammanhang när fokus ligger på det som sker framme vid dopfunten och dessutom gör sig inte en blixt på detta avstånd. Nej, högt ISO-tal är det som gäller och då får man räkna med brus i bilderna.
Bilder från själva dopet publicerar jag inte, men denna bild där jag testade olika inställningar innan ceremonin tog sin början blev väl trots allt lite stämningsfull och i bilder som denna kanske t.o.m. bruset tillför något.
En sista vink till sommaren
Följande bilder blev över när sommaren var slut, mest beroende på att de togs helt spontant och inte passade in i något av de inlägg som skrevs.
De blir de sista minnena över den varierade sommaren 2015. Nu blir det full koncentration på hösten.
Kolmården...äntligen
På fredagen visste vi att Kolmården var öppen, så det bar iväg igen.
Bamses värld hägrade för den lilla 3-åringen som skulle ge alla sina nappar till Bamse. Hon är stor nu tjejen och behöver inte nappen längre. Bamses värld en pärla för barn och säkert en och annan vuxen som blir som barn på nytt. Lena?
Snöleoparderna är mångas favorit. Jag har hittills aldrig sett dem, annat än i skuggorna där de bor. Dagen till ära var de åtminstone framme, men låg på toppen av berget och knappt synliga för besökarna. Det skulle dock bli bättre och när vi som bäst satt och intog medhavd lunch, ropade 3-åringen att en av leoparderna var på väg ned. Det var den och nyfiket var den framme ända vid glasfönstret och nosade på barnen som satte näsan mot.
De är definitivt ståtliga djur.
På vägen mot delfinariet passerade vi både tiger och struts, bägge ståtliga djur på sitt vis.
Delfinshowen är i mina ögon den största upplevelsen. Inte bara p.g.a. delfinernas uppvisning, utan också ljusshowen, musiken och berättelsen som dånar ur högtalarna. Det är definitivt en mäktig uppvisning som visar att människan inte är ensam att dela på jordens resurser.
I ett utrymme vägg i vägg simmar just nu en nyfödd unge omkring med sin mor. Här är stämningen en annan än på andra sidan väggen. Nästan med andaktig tystnad sitter besökarna på bänkraderna och ser på när de bägge simmar omkring i den rymliga bassängen.
Linbanan var nästa anhalt, men först ett kort stopp hos en av 3-åringens favoriter, sälarna. Sälarna som idag njöt av den värmande solen vi såg allt för aällan sommaren 2014.
Linbanan åkte jag för fjärde gången och visst är det en annan känsla att tyst passera över de mäktiga djuren huvuden, ibland på väldigt nära håll.
Björnarna som alltid bruka tumla runt i närheten av linbanan, höll sig i skuggorna eller långt inne bland träden. Däremot fick jag för första gången stifta närmare bekantskap med djurens konung, lejonet. De har hittills hållt sig undan när jag tidigare åkt den långa banan, men idag låg de på ett berg alldeles i närheten av vagnens väg.
Det är inte alltid lätt att fånga djuren när man passerar med linbanan. Ibland ligger de på avstånd, ibland gömmer de sig bakom träd och ibland passerar linbanan så fort att man inte riktigt hinner fånga dem.
Några som är både lätta och roliga att fånga är förstås aporna. Fast sanning och säga ser de själva inte ut att ha särskilt roligt. Kolmården är en fantastisk park, inte minst för bevarandet av vissa djurarter. När man såg aporna som är djungeldjur och vana att slänga sig bland trädtoppar, förstår man att det här inte är deras rätta element. Fotogenetiska är de dock och de roar framför allt barnen som skrattar förtjust åt deras konster.
Den långa dagen avslutades med en kort elefantshow strax innan stängningsdags.
Kolmården är en plats man gärna besöker och varje gång upptäcker man nya saker. En attraktion som påbörjats, men tvingades till ett stopp p.g.a. den svenska byråkratin, är Wildfire. Den nya berg o dal-banan som lär bli sevärd för både ung och gammal...om den nu tillåts att byggas färdigt.
Här kan ni besöka Wildfires egna hemsida och se några filmer av projektet och nog tusan kittlar det lite?
Månadens bild juli & augusti
Häpp, i glädjen av den analkande semestern, glömde jag Månadens bild i juli. Här kommer den tillsammans med augusti månads.
Den här bilden visar tydligt hur juli månad inleddes. Regntunga skyar som drog in över Nyköping och egentligen förb...at trist.
Augusti månads bild hämtas från de skotska högländerna där dess gröna färgprakt skiljer sig rejält mot det gråa på bilden ovan.
Skottland: S:t Andrews och Edinburgh
På förmiddagen lämnade vi så hotell Angus i Blairgowrie för färd mot vår sista natt i Skottland.
Ett delmål innan vi åter nådde Edinburgh var S.t Andrews, den gamla och lilla staden vi Nordsjökusten. S.t Andrews är väl mest känd bland golfentusiaster och det var till den världsberömda banan vi först anlände. Ståtliga byggnader omgav de mycket välansade golfgreenerna och de som besökte toaletterna vittnade om en lyx av sällan skådat slag. Är golf en överklassport? Kanske inte, men efter ett besök på S.t Andrews är man inte helt skild från tankarna.
Själv prioriterade jag att fotografera framför ett toalettbesök. Många områden var tabu för vanliga turister i shorts och t-shirt, men vissa vyer gick ändå att föreviga...också den kustremsa som denna dagen var tämligen tom på badgäster.
Bussen tog oss därefter in til centrum av den gamla staden som idag inhyser cirka 16 000 invånare. Här hade vi nästan två timmar till förfogande och förutom en lunch, gick tiden åt till att se sig omkring.
Den första byggnad vi besökte var den gamla katedralen som började uppföras redan på 900-talet. 1318 stod byggnaden klar och genom dåtida skrifter och sentida skisser, förstår man att katedralen var en oerhört imponerande syn. 1559 rasade ett av klostrets höga torn och tog stora delar av muren med sig i fallet. Man återskapade aldrig det som rasat, utan lät klostret förfalla och inte förrän 1826 började man vårda de ruiner som än idag står på plats.
Strax intill klostret ligger ruinerna av S:t Andrews slott som uppfördes på 1200-talet.Slottet har en spännande historia, med både britter och fransmän som försökte inta det, mord, komplotter och andra intriger som skulle få vilken filmregissör som helst att gnugga händerna. Slottet förföll dock och i mitten av 1600-talet beslöt stadens ledning att resterna skulle användas till att bygga den långa pir som ligger i anslutning till byggnaden. Idag är slottet och dess omgivning en offentlig park, men för en entréavgift kan man besöka den lilla del som finns kvar, bl.a. en underjordisk gång och den fängelsehåla som höggs direkt ur berget (på bilden nedan).
Att promenera i staden var som att promenera genom historien. S.t Andrews har så mycket att erbjuda för den historiskt intresserade. Treenighetskyrkan från 1112, de vackra ruinerna av Svartbrödernas kloster från 1274, martyrernas monument och S.t Andrews universitet som inryms i en byggnad från tidigt 1800-tal. Smala gränder och kullerstensgator för också tankarna till äldre delar av Europas stora städer, som exempelvis Gamla stan i Stockholm.
Mer om S.t Andrews finns att läsa här
Tiden räcker inte alltid till för allt man vill upptäcka och utforska. Det var dags att fara vidare, men ett japanskt fotostopp han vi med på vägen mellan S.t Andrews och Edinburgh. Väster om Edinburgh kan man från en utsiktspunkt se inte mindre än tre mäktiga broar över floden Firth of Forth, eller rättare sagt två och en halv.
En alldeles ny bro är under byggnad och än så länge är bara bropelarna färdiga, men den lär bli imponerande. Till höger om den står den bro som idag används för trafik och också den är imponerande.
Mest imponerande är dock den tredje bron i raden, The Forth Bridge från slutet av 1800-talet. 2015 blev bron ett världsarv och anses idag vara ett underverk i ingenjörskonst. Läs mer om bron här.
På platsen kan man också se något man inte längre kan se i Sverige.
Sent på eftermiddagen återsåg vi då Edinburgh där vi tog in på centralt belägna King James Hotel.
En skön dusch och en whisky i hotellbaren senare, var det dags för resans sista utflykt. Många tyckte nog innan och framför allt efteråt att detta var en värdig avslutning på vår bussresa i Skottland.
Redan när vi stod och väntade på att kliva på bussen som skulle ta oss till målet, fick vi lite försmak av vad som komma skulle.
Ni som följer mig på Instagram vet vart färden styrde. Ni andra kanske har en aning?
Hit var det vi åkte.
Vi återsåg Edinburgh Castle, denna gången från ett betydligt mer närgånget perspektiv. Det var dags för Edinburgh Military Tattoo som hålls under tre veckor varje år. Drygt 200 000 åskådare ser årligen denna show, som hålls framför uppbyggda läktare vid Edinburgh Castle.
Långt innan showen ringlade sig kön lång på The Royal Mile som till stora delar är avstängd under de tre veckor den pågår. Det flöt på ganska bra och turligt nog var vädret med oss även den här kvällen.
Läktarna framför scenen fylldes snabbt i takt med att solen i bakgrunden gick ned över stan.
Eftersom det är helt omöjligt att beskriva en show som denna med ord, tänker jag inte göra det. Man måste helt enkelt uppleva det på plats. Det var en färgsprakande show, med både allvarliga undertoner, mäktig musik, skönsång och inbjudna artister från avlägsna länder som USA, Indien och Kina. På slottets väggar visade man också en ljusshow med symboler för det uppträdande vi kunde se framför oss.
De brittiska öarna är kända för sin patriotism, sin vördnad för traditioner och ceremonier för att hedra insatser gjorda av brittiska medborgare. Jag hörde inte riktigt vad kvällens celebritet hade åstadkommit, men kvällens show inleddes med att han ärades på plan framför cirka 10 000 åskådare.
Efter att speakern sedan läst upp från vilka länder kvällens åskådare kom och publiken jublade när deras land nämndes drog ett flygplan in över arenan i full fart...trodde vi, men det inspelade ljudet från en Spitfire lät så verkligt att man kunde ta på det.
I lägen som detta önskar jag att min kamera var utrustad med ett ljusskarpare objektiv, men jag inser att ett sådant 300mm-objektiv skulle kosta betydligt mer än vad jag är villig att ge. För ändamålet fyller det reseobjektiv jag hade med mig syftet ganska bra. Jag ska ju inte sälja bilderna.
Försök ändå att sätta er in i showen med hjälp av bilderna nedan.
Showen avslutades med ett färgsprakande fyrverkeri till tonerna av en mycket mäktig melodi som framfördes gemensamt av alla militärorkestrar som deltog under kvällen...
...och allra sist ett inslag som i resebroschyren utropades som kanske det mest populära inslaget av alla. En ensam säckpipeblåsare som stod högt uppe i ett av slottets torn och spelade en vacker låt. Dock höll inte inslaget vad broschyren lovade, då medlodin bara var cirka en minut lång, men vad tusan...showen som helhet var suverän.
Vill ni läsa mer om Edinburgh Military Tattoo kan ni göra det här
Nedan kan ni se ett sex minuter långt inslag från och om årets show som gick under temat "East meets West".
Alla shower har sina favoriter. I mitt personliga tycke var det två inslag som stack ut mer än de andra.
Det här när det amerikanska flygvapnet med precission och skarpa bajonetter genomförde en mäktig uppvisning (hela är inte med i inslaget)...
...men framför allt det här inslaget framfört av Top Secret Drum Corps från Basel i Schweiz. Tyvärr förstör fotograferna på plan mycket av upplevelsen. Dessa var annars inte tillåtna, men jag läste mig till att filmen nedan är inspelad under årets första show och att fotograferna är press- och reklamfotografer som denna enda kväll hade tillåtelse att ta närgångna bilder.
Snipp snapp snut, så var Skottlandsresan slut.
Tillbaks till vardagen, den analkande hösten/vintern och drömmar om nya resmål. Vi vet redan vart det bär av nästa år, men det håller jag hemligt...än så länge.
Trappan
En vanlig trappa någonstans i Sverige, varken mer eller mindre. Några av er kanske kan placera den, andra har ingen aning.
Länge var jag skeptisk till Instagram. Jag hade ju min blogg och visade upp bilder med tillbehörande berättelser på den.
Jag lät mig till slut övertalas och nu har jag ett Instagramkonto ni kan följs via knappen till vänster. Instagram kan inte och kommer inte att kunna ersätta denna blogg. Utrymmet för att berätta historien bakom bilderna räcker inte till och kvalitén på bilderna från en mobilkamera kan aldrig ersätta systemkameran.
Dock är Instagram ett bra och trevligt komplement, inte minst när man inte vill släpa med sig kameran överallt. Sanning å säga har jag också fler besökare på Instagram än här på bloggen. Responsen ifråga om kommentarer är också större där än här. Dessutom har besökare från hela Sverige och avlägsna länder som USA och Australien gillat och kommenterat mina Instagram-bilder och inte minst...fler har hittat hit via mitt Instagram-konto.
Fler besökare här vore självklart trevligt och inte minst vore fler kommentarer välkomna, så skriv och tipsa...
De här bilderna från mitt Instagram-konto tillhör väl de som kommenterats och gillats mest...än så länge.
Kultur tur del 6
Jo, det blev ett stopp till, ett oplanerat sådant. På den smala vägen mellan väg 223 och gamla E4:an ser man denna uppenbarelse...
...och det var där jag stannade till för att inta de sista resterna av matsäcken. Ett av skälen nämnde jag också i förra inlägget. Det började kännas i benen och inte minst häcken och längtan efter en säng och en kall öl började ta över.
Uppsa Kulle är en kungagrav från järnåldern ( i norra Europa infann den sig på 500-talet f.Kr.) och sägs innehålla kung Ingjald Illrådes grav. Kungshögen som aldrig undersökts är Södermanlands största med sina 55 meter i diameter och en höjd av 9 meter.
Från toppen har man en suverän utsikt över sjön Runnviken och landskapet som på den tiden graven uppfördes låg under vatten.
Så, nu var det dags för hemfärd. Nu återstod bara den absolut tråkigaste sträckan på dagens cykeltur...de sista kilometrarna från Svärta in till stan. Raksträckor, öppna landskap och ständig blåst är vad som kännetecknar denna sträcka. Nu kändes det direkt tråkigt, så jag lade in en hög växel och trampade på i hög hastighet för att komma hem så fort som möjligt.
Hem kom jag och med stela ben valde jag hissen upp till lägenheten. Klockan var nu 17:00 och en dagstur i kulturens tecken var till ända.
Man kan säga att det var en kultur tur med lite tur. Vädret var så bra man kunde önska sig (lite för mycket blåst på sina ställen), jag gjorde det jag planerat i flera år, jag fick se det jag aldrig tidigare sett och det jag tidigare hade sett fick jag tid att utforska lite närmare, jag kände mig nöjd med dagen (trots öm bak och stela ben) och ett stort antal kalorier hade lämnat kroppen.
Nu har jag gjort denna tur och täker inte göra om den, åtminstone inte på cykel.
I första inlägget om cykelturen prövade jag er nyfikenhet med en hint om antalet mil jag cyklade.
Svaret är att turen tog 10,5 timmar (inklusive alla stopp) och sträckan jag cyklade var 10,5 mil lång. Nu råkade jag fibbla med cykeldatorn, så att uppmätt sträcka försvann, så det blev en manuell mätning på denna suveräna webbsida, så 10,5 mil får ses som plus-minus någon kilometer.
Nu har jag gjort detta. Nu är det din tur....
Kultur tur del 5
Sträckan mellan Torpesta kvarn och nästa anhalt var bara några minuter lång, vilket häcken uppskattade. Strax bakom en skarp vänstersväng skymtade nämligen...
Svenska jägarförbundets anläggning Öster Malma ligger i oerhörd vacker natur och är ett trevligt besöksmål för gammal som ung.
Här kan du bo på vandrarhem, både i slottet och i röda små längor. Du kan äta god lunch, handla i gårdsbutikerna, ta en rundtur i slottet, besöka viltparken med sina för området kända djur m.m.
Själva barockslottet uppfördes av Wilhelm Drakenhjelm på 1660-talet och är idag helt intakt i sitt utförande. Här kan du äta, besöka puben nere i källarvalven, arrangera fester och göra egna rundturer under begränsade öppettider.
När jag åter gränslade cykeln, började det faktiskt kännas tungt och en viss längtan efter en skön säng infann sig. Tanken var att det nu skulle bära ända hem till Nyköping, men...
...fortsättning följer...
Kultur tur del 4
Sträckan från Tystberga till etappmål nummer 4 var inte den längsta, men väl den jobbigaste. Det bar ganska mycket uppför och vägen slingrade sig i skogarna tills det att målet nåddes...
Skylten med Torpesta kvarn har passerats åtskilliga gånger genom åren, men jag har aldrig varit vid själva kvarnen, så detta blev premiär.
Kvarnen har sitt ursprung från 1600-talet, då i form av en s.k. skvaltkvarn (kvarn med liggande horisontalt hjul). Byggnaden i sitt nuvarande skick, byggdes på 1800-talet och verksamheten pågick ända till 1942.
Bredvid kvarnen låg ett sågverk, men det ersattes under början av 1900-talet med ett större som låg vid sjön Likstammen några hundra meter från Torpesta. Det sågverket togs ur bruk på 1950-talet.
Kvarnen i sig är idag fullt funktionsduglig och kvarnen utgör också kuliss när visaftnar ordnas här. Ett antal filmer har också spelats in på platsen, såsom "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Rasmus på luffen".
Jag ville gärna ta foton från innandömet och kände på den stora dörren som leder in i byggnaden. Den var låst, men till min glädje upptäckte jag att den mindre dörren uppe i slänten bara var tillbommad med två mindre stenar.
Jag klev in och precis som vid Bråfalls såg använde jag ett högt ISO-tal istället för blixt. Lite brus i bilderna blev det, men det märks bara vid förstoringar av bilderna, så det gör inget.
Intressant interiör, men många gamla verktyg som fortfarande ser relativt fräscha ut. Om detta är originalen, eller om dessa byttes ut vid den stora restaureringen 1971-1972 förtäljer inte historien. Tre våningar hög är byggnaden, varav övervåningen är så mörk och låg att jag inte gav mig upp där. Ståendes på trappan fick jag åtminstone en bild, om än ganska mörk.
Läs mer om Torpesta kvarn här.
Etappmål nummer 4 således avklarad och nästa mål låg inte så långt borta...
...fortsättning följer...
Kultur tur del 3
Etappmål 3 närmade sig och efter att ha passerat skolan uppenbarade sig orten där jag växte upp, nämligen...
Jodå, här tillbringade jag 30 år av mitt liv. Hjärtat för landsbygden och då inte minst Tystberga finns kvar och visst önskar man att politikernas vallöften om "Hela Sverige ska leva" var mer än bara löften.
Tystberga som var en egen kommun, bestående av de mindre orterna Bogsta, Sättersta, Lästringe, Bälinge och Torsåker, ända fram till 1971 då kommunens liksom andra i trakten införlivades med Nyköpings kommun. Om det har blivit bättre eller sämre sedan dess, tvista de lärde, men som i de flesta kommuner idag är det centralorten som politikerna satsar på...ni vet, de politiker som inför valen talar vackert om landsbygden och dess framtid.
Nåväl, mitt första besök skedde där jag förmodligen tillbringade flest timmar, Tyrsvallen.
Tyrsvallen invigdes 1935 (se många härliga bilder från förr) och har sett mången idrottare utnyttja anläggningen, såväl lokala förmågor som nationella stjärnor. Idag är det fotboll för hela slanten som gäller och representationslaget Tystberga GIF befinner sig idag i div 5.
Jag hävdar bestämt att Tyrsvallen är kommunens absolut finaste anläggning efter Rosvalla inne i Nyköping. Med flera fotbollsplaner, tennisbana, skateboardramp, beach-volley-plan m.m. så finns här något för de flesta.
Jämte idrottsanläggningen ligger en annan anläggning där man hade mycket kul på tiden det begav sig, Bygdegården.
Jag tog nu cykelvägen genom södra delarna av samhället för att besöka något som kanske inte är så kul. Småorter som Tystberga har genom åren förlorat många av de arbetsplatser som fanns. En av dessa är silon som idag står som ett tomt monument över gången tid och endast är till glädje för ortens klottrare. Synd.
Jämte silon passerar järnvägen som delar samhället i två delar. Här var det förr liv orch rörelse när ett stationshus fanns på plats och servade såväl resenärer som skulle med tåget och de godståg som stannade. Härifrån gick också ett stickspår ut till ortens grustag som tyvärr också är nedlagt sedan många år.
Idag stannar inga tåg, men förhoppningar finns om det så ska göra när Ostlänken väl färdigställs.
Strax bortom silon ligger ortens senast byggda bostadsområde, Seniorum. Här mitt i samhället ligger detta Bullerbyliknande område för 55+:are. Här skulle man med glädje tillbringa ett antal år på sin ålders höst. Nya fastigheter planeras och så även nya hyresbostäder. Förhoppningsvis sätts planerna i verket inom kort.
Jag trampade vidare och tog den korta vägen mellan landsvägen och samhället och tog några bilder från denna vy.
Tystberga är en ort med en väldig nivåskillnad. Höjderna inne i samhället inhyser lite äldre bebyggelse, med många ståtliga och magnifika byggnader inramade av lummig grönska och nere i samhället ligger de lite större bostadshusen.
Dags att ta sig upp på den högsta punkten i Tystberga, Knektberget där vattentornet står och varifrån man har en suverän utsikt över den vackra omgivning som Tystberga ligger i.
I den andra änden av Tystberga ligger ytterligare ett minne från fornstora dagar, den gamla snickerifabriken som idag på minner mest om ett tvättälta hillbilly-område i södra USA. Jag vet inte om det pågår någon verksamhet i de nedlagda snickerilokalerna, men här stod gott om bilar av olika kvalitet, båtar på sina förvaringsvagnar och modulhus inlindade i plast. Mest såg det dock ut som ett nedlagt industriområde brukar se ut, skräpigt.
Nu har jag i sig en förkärlek för gamla miljöer, såväl äldre stadsdelar som nedlagda industriområden. Bisarrt kanske, men också intressant.
På vägen ut från Tytsberga passeras ortens kyrka. Kyrkans äldsta delar härstammar från 1100-talet och är en av de äldsta i kommunen.
Innan jag stannade till vid kyrkan, fortsatte jag några hundra meter nedför grusvägen för att knäppa några kort på dessa sevärdheter.
Tystberga, liksom många orter i trakten har anor från vikingatiden och dessa tre runstenar får sin text förklarad på en upplysningsskylt som satts upp.
Upp till kyrkan igen. Jag hade hoppats att den skulle vara öppen så jag kunde ta lite interiöra bilder, men icke. I desa tider med kyrkostölder och annat skit fungerar det inte som förr.
Etappmål tre var härmed avklarad, men innan cykelturen fortsätter kan ni läsa och se lite mer om Tystberga...
Hemsidan som väl inte är den mest ögonfägnande
Tystberga kyrka, bilder från förr
Tystberga samhälle, bilder från förr
Tystberga by, bilder och information
Tystberga församling, bilder från förr
Tystberga skola, bilder från förr
Flygfoto över Tystberga, årtal....väldigt tidigt 1900-tal
Naturligvts finns inte allt om Tystberga med i texterna ovan. Den livliga hembygdsföreningen har exempelvis mycket att visa från ortens historia. Bilderna i länkarna ovan finns bl.a. här att skåda. Ta en tur ut själva vet ja.
Själv trampar jag vidare på min cykeltur och mot etappmål 4...
...fortsättning följer...
Kultur tur del 2
Jag fortsatte min tur längs med Trosavägen och efter några kilometer från Nynäs slott, svängde jag av vägen och tog en grusväg upp i skogen.
Bra grusväg ska sägas, lummigt, trollsk skog, en skön tystnad som bara bröts av fåglars kvitter. Tyvärr hade jag kameran nedpackad i väskan så jag missade rådjuret som stod i en glänta och ugglan som flög iväg när jag kom med cykeln.
Efter några minuters cyklande kom jag till mitt nästa stopp...
Inbäddad i lummig grönska är sågen svår att se, om man inte som jag känner till att den ligger där. Enligt informationsskylten påbörjades verksamheten redan 1678.
Sågen är ganska välbevarad trots sina år och ett bevis på den relativt okända verksamhet som bedrevs i skogarna runt i Nyköping.
Jag har passerat här flera gånger under mina år. Dels för att jag hade en släkting som ensam bodde uppe i skogen inte långt från sågen, dels för att jag vandrat Sörmlandsleden som passerar här. Ta gärna en tur någon gång. Toaletter och grillplats finns för de behövande och hungriga.
Dock har jag aldrig varit inne i sågen och min förhoppning var att jag kunde se sig om inne i byggnaden och visst, det kunde jag.
Interiören ville jag föreviga utan blixt för att fånga den i sitt rätta ljus. Därför drog jag upp ISO-värdet ganska rejält och därför är bilderna lite korninga om man granskar dem närmare. I gamla miljöer som denna passar det dock in ganska bra.
Alltid lika kul och intressant att besöka gamla miljöer som Bråfalls såg. man försöker tänka sig in i situationen hur det var på den tiden när verksamheten pågick här, men det är svårt i dessa tider när den moderna världen mer eller mindre skrattar åt den verklighet våra förfäder levde i.
På vägen genom skogen passerade jag den lilla stuga som min släkting bodde i och som vi besökte med jämna mellanrum. Det är svårt att sätta sig in i den verklighet den gamla kvinnan levde i och hur andra som bodde här uppe i skogen upplevde verkligheten utan el, när vägen var både sämre och smalare och ingen telefon fanns.
Snart var jag ute på landsvägen igen och nu bar det av mot etappmål nummer tre och nu blir det kultur...
...fortsättning följer...
Kultur tur del 1
En sak har jag haft i tankarna under flera år och i år blev det av. En lång cykeltur runt och till min uppväxtort Tystberga.
Förr om åren har jag inte ägt en cykel som passat sig för en lång cykeltur som denna (hur långt får ni veta i sista blogginlägget om turen). I vintras införskaffade jag mig en mer anpassad cykel, bl.a. med tanke på denna efterlängtade långtur. Nu gällde det bara att invänta rätt väder. Det fick inte regna, inte vara för kallt och heller inte för varmt.
Måndagen den 27/7 var en dag som passade bra för ändamålet, även om blåsten kanske var lite för kraftig, men...
Kommande sex dagar kan ni läsa om turen och dess anhalter.
06:30 tog jag första tramptaget och iväg bar det av längs med kustvägen och till den första anhalten som var...
Nynäs slott
Jag startade rundturen vid den gamla Smedjan från anno 1787. Den används idag som glashytta och är öppen och i bruk mellan Valborg och Oktober. Nu var jag lite för tidigt ute och verksamheten hade inte hunnit igång, men jag trampade runt och insöp historia kring både hyttan och de gamla arbetarbostäderna i omgivningen. Alltid lika intressant.
Vandringen fortsatte upp till Bränneriet, där man började tillverka brännvin 1801. Verksamheten var igång fram till 1854 och som mest brände man 4 000 liter under ett år och det var 1817. Efter att verksamheten avstannat användes bränneriet till tvättstuga, bageri och slaktbod. Idag används det till ett året runt öppet vandrarhem.
Längre upp i backen ligger den s.k. "stan". Här bodde de anställda på gården i typiska statarlängor, men flera av byggnaderna är idag privata sommarbostäder och det brukar inte vara populärt att allmänheten trampar runt där. Därför vände jag och begav mig ned till Orangeriet.
1905-1907 uppfördes denna byggnad där det idag finns en restaurang, en trädgårdsbutik och lokaler för underhållning.
De finns givetvis mer att skåda i området kring slottet.
Det gamla mejeriet, rökhuset, snickeriet, kvarnen, kastellet m.m. Jag har besökt dessa vid tidigare tillfällen och det fanns inte riktigt tid att vandra runt och närmare beskåda dessa denna dag.
Därmed återstår själva slottet.
1328 uppfördes godset och den första ägarinnan var Birgitta Jonsdotter. Därefter har slottet sett ägare som mer namnkunniga adelsfamiljer som Grip, Gyllenstierna och Bondeätten.Den sista privata ägaren var Johan Gripenstedt som 1969 sålde huvudbyggnaden och orangeriet till Landstinget Sörmland. Marken hade sålts till samma ägare redan 1967.
Det finns många spännande detaljer på och omkring slottet. Trädgården ska kanske upplevas på våren när växterna står i full blom, men man kan ändå ana dess prakt när man vandrar runt bland planteringar och statyer.
Strax utanför slottsområdet ligger den stora ladugården från sent 1700-tal och en bit från denna ligger Nynäs gård som idag drivs av Öknaskolan på andra sidan Tystberga. Det nyligen uppförda djurstallet är med sina 250 djur, ett av de största i kommunen.
Allt har sin tid och det jag inte hann med idag, får bli en annan dag.
Dags att trampa vidare mot nästa anhalt. Läs gärna mer om Nynäs slott på deras hemsida.
...fortsättning följer....
Det lynniga vädret
Det är svårt att lita på sommarens väder. Ena stunden sol, nästa mörka skyar och så lite skurar på det.
Onsdagen de 22:a började i moll, men slutade i dur. Hur planerar man en dag som denna? Inte alls är mitt svar, man är spontan.
Frugan jobbade, så jag var tvungen att fördriva dagen på egen hand. Därför tog jag kameran på axeln och parkerade röven på en bänk på Stora torget, men först gick jag "gågatan" upp genom stan.
Att tillåta biltrafik på den nyanlagda gågatan är väl knappast politikernas bästa beslut.
Onsdagar innebär torgdag och därför var det lite extra liv och rörelse. Här följer en kort studie av det som var.
Längre ned på gatan hade man en internationell matmarknad. Snacka om dofter. Korvar, ostar, frukter, kryddor, oljor, pasta och mat som lagades över öppen eld. Det rann i mun, men jag nöjde mig ändå med att köpa några hekto calabrese, en mycket kryddstark salami från Italien.
Med en tilltagande hunger bar det ned till Tovastugan för lite fish & chips och ett par öl.
Ett par timmar hemma, sedan sken solen upp och jag bestämde med frugan att vi skulle ses nere vid hamnen för en fika. Onsdagar innebär att Nyköpings automobilsällskap har sin traditionella träff. Kvällens tema var japanskt, kanske inte det mest lockande temat, men det allt finare vädret drog mycket folk till både uppställningen och restaurangerna.
Nu ska det sägas att det inte bara fanns japanska bilar att skåda. Visserligen på uppställningsplatsen, men på parkeringen trängdes fordon från flertalet länder, såväl stora som små, gamla som nya, familjeåk som glidare.
Som vanligt var det svårt att fotografera bilar i sin helhet när allt fler trängdes för en närmare titt. Det blev därför mycket detaljer...som det brukar bli.
Makro
Kort sagt. Skitväder ute, fotografering inne...
Motiven tillhör samma växt och står på fönsterbrädan i vårt kök.
Fada Kvarn
Fada Kvarn är ytterligare ett besöksmål utanför Nyköping som vilar på en spännande historia.
Fadadammen försåg Fada Kvarn redan på 1600-talet, när både kvarnen och smedjan tog sin energi härifrån. Här finns, eller rättare sagt fanns, Södermanlands högsta vattenfall. Kvarnen är idag ganska välbevarad, men ur drift sedan länge. Innandömmet kommer man inte åt, annat än vid visningar som hembygdsföreningen anordnar. Den lilla smedjan är dock öppen för allmänheten.
Det finns en intressant berättelse om Fada Kvarn, som jag återkommer i slutet på inlägget.
Den intressanta berättelse jag tidigare nämnde är hämtade från Lundas hembygdsföreningen och handlar om "Zetterbloms kanal". Jag återger texten såsom den är skriven.
För att säkra vattenförsörjningen till Fada kvarn vid Tuna ville mjölnaren i Fada ändra Enarens avvattnig, som i tidigt 1800-tal var mot Nävekvarn och bruket där. Av den anledningen grävde mjölnaren Anders Andersson Zetterblom i Fada en ”kanal” genom åsen norr om Enaren för att om möjligt tappa sjöns vatten mot St. Myskdalen, och ut i bäcken över Fadaslätten vid gården Bäcktorp. För att sedan få vattnet in i Fadabäcken uppströms gården Övre Fabäcken. Den bäck som sedan mynnar i Fadadammen. Vattentillgången till Fada och kvarnen skulle därmed vara säkrad.
Det fanns även andra intressenter om Enarens vatten som var starkare, nämligen Nävekvarns bruk.
Bruket stämde mjölnare Zetterblom i Fada, så projektet stoppades. Vattendomstolen ansåg att rätt utlopp från Enaren är mot Nävån och Nävekvarn, vilket Nävekvarns bruk hävdade. Nävekvarns bruk avgick här med segern, och mjölnare Zetterblom fick böta, därmed fick han också lämna sin kvarn till bruket. Nävekvarns bruk blev nu ägare av Fada kvarn.
Mjölnaren flyttade från Fada kvarn 1823 till Gälkhyttan, han dog 1829. Enligt dödboken: ”Vid arbete vid dammen och föll i”.
Det fanns även andra intressenter om Enarens vatten som var starkare, nämligen Nävekvarns bruk.
Bruket stämde mjölnare Zetterblom i Fada, så projektet stoppades. Vattendomstolen ansåg att rätt utlopp från Enaren är mot Nävån och Nävekvarn, vilket Nävekvarns bruk hävdade. Nävekvarns bruk avgick här med segern, och mjölnare Zetterblom fick böta, därmed fick han också lämna sin kvarn till bruket. Nävekvarns bruk blev nu ägare av Fada kvarn.
Mjölnaren flyttade från Fada kvarn 1823 till Gälkhyttan, han dog 1829. Enligt dödboken: ”Vid arbete vid dammen och föll i”.
